... undrar jag om man har sämre förutsättningar att klara av en svår kris i livet utan att ha nära och kära omkring sig?
Den frågan väckte mig 05.28 nu på morgonen...
Jag tror det...!
När livet helt plötsligt bestämmer sig för att bjuda på en hårdhänt strid... så är det näst intill omöjligt,...ja, nästan ogenomförbart... att ro skutan iland... ensam.
Då måste man äga en styrka... vara allt från kapten till matros... rigga sina segel... och med den inre kartan och kompassen... navigera sitt skepp mot en vänligare, och tryggare hamn..
Rent hypotetiskt... en sådan styrka skulle jag vilja äga.
19 kommentarer:
Det är tryggt att ha någon som kan stötta för det behöver man....svårt att klara det ensam fastän man säger att ensam är stark....
Önskar dig en snälldag min vän
Kram
Kära Elisabeth, så som jag lärt känna dig genom bloggen tycker jag att du besitter just de egenskaper du beskriver!
Jag tror inte du inser vilken fantastisk människa du är och vilken enorm inre styrka du har.
Men visst är det så att man behöver nära och kära omkring sig när det stormar...man behöver en guide ibland som kan lotsa en förbi de värsta byarna.
Kramkram
Elisabeth, jag upplever Dig via Din blogg som mycket stark! Och Du har en sällsynt förmåga att sätta ord på Dina känslor och de stämningar som omger Dig. Bara det gör Dig unik. Så jag tror att Du verkligen är kapten på Ditt skepp! Därmed inte sagt att det är lätt att segla, inte alls. Men det finns många här ute på webben som följer Dig, tänker på Dig och håller Din hand när Du styr, tänk på det! Många kramar från Ylle
Jag tror faktiskt att du äger den styrkan Elisabeth.... Det känns inte så nu, men den finns där. Minns mig i somras.... Jag fick ingen som helst hjälp, mådde som en skit... men jag gjorde det...Kom ut på andra sidan. Inte jämförbara situationer visserligen men ändå den där känslan av hopplöshet...... Jag tror på dig gumman..... Fast jag hade ju ändå önskat att du hade någon att luta dig mot....
Kramar <3
Elisabeth! Jag mailar dig. Känner så. Ha en jättefin dag idag!
Kramar om läääänge Å visst vi kan "tillita" tillsammans..absolut..
Jag kunde inte ha sagt det bättre än Marskatten! Tycker precis som hon. Kram till dig min vän
Oj, vilken svår fråga! På ett sätt tror jag att hjälpen kan vara väldigt bra, men då måste den vara från personer som man känner sig alldeles helt trygg med, det får inte finnas minsta gnutta tvivel på äkthet, trovärdighet osv. Annars tror jag att man faktiskt ÄR så stark som man måste vara, visst kan man tvivla på sig själv också, men då är det inte någon annan som ställer till det för en...
Svamligt?, jag vet, svårt att förklara hur jag tänker men det är mer egen erfarenhet och en känsla jag alltid har haft, lite "kan själv" även i svåra situationer.
Att ha någon att luta sig mot i svåra stunder... Ja det gör det hela lättare att hantera det svåra. Det är så lätt annars att "bli duktig" och stänga inne för mycket av rädsla för att brista. Har man en stark "besättning" kan man lättare låta smärtan pysa ut under vägen. det är min erfarenhet i alla fall. Stora varma kramar....
Säger som marskatten och ylle!
Styrkekram!
Kära Elisabeth. Att styra skutan själv måste man nog i grund och botten också göra själv. För någon annan kan inte gå igenom krisen åt en. Tyvärr. Men INGEN orkar stå ensam på en stor skuta och hålla i ett stort roder och styra skutan rätt som hamnat i kris. Alla kriser har olika mål och just denna kris har man aldrig styrt kosan igenom förr. Det är som ett nytt öppet hav. Stort mäktigt och som känns otäckt farligt. Man är rädd. Därför känns det bättre om man har en besättning av andra människor med på resan som upplevt ungefär samma sak som man själv. Som kan säga att där ligger ett grund, nu måste du väja osv. Det är tryggt och bra om någon kan stå bredvid och ta tag i rodret om den sörjande släpper det, så att inte hela skutan går på grund. Då är det svårare att komma upp igen. Då måste nya hål lagas osv.
Jag tycker du styr din skuta fint.
Du är fantastisk. Dina tankar berör. Och jag tycker att du kommit en bra bit på väg. Du är inte längre i de böljorna där skutan lätt kan kantra. Du har lyckats hålla den upprätt. Det är stort.
Du klarar hela vägen fram. Se framåt. Inte bakåt. Försök se land. Det här kommer gå bra. Vi är med dig alla vi bloggare som stöttar och finns för dig. Kramar Nalle
Håller så innerligt med alla vackra ord här ovan.
Styrkekramar från mig
Men Elisabethvännen, inte är det så, du vet vasen och pottan, nej du är jättefin, blond och skir, det tycker jag i varje fall.
Kramkram
Det är väldigt skönt att ha sina bloggvänner, man får mycket styrka av alla, vi stöttar och tröstar fast vi inte känner varann
alls...jag tycker detta är väldigt gott när jag känner mej nere...hoppas du känner min stora goa kram just nu
Oj vad Nalle är underbar på att skicka varma kloka kommentarer...
En sådan underbar gåva, att uttrycka tankar och känslor så fint...precis som du Elisabeth lilla!
Ha det så gott, du kommer att styra båten rätt i farleden!
Kram
Ja Elisabeth, jag tror att det beror på vem man är som person om
-man har sämre förutsättningar att klara av en svår kris i livet utan att ha nära och kära omkring sig?
Har sett just det nära mig.
Men precis som marskatten skriver här så känns det som om du besitter just de egenskaper som du beskriver. Men det är inte lätt att uppfatta det själv. För du är ju i så stor sorg samtidigt som du agerar med flytt och annat. Mycket pågår paralellt...förstår du hur jag tänker?
Det känns verkligen som om du inte bara rent hypotetiskt, äger just den styrka som du önskar!
Och vet alltid-alltid att vi här ute i syberrymden förjer dig och värmer dig med våra tankar!
Kramkram
Självklart att det är en trygghet att ha nära och kära omkring sig om man råkar ut för en livskris.
Samtidigt kan det vara en tröst att öven få "skriva av sig" och berätta för människor som man inte känner så väl, men som är villiga att lyssna och stötta.
Vill bara säga god natt till en kär vän
Kramkram
Även om man inte tror sig ha styrkan så byggs den på under resans gång. Man samlar på sig erfarenheter som läggs på vartefter och så märker man att man klarar av sin situation. Datorn fungerar som en öppning för kommunikation och rymden tar emot tankarna som träffar andra tankar där ute som har samma erfarenheter och kan bekräfta funderingar och frågor man har. Jag tror inte man skulle bära allt själv på samma sätt som man gör när tanke träffar tanke. Man känner sig stärkt av alla som stöttar och klarar därför av att styra sin skuta iland. För vad är alternativet? Att den kantrar? Aldrig!
Jag beundrar din kamp i stormen. Kaptenen är den sista som lämnar skutan. Du kommer att klara det! Jag vet det.
Kramar från Emmi
Jag tror som du, att man kanske har sämre förutsättningar, men det betyder ju inte att man inte kommer att klara det. Och det behöver inte vara nära och kära som stöttar en när det kärvar till sig. Det kan vara andra - t.o.m. på distans, som peppar, tröstar och stöder.
Kramar, vännen...
Skicka en kommentar