... sa jag till min pappa idag.
"Njae, ... just nu vet jag väl inte riktigt om jag kan hålla med om det" svarade han.
Men jag vet... jag vet att det är så. Än om jag nu hamnat i en situation som jag inte vet hur jag somliga dagar ska hantera... än om jag vet att det kommer stunder då jag inte vill en enda sekund till... än om jag vet att saknaden får mig att vackla i tron på att jag klarar det... och än om det i sorgens släptåg kommer känslor och reaktioner som jag inte vill ha... så vet jag... innerst inne så vet jag... något som jag alltid har vetat: Jag är stark! Jag fixar det här!
..........
Men idag var det tungt... och alldeles ohjälpligt, otröstligt svårt var det imorse. Då ville jag verkligen inte en enda sekund till... då skulle jag ha kunnat sälja min själ bara för att SE skulle ha suttit här bredvid mig... just då... frisk... bara hållit om mig, och sagt: "Men vi fixar det här, gumman!
Våran bröllopsdag... den första utan honom!
Jag har inte ens ringt honom idag... jag orkade inte höra hans röst. Men nu... just nu... så känner jag den där lilla styrkan som trots allt finns där någonstans ... jag tog mig igenom den här dagen! Visserligen med myrsteg, och trots att jag inte riktigt vet hur... så kom jag över på tisdagen på någe sätt.
Det finns en försiktig styrka i det...
Men tufft... svårt... ensamt... ja, varje vaken sekund är så nu.
Det svåraste kan också ge det vackraste:
"Här är en blomma till dig på bröllopsdagen från pappa... han kunde inte riktigt ge den själv nu... men den är från honom!!"... sa Carolina. En vacker liten snittblomma som hon hade varit ner på stan och köpt till mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Elisabeth, du har en underbar dotter och jag vet att du är stolt över henne och det skall du vara.
Hon är en riktig klippa.
Önskar er en snälldag idag
Kram vännen
Gulligaste Carolina. Gång på gång blir jag så imponerad av henne!
Klart att du fixade dagen och klart att du visst är stark, även om det inte känns så ibland och vissa dagar är ännu tuffare än andra.
Gullunge! Ni kämpar på så fint.
Å styrka kommer och går. Styrka är ju också att tillåta sig att få vara nere. Även om SE lever så är det ändå så att ni ska igenom en sorg som är så jobbig och kanske ännu svårare än om någon avlidit... Alla vackra minnesdagar, stora helger och så ska igenom på ett eller annat aätt.
Tänker så mycket på er! ♥
Vilken underbar prinsessa du har!Förståndigare än de flesta i hennes ålder! Stor kram!
Vet du Elisabeth, att vara stark innebär inte att man aldrig får vara svag, att man inte får falla, förbanna och rasa mot sitt öde, så är det ju inte,,,att vara stark är att ständigt på darriga ben resa sig och sedan höja långfingret och livet och ödet som spelar en spratt.
Att vara stark är att tillåta sig sorgen och förtvivlan, att våga säga den, visa den, skriva den, låta den finnas den tid den faktiskt måste få finnas, att vara stark är att inse att delar av sorgen kommer att komma tillbaka men aldrig äta upp en.
Människor är så rädda för sorg idag, och det första de säger är att man inte ska låta sorgen ta överhand...men det är sällan den gör det, den måste bara få finnas och den måste bekräftas innan den sakta sakta bleknar.
Jag vet att jag är väldigt mentalt stark men jag är inte osårbar, vilket en del felaktigt tycks tro att man är. Och visst är du stark, du hade inte skrivit som du gör annars.
Älskade starka fina vän *Kramar om*
och Carolina... Vilken underbar dotter du har.. sådan mor.. sådan dotter stämmer ju här..
Omtänksam och full med fina vackra känslor!! just som du Elisabeth!!
Massor med kramar från oss alla här i Köping..
*Kramar om* länge..länge...
Vilken underbart gullig dotter du har! Vad det måste ha värmt hjärtat med den blomman.
Och ja, du ÄR stark! Du kämpar i motvind, men kommer vidare och framåt, trots allt!
Många varma kramar till dig, vännen!
Tack du underbara Carolina! Du vet vad mor din önskar och du ger henne din värme och glädje. Kram till dig Elisabeth och fortsätt kämpa på! XXX o OOO
Visst är du stark Elisabeth!
Och vilken gåva Carolina kom med, herrejisses, man kan ju gråta för mindre.
Ni två är på väg mot ett "eget" liv och ni har just tagit ett jättestort steg.
kram i regnet
anette
Ja du är stark Elisabeth, på så många sätt. Mycket för att du också vågar visa dig svag. En underbar tös har du också i din fina Carolina. Stora kramar...
Så fint och omtänksamt av Carolina, att komma med den blomman till dig Elisabeth ~~~
Nog är du stark.
Och kanske finns en del av din styrka och kraft också i att du faktiskt vågar befinna dig i den stora sorg som allt kring SE är...för du är verkligen i den...
Du sitter hjälplöst fast i den, men samtidigt så går du igenom den på ett för mig fascinerande mycket klokt och livsinsiktsfullt sätt.
VARM KRAM från Eva
en helt annan sak....
Att kunna sticka är något jag nyligen lärt mig :)
En kollega "lurade" in mig i det och det var inte så svårt som jag trodde. Jag hade dessutom hjälp av denna sidan
http://biphome.spray.se/maria.vabulis/Stickning/
Börja med en enkel sjal med ganska grova stickor, tex nr10.
(förslagsvis INTE nr 20 som är som stockar i händerna:))
Ett enkelt mönster är:
lägga upp 5 maskor sticka 3 varv valfritt om du vill sticka bara räta eller räta och aviga varv.
Sedan ökar du genom att göra ett omslag innan sista maskan på ena sidan. På så sätt får du en rak och en "sned" kant. När du tycker att sjalen är tillräckligt bred/djup så börjar du att maska av i samma kant som du ökade. Avmaska genom att sticka ihop två maskor till en.
Det där med att rätta sig efter vilka sickor man ska ha till vilket garn kan du strunta i.
Det finns jättemycket fina melerade garner i alla möjliga olika material, bomull -lin - ull.
SÅ ut på stan med dottern och sätt igång, man får repa upp en del i början men det är jättekul!
Lycka till....kramar
Gud i himlen så vansinnigt fint... så otroligt gråtframkallande vackert... vilken dotter du har, och vilken otrolig styrka du har!! Varma kramar och medkänsla till dig, till er, från en som bor i din stad, och har en underbar dotter i samma ålder som din...
ojsan...nu blev det nog fel i mitt förra inlägg hahaha
Jag vet inten riktigt vad som kom med men stickskolesidan jag menar är denna:
http://www.garnstudio.com/lang/se/skole/strikk_index.php
Underbart att läsa om din och dotterns kärlek, till varandra och till maken.
Nu är jag varm i mitt bröst och det kommer att vara hela dagen.
Du är nog den starkaste jag "känner" också. Dessutom ger du mig styrka också och hur du kan det i din situation är en gåta för mig, men det gör du.
Din goa tös är också en av de starkaste jag "känner". En sån fantastisk omtänksam och tröstande person hon är. En sån styrka att ni har varandra.
kramar, vännen...
Vilken härlig dotter du har!!
Hon tänker verkligen på sin mamma hon. Och visse e du stark elisabeth!!
Du visar det inte minst genom ditt sätt att dela med dig av ditt liv. Ni svetsas ihop på ett förunderligt vis du o carro genom det ni nu går igenom tillsammans.
Kämpa på...ni är på god väg!
Stora varma kramar till er båda
Har inte läst hela din blogg, men en del här på sista tiden. Och jag undrar, du har ett ganska stort nätverk som svarar dig och en del verkar vara nära vänner också. Att sen andra, släktingar t ex inte hur av sig som 'dom borde' - kan du inte försöka lägga det i lådan för bättre begagnat? Du har tydligen en bra kuratorskontakt, får du medicinsk hjälp också? Serotoninhöjare är bra, kanske också KBT. För du är i en svår situation, men det är väldigt lätt att se mörkare och mörkare på det man har omkring sig. Din man blir aldrig frisk igen, men du har förmodligen rätt många år framför dig - och din dotter, fantastisk tjej. Du kallar bloggen Carpe Diem, bra, fånga den bra dagen också. Tillåt dig att glädjas. Jag vet något om det här, över en natt fick min man rätt rejäla hjärnskador av annat slag, men sorg, saknad, flytt och tonårsbarn mitt i har jag också. Det är en kamp varje dag, men destruktiva tankemönster kan man få hjälp med.
Kära Elisabeth - jag har inte några ord till dig idag. Bara många varma kramar. Kram också till din fantastiska dotter, vilken tjej!
P.S.
Tigerliljas kommentar är så klok, jag håller helt med!
Kram igen.
Vilken gullig dotter du har!!!!!!
TUSEN KRAMAR från Ugglan
Jag är så full av beundran för dig kloka och starka kvinna. Du är så stark och du inser att för att kunna var stark måste man erkänna sorgen och känna den fullt ut. Annars handlar det om förträngning och det får man betala dyrt för längre fram. Din dotter är så underbar och lika klok på sitt vis som sin mamma. Du kommer att få många dopp i sorgebassängen, så var det för mig. Första semestern, första julen, första midsommaren, första ensamna besöket hos gemensamma vänner, och som nu första bröllopsdagen. Första året var värst. Andra året gick det lättare, men det är nu först efter tredje året som jag känner att jag lever på riktigt igen. Sorgen finns kvar men det gör inte lika ont. Det är också min erfarenhet att många avde gamla vännerna eller nära släktingar inte klarar av att möta en, det väcker för mycket ångest hos dem själva.
Sänder många tankar och ljus till dig, även om jag inte kommenterar så ofta. /Sylvia
Tack för dina fina kommentarer :-) Jag tänker så mycket på dig även om jag inte är inne så mycket på bloggen nu,,, eftersom jag tar lite sommarledigt. Sänder dig många varma tankar och kramar ändå på dagarna ska du veta.
Kram!
Klart att alla årsdagar man får ta sig igenom ensam, är snäppet värre än alla andra dagar.
Kram på dig!
Skicka en kommentar