... i taget. I vår bubbla nu. Så lever vi de flesta dagar... jag och Carolina. Vi försöker att balansera det liv vi nu ska leva, med det liv vi levde förut. Ibland går det hjälpligt... ibland går det inte alls! Det som förut var rutiner, lycka, och normalt är ju borta ... och därifrån finns bara minnen att hämta nu, både de lyckliga och de mindre lyckliga. Fast det är många, många år sedan vi hade det så.... för som Carolina sa igårkväll: "Mamma, det känns hemskt att inte veta exakt när pappa började bli sjuk!"
(Jag känner likadant! När började vi förlora Sven-Erik? Varför känns det som om det är viktigt att veta det? Jag vet ju ungefär när det började... läkaren sa, när han fick sin diagnos 2005, att du får räkna med att han har haft sjukdomen i minst 10 - 15 år... och att det kom smygande. Så jag vet ju det... men ändå.. vi söker i våra minnen efter saker som han gjorde, saker som blev fel... något han sa... något han gjorde... hållpunkter som på något konstigt sätt ska ge oss bekräftelse på att han var sjuk redan då. Fast vi idag vet att han var sjuk då...! Måste vi kanske hitta några mer konkreta bevis för hans sjukdom? Eller är det bara ett naturligt sökande efter svar... och för att vi så småningom ska acceptera och inse? Idag är det i tanken ett oöverstigligt hinder... att han är dement.)
..........
Dagen har varit myrstegsbra...
Carolina och jag gick i hällande regn på posten. Men sen var vi så frusna och blöta om fötterna så jag ringde pappa, som snällt kom och hämtade oss! Mamma och pappa bjöd på fika....
Jag gick och handlade... också det i hällande regn. (Men som jag och Carolina brukar skämta: vi är ju inte "gjort borta söckre"!)
Middag.... och det är en stund som känns overklig och tom rätt ofta nu. Jag undrar hur länge det ska ta... innan man tycker det känns som vanligt att bara sitta två vid matbordet?
Lillebror K ligger på IVA... igen. Min lille kapten som seglat så illa på livsskutan.... jag undrar hur länge hans kropp ska orka?
Mamma skar sig ikväll... ordentligt i tummen. "Tjurstuppa..." tänkte jag. Varför i hela fridens namn ska hon hålla på med knivarna... hon skakar ju så mycket, så det är ju som gjort för att kniven ska slinta! Sen är hon ju Waranätare sedan många år tillbaka. Men som sagt... hon är tjurig... och hon vill ju så gärna klara det mesta själv... så det blev till att åka upp på akuten och både bränna och sy. Så hon var lite ledsen ikväll...
Pratade länge länge i telefon med min andra lillebror ikväll... han lyssnade, och lyssnade bra!
Nu SKA jag sova... i natten som var gick det inte så bra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja du vilket regnade de har varit!
Nu längtar jag verkligen efter solen o värmen. Det blir lite lättare då.
Det är bra att ni tar era myrsteg.
Hoppas att de blir fler och fler med tiden.
Många kramar
ewa
Ps han du läsa mitt mail innan de pös iväg ?
Kram ewa
läser ditt inlägg och tänker på det där med att lyssna, så viktigt det är att någon bara lyssnar, bryr sig och inte direkt försöker komma med en massa lösningar eller hurtiga tillrop i stil med att det ordnar sig, eller tiden läker alla ssår osv osv
det behövs mycket av det där, att någon lyssnar
Det är nog bara så att man söker efter svar för att bättre försöka förstå. Vilket inte är det lättaste med en sån sjukdomtyvärr...
Fortsätt med er huppegupp färd och små myrsteg. Sakta kommer det sen en tid som blir bättre!
Även om det är ett litet myrsteg så är det i alla fall ett steg framåt mot ljuset i tunneln. Kramar från Musikanta
Söta vän - kan du inte försöka leva framåt och ta en dag i sänder. Jag vet att du tar myrsteg och det är bra men du blickar tillbaka för mycket på det som är lessigt. Man måste inte veta allting. Och vad gäller sjukdom får man väl lita till doktorns ord
Se tillbaka enbart på trevliga minnen, som du blir nöjd och glad av att minnas.
Sköt om dig min söta och stor kram
Här har vi faktiskt haft solsken i ett par dagar men ingen värmebölja precis.
Min mor sa alltid ripsteg istället för myrsteg...det är bra att du tar dina små ripsteg och det är bra att någon lyssnar....jag tänker på dig och sänder dig många varma tankar.
Stoooor kram
trollmor: Ja, jag längtar efter också efter solen! Det är som du säger... det blir liksom lite lättare då! Tack snälla för att du förstår... att det enda sättet att komma vidare nu är med just myrsteg! Mail kommer... Kram..
fideli: Jag håller helt med dig! Jag har alltid haft mycket större respekt för en god lyssnare, än för en god talare. Goda talare finns det hur många miljoner som helst utav... men goda lyssnare, de växer inte på trän! Kram..
laila: Precis så tror jag också att det är... Tack för att förstår... och för att du följer mig på huppeguppfärden, med myrsteg. Tack också för dina uppmuntrande ord om att det kommer bättre tider... jag försöker verkligen hålla fast vid det! Kram..
musikanta: Ja, precis så är det! Å jag kämpar verkligen på nu, med hela min själ... just för att orka ett myrsteg i taget! Tack snälla för ord av ljus.. Kram..
eleonora: Ja, min vän... vet du, om det vore så lätt att bara bestämma att lägga allting bakom sig, och titta framåt... då skulle vi inte ha så många människor här i världen som hade sorg och förtvivlan! Det handlar inte om att veta, det handlar om att förstå! Bara genom detta kan man lämna och gå vidare! Att komma närmare den förståelse och acceptans som vi saknar nu..! Jag har aldrig någonsin ifrågasatt vad läkaren sa... min tillit till den personal vi har mött på geriatriken är orubblig... de har varit, och är, ett stort stöd nu...! Vi har också trevliga, och lyckliga minnen med SE... många sådana... men de gör ännu ont... Kram..
Vad skönt att dina föräldrar finns där bakom dig och att de bor så nära!
Och att vara en duktig lyssnare är en fin (och har jag förstått först det senaste året; en unik) egenskap.
Varje myrsteg är föresten ett framsteg, oavsett hur litet det är!
Kram!
Skicka en kommentar