... jo, det var vi idag. Jag och Carolina. När vi gick på Café Victoria så tittade helt plötsligt solen fram, visserligen blek och långt bort... men ändå! För två som går balansgång mellan stort mörker och lite ljus nu... så var det en himlastormande känsla. Solen och värmen, fåglarna som kvittrade lite överallt, torr cykelbana... och så denna underbara sol!!
"Mamma, det luktar vår i luften" sa Carolina och drog ett djupt andetag.
"Mmm... ja, jag känner det" svarade jag, och drog in luften jag också!
Vad märkligt det var... mitt i det svåra pratet om vad som ska hända nu... mitt i känslan av låtsasstyrka för rädsla och tomhet... mitt i insikten om att vi nu är på väg mot ett hon och jag...så kom det en känsla... en liten liten stråle, länge saknad... men det kom en stråle med hopp!!
Carolina kände precis som jag... ett litet hopp om att livet kommer att bli bra ändå... där borta!
Den känslan bär just nu... mycket ska jag säga!
Dagen har varit bra... vi låtsas vardag här hemma... Carolina och jag vet ju... måndag rycker allt närmare... det finns där hela hela tiden.
Vad jag tycker vi är starka nu...! Tillsammans... Carolina och jag.
10 kommentarer:
Tur att du har Carolina och att ni kan stötta varandra, det betyder mycket.
Visst finns våren där bakom och jag önskar er en underbar vår.
Många varma kramar till Dig SE och Carolina
Carolina och du - vilket radarpar!Så fantastiskt att ni har varandra. Och tänk vad en liten solstråle kan värma både i själ och i hela tillvaron! Kram min söta Elisabeth från tillgivna Eleonoraskcgiobg
Vilken underbar dotter du har! Och just den där känslan som du skriver om, hoppfullheten och våren i luften...den är värd mkt!/Stor kram
Jag tycker att ni är fantastiska!!! Mina tankar finns hos er båda!!! Kramar...
Ni kommer att växa er otroligt starka tillsammans av det här, du och Carolina. Fantastiskt att ni fick en strimma hopp och sol. Hoppas det kan komma många sådana strålar på er de närmaste veckorna.
Ta hand om dig efter allra bästa förmåga min vän. Stora omtankeskramar!!!
Härligt att ni ser lite ljusare på tillvaron nu. Tillsammans är ni starka. Njut av dagen. Här regnar det. Har aldrig riktigt varit snö här nere. Bara lite och det försvann fort. Konstigt.
Kramar Nalle
Vad fint du fångar den där lilla, starka strålen av hopp och längtan Elisabeth...för visst är det så, att det är så det är!
Jag tycker att du vandrar så insiktsfullt på denna svåra väg som nu börjar upplösas i två vägar, varav den ena då är den som du kommer att fortsätta på...
Väldigt gott är det att höra att du och din dotter vandrar så nära varandra ~tillsammans~
Varm kram från Eva
Säjer som det flesta andra här, tur att du o Carolina har varandra. Ja solen tittade fram här idag me, efter den hemska stormen i natt trodde jag inte att vi här skulle klara men de gjorde vi tack o lov.
Kram
Kikar in här via Dubbelörnen... Det värker i mitt hjärta över hur livet kan te sig... Det värker varmt i mitt hjärta över känslan av hur starka Du och Din dotter verkar vara, "måste" vara... Det värker i mitt hjärta för att jag förstår, utan att egentligen inte ha en aning alls... Hur det känns... Kan bara försöka föreställa mig ...
Solens strålar kan värma ens själ och hjärta gott. Det kommer den att göra för Er, många gånger till!
Varmaste kramar
Flisan.
Kära Elisabeth! Jag har varit frånvarande ett tag och har inte läst ikapp mig med alla dina inlägg, men förstår ändå att du har tagit ett stort beslut, ett viktigt och rätt sådant! Jag skulle vilja trösta på något sätt...men är själv lite svag just nu. Önskar dig allt gott.
Skicka en kommentar