... med den här "solskenspromenaden" med Pontus P. När vi kom ut så kände jag värmen från solen, fåglarna som kvittrade... och precis som jag skrev i mitt förra inlägg, vem kan vara ledsen då? Ja... jo, det kan man nog... men just idag, just nu på morgonen så kändes solen och fåglarna som lite balsam i mitt trassel-liv.
Vi gick vår vanliga rutt... cykelvägen. Pontus P gick inte, han skuttade och lyckades hitta varenda vattenpöl av smältande snö... och jag kände mig nästan sådär lite försiktigt smålycklig... sådär som om känslan av lite lycka inte riktigt vågade sig fram... men ändå fanns där. Jag skällde inte ens på Pontus när han "råkade" skutta rakt ner i en stor lerpöl.... allt kändes bara så så himla bra... just då.
Men så mitt på cykelvägen kom det bara... från ingenstans. Gråten. Som om solen blinkade till... och jag kände mitt i min lilla känsla av lycka, hur tårarna bara steg och gråten var på väg upp från magen... jag bara satte handen för munnen och grät. Jag vart så himla ledsen bara... just då, och just där!
Och jag förstod ingenting... varför började jag gråta just nu.... över vad? Jag fortsatte att gå... och försökte svälja, och trycka ner alltihopa igen.
Efter en stund... och efter att jag svalt några gånger... så försvann gråtet... lika fort som det hade kommit! Och allting kändes som vanligt igen... solen sken och fåglarna kvittrade på. Och jag kände mest bara förvåning.... lite snopet... lite dumt... att helt plötsligt börja gråta... nu... den här stunden då det kändes så bra...
Jag vet fortfarande inte varför jag grät...
........
Nu måste jag försöka sova. Det har varit så så mycket idag... jag känner mig ledbruten efter allt bärande och lyftande av banankartonger idag... många minnen att bestämma framtiden för... och jag har suttit nästan hela kvällen på "Blocket" och "Tradera" för att hitta lite tips för de grejor som jag ska försöka sälja... den här dagen tog liksom aldrig slut på måsten!
Så godnatt och godmorgon till alla mina själsfränder...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Det var väl alls inget dumt att gråten kom på din solskenspromenad. Tvärtom, den måste ut och var kunde det vara bättre än i Guds fina natur. Du kommer säkert att få fler gråtattacker, det är så mycket du lagrat under den senaste året, och jag tror det är gott om all sorgen kommer ut genom dina tårar.
Förstår att denna helgen kommer att innebära ytterligare packande och rensande. Hoppas det går bra för dig, jag beundrar dig såå för att du ensam klarar av allt det här. Många varma kramar från mig
Kära Elisabeth.Jag är glad att du kände glädjen så där när du var ute med Pontus P. Men sorg och glädje är ju så nära besläktade med varandra, och ibland vet vi faktiskt inte varför vi gråter. Som i ditt fall så kan kroppen ha svårt att "fatta" att du blev glad, när du egentligen är så ledsen inombords. De där omställningarna kan vara svåra att växla mellan. Hursomhelst försök att ta tillvara de små glimtar av gädje som kommer, även om tårarna tränger och vill ställa sig först i kön. Tillåt dig att vara glad. Säg till dig själv. Just nu är jag glad, nu får det tråkiga vänta. Du ska se att glädjestunderna kommer att bli fler.
Ha en fin dag idag.
Nu ska vi åka på ettårs-kalas i Linköping.
Kramar Nalle
...känner igen de där oförutsedda gråtattackerna! De måste nog genomlevas - tror jag. De kommer lika fort och förvånande som de ebbar ut, och efteråt känns det ett litet litet myrsteg bättre ??? Förmodar att det är hjärnan som reagerar på något vi inte själva märker. En lukt, ett synintryck, en känsla..... De kommer, de är och de är ett säkert tecken på att du är på rätt väg nu - upp!
Tror jag, som inget vet och begriper - amatörpsykologen nr 1. Men jag har tyvärr varit där.
Bodenhälsning från Lena, i ett snöigt vintrigt Boden.
(1½ dm nysnö i natt - så var det med den våren!)
Låt gråten flöda!
Du är mitt uppe i en sorgeprocess och du beter dig precis så förvirrat normalt som man gör, Elisabet.
Det är en början att kunna njuta av livet som trots allt rullar på precis som vanligt runt omkring en.
Gråten är den som sköljer ur din kropp. Svälj den inte, låt det bara rinna! Men glöm inte näsdukarna på nästa promenad! ;-)
Allt som du bär på måste nog ut i form av tårar, förr eller senare. Hellre förr...det är en del av läkningsprocessen tror jag.
Tänker på dig och hoppas det går bra med packningen!
Stora kramar från Marskatten.
Håller med de andra här. Min tanke när jag läst ditt inlägg var: Så här var det för mig också under vår separation. Med facit i hand kan jag säga: Bekymra dig inte om orsaken till gråten, huvudsaken är att du gråter!
Avundas dig inte som ska flyttabestyra, minnen och ett känns det som, oändligt packande som upptar hela ens vakna tid. Men det blir bra sedan, det är roligare att packa upp!
Det är bra att gråten kommer ut för det är inte bra att samla på den.
Önskar att solen skall glittra och fåglarna sjunga för dig, alltid.
Önskar dig allt gott vännen
Kram
Släpp fram tårarna! Det är ett gott tecken att du kan gråta. Annars torkar det och blir hårt och knutet inuti. Du får vara lycklig också, av solen, din dotter och vovve, av den nya lägenheten. Visst är livet konstigt? Ett sådant sammelsurium av glädje och sorg. Följer dig i tankarna. Kram från Maggan
Inte alls konstigt att tårarna kom just när du kände våren så påtagligt.
Just då var ju alla sinnen öppna och då lyckades gråten komma ut.
Jag vet mycket väl att gråten kan komma vid vilken tidpunkt som helst - när man minst anar det.
kanske för att man just då inte är på sin vakt och då passar den där befriande gråten på.
Jag önskar dig lycka till med flyttbestyren och tror att det blir bra med nygammal omgivning.
Kramar från mig här i Bollebygd
PS Nu ska jag gå och plocka lite vitsippor. DS
Skönt att du kan känna stunder av lycka - då är du säkert på väg uppåt. Skönt också att sorgen får komma ut i form av tårar så allt inte bara lagras inombords. Lycka till med flytten - men var försiktig när du lyfter så att du inte får ryggskott!
Jag är inte förvånad. När man slappnar av, kommer lätt tårar. Jag är inte alls rädd för gråt, det rensar. Fast jag tycker det är lite pinsamt när jag blir ögoninkontinent bland folk. Vilket jag kan bli av vacker musik m.m.
Man behöver få gråta!
Det är bara så!
Själens pysfunktion brukar jag säga.
Turtlan
Kära Elisabeth, vilket sundhetstecken, att släppa fram känslorna så. Gråt kan vara glädje, mitt i sorgen, eller så kan det vara sorgens tårar mitt i glädjen, det gör ingen skillnad vad det var, jag tycker det är som hos mig, jag gör likadant..gråter mitt i lyckan, skrattar mitt i sorgen, det är det som är livet, här och nu. Känna känslorna då det kommer upp, inte trycka tillbaks och stänga in..Stor kram till dig! Jag är glad att du kan känna så som du gör.Å vad skönt att du kan vara lycklig när solen skiner på dig!
Tårar är läkande, så låt dem komma. Kanske var det så att lyckokänslorna hur små eller stora de än var, gjorde att det blev en lucka för tårarna att komma just där och då. Kramar...
Sorg och lycka ligger nära varandra. Så inte var det väl konstigt att du grät. Välbehövligt var det säkert, kanske till och med lite välgörande där i solskenet. Kramar
Skicka en kommentar