... är rätt lika nu.
Jag försöker att inte tänka... stoppar undan... stoppar undan... lever i sekunden nu... och plågar mig igenom. Packar utan att känna efter... jag börjar på bli lite bra på det.
Idag tömde jag en kartong, tidigare fylld med sådant som nu ska kastas... men jag funderade i ett enda litet sorgligt ögonblick, om jag inte skulle behålla kartongen... för Carolina pekade på kartongen, och sa: "Mamma, titta"...
När jag tittade på kartongen så hade han skrivit: "Tillhör Sven-Erik Ingelsson"...
Vi stod bara där... tysta... tittade på kartongen... och jag kände hur jag fick svälja.
Någongång hade han skrivit det... då... förut.... och den tanken gör ont nu också.
Jag är trött både fysiskt och psykiskt...
Sov så gott...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är många uppbrott för dig just nu, det tar på krafterna. Konstigt vore det annars... Men ändå tror jag det är bra att känna, känna på djupet... för att sedan kunna gå vidare. Det finns ingen genväg.
Varmaste kramarna o har en hand på din axel som stöttar dig i packandet ;)
Spara den. Det skulle jag gjort. Du kan ju lägga sådana saker i den som du inte skall slänga som tillhört SE. Kramar Nalle
Det var väl tur att du såg SEs märkning av kartongen innan du hystade iväg den. Nu kan han ju få något att plocka i och titta på och undersöka - va´bra! Kram
Skicka en kommentar