... gubben". Sa jag till honom idag. När vi skulle gå... och han stod där vid ytterdörren och ville följa med. Han försökte ändå att ta ett steg framåt... förbi mig... och jag fick ta tag i armen och dra honom tillbaka. Han förstod inte...
"Men du vet, jag kommer tillbaka sen... nu gubben måste du stanna här... och vi måste skynda oss att stänga dörren... den måste vara låst då det är så mycket spring här. Ta och gå in och se om du inte kan få lite fika..." sa jag med den hurtigkajsaröst som jag nu kan använda rätt bra. När jag måste...
Jag skyndade mig ut och stängde dörren.... han stod kvar innanför glasdörren... jag log och kastade slängpussar... och han log stort... ja, han skrattade när jag gjorde det. Jag vinkade när jag gick nedför trappan... han stod kvar och vinkade.
Lämna det käresta hon äger ensam bakom en låst glasdörr... hurtigkajsa hon kunde det. För därnere väntade de andra som följt med och hälsat på....
........
Idag åkte vi ut till "Sjöjungfrun" och hälsade på SE. Jag, Carolina, Pontus P och mamma och pappa. Han reagerade först inte alls när vi kom... han satt ute på altanen och solade, och njöt av vädret.
Han tittade på oss... men satt lugnt kvar i stolen... och reagerade inte ens när Pontus P kom springande. Jag pratade på... men han satt lugnt kvar... och till slut sa jag: "Kanske vi kunde gå in på ditt rum, Sven-Erik?"
"Jaha, ja visst kan vi det" svarade han... och då först klev han upp. Men jag är ganska säker på att han just då inte alls kände igen oss...
Vi satt en bra stund på rummet och pratade... Pontus P hade mött en annan liten hund, en tik, därute i dagrummet, så han var inte intresserad av vare sig SE eller någon annan... han ville bara ut och hälsa på hundtjejen!
Men SE försökte hela tiden locka till sig Pontus.... satt och kliade honom.... och tyckte att Pontus hade vuxit... skrattade och såg glad ut.
Carolina däremot, ägnade han inte en enda sekund. Han pratade inte med henne... såg knappt på henne... och hon satt bara där, och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig...
Det var svårast för henne idag... hennes pappa såg ut som vanligt, samma gester, samma mimik, samma tal... och ändå så pratade han inte ett enda ord med henne! (Det spelar ingen roll att logiken berättar för henne att hennes pappa är sjuk... känslomässigt så är det en svår insikt och förlust att hantera för ett barn...!)
Älskade gumman... du var så himla stark idag.
Men han skrattade gott åt min pappa... som försökte skämta och göra sig rolig mest hela tiden.
Vi ringde också till hans mamma, så att hon fick prata med honom...
Vi var där en bra stund...
.......
Orkar inte skriva mer... jag är för trött. Tack änglavingar... idag behövde jag verkligen varje vingesus... nu ska jag sova. Bilden av SE bakom glasdörren... hela tiden nu. Sov så gott...
13 kommentarer:
Det är med blandade känslor jag läser ditt inlägg.
Ni har det inte lätt Elisabeth...
Önskar er en fin första maj och en kram till er båda
Ja du Elisabethan.. det där måste vara starkt, men ett fint möte tycker jag mig se genom gardinerna:-)
Ha nu en vacker 1-Maj och ut i skogen ska vi gå utan strumpor och skor:-)
Kramar
Oj oj oj vilken dag, vilket liv, vilken glädje och vilken smärta! Jag kan inte sätta mig in i hur det känns för er. Jag kan bara dra paraleller till det som min familj har framför oss. Jag önskar så att ni hade sluppit gå igenom allt det här. Men när det nu är så, så vill jag att du ska vet att jag dra så mycket lärdom jag kan inför kommande dagar. Stora kramar...
Det här gjorde ont... *tårar*.
Goaste C, inte lätt att hantera detta när man fortf är bara ett barn. Pappas ögonsten... vilken smärta...
Håller hårt om er båda
Besöket hos SE gick ju mycket bra och jag förstår att du har sista bilden av honom kvar i ögonen. Men han var ju glad hela tiden och det blev ett avbrott för honom i hans lilla värld. Tänk att han fick så många besökare.
Ledsamt för Carro att hon inte fick kontakt med sin pappa, men han är nog inte kapabel att ta första närmandet. Och hon förstår, men det är klart att hon blir ledsen i alla fall.
Hoppas 1:a maj blir bra för er och helgen som kommer också. Kramis kramis till dig söta Elisabeth
Inte lätt. Så mycket sorg och smärta.
Kram på dig!
Så svårt och sorgligt!
Kramar,vännen...
Å vilken jobbigt liv du har min vän, få lämna det käraste där bakom glasfönstrena, bara vända ryggen till och gå...nej fy, jag lider med dej...
Jag önskade att jag inte bodde så långt från dej, då skulle du komma till mej och sitta med mej här i solen...jag skulle ge dej en styrkekram...
Ha det så bra du kan i helgen min vän...
Kära Elisabeth. Det är tungt att läsa det du skriver, särskilt då det gäller SE och Carolina.
Det kan inte vara lätt att hantera för henne. Kanske SE inte kände igen henne, vi vet ju inte det. Ungdomar och barn förändras mycket från vecka till vecka.
Kanske kände han sig osäker, sjukdomen hindrar honom från så mycket. Det kan också ha varit så att han inte kunde förmedla något till henne, för han visste inte hur han skulle göra det! Känslan blev honom övermäktig! Där sitter plötsligt hans ögonsten, men vad ska han säga, vad ska han göra. De känslorna är inte så självklara för honom längre. Han vet inte hur han skall hantera situationen. Det kan vara så, men det behöver inte vara så. Jag tror ingen egentligen vet svaret. Men att det är svårt för er som är friska, det är ju ett som är säkert.
Men, Elisabeth, du ska absolut inte känna dåligt samvete att du stängde dörren mitt framför ögonen på honom. SE har det bra. Han trivs och han skrattar. Det är ni anhöriga som lider, så det är klart det känns för dig att se honom stå kvar där, och att du lämnar honom. Men kom ihåg att du lämnar honom av kärlek. Att han skall få den vård som blivit dig övermäktig om han varit hemma.Huvudsaken är att SE inte lider. Han sitter inte och grubblar över mötet med er,att ni gick och han blev kvar, det som har varit har varit för honom. Han trivs och skrattar.
Frånsett kontakten med Carolina så tycker jag, när jag läser om ert möte, att det var ett fint möte. Att Pontus P var med också.Roligt !
Försök nu att ha en fin fortsatt helg, du och Carolina. Gör något tokroligt !
Många varma kramar Nalle
Kramar...
Det är så synd om er...och lilla Carolina...pappas flicka.
Tittar in och läser, och landar i en av de mest utlämnande bloggar jag läst. Känner så otroligt med er - vilken smärta, måtte allt gå bra för er!
Stor kram, jag kommer tillbaka och tittar till er.
Här kommer en varm änglavinge kram & sveper sig runt dig & C ♥
Jag hoppas du/ni får sovit gott.
Tänker på er
Skickar en container med styrketankar till Carolina!
Skicka en kommentar