... ville jag bara gå in nu och radera bort allt jag skrev inatt. Mitt förra inlägg.
Det var just det där om ensamheten och paraplyerna... det blev som bara... ja, jag vet inte... men jag tycker bara att det gör ont att läsa... om hur det är. Jag vet inte om jag vill bli påmind om det sen... då, när vi har hunnit en bit på vägen.
Men då var det det där med Gudtänket! Det kändes viktigt.... för det är ett ständigt stort varför som går ditt upp varje dag....
Så tror jag det är för många när det är svårt.... medan man kanske inte funderar så mycket över somligt när man har det bra! Åtminstone gjorde nog inte jag det...
Så det får stå kvar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kära vännen! Har läst i kapp och kan inte annat än både gråta med dig och glädjas med dig. Glädjas åt de små guldkorn du trots allt lyckas hitta, åt din styrka och att du ändå vågar vara liten och svag.
Trots att det är glest med besök nu så tänker jag på dig ofta. Varje dag går ett lass med styrkekramar och omtanke från mig till dig. Det kommer att bli bättre! Ta hand om dig efter allra bästa förmåga. Stor kram!!
Detta fann jag hos Erika. Jag har bett att få ge det till dig.
"Havet sköljer inte bort smärtan
Solen värmer inte bort sorgen
Vinden fläktar inte bort saknaden
Men Tiden läker såren
av skäl vi inte vet"
Du behöver inte känna att du ska readera någonting alls! Så här upplever du din situation just nu och då är det så!
En dag när liver ler lite bredare emot er så kan dom här orden vara nyttiga att ha kvar.
PS. JAg är glad att jag kunde ge dig lite glädje med kortet. :-)
Ibland måste vi "andra" påminnas om att livet är föränderligt och att vi inte är vaccinerade mot sorg av något slag alls bara för att nutiden är bra och harmonisk. Vi måste våga släppa taget om kontrollen och inse att vi måste våga leva utan den, även om den gör ont. Så jag tror det är viktigt att även de ledsna, sorgsna och jobbiga sakerna måste komma fram för att ge en annan dimension till livet som många av oss lever. Lite vid sidan om allt det jobbiga och fruktansvärda.
Vissa vill blunda men jag tycker det är bra att man vågar se, vågar lyssna och det är okej att stundtals skratta och må bra någon sekund, någon tiondels minut mitt i eländet, det är det, jag lovar. *ler* Så arg som jag var dagarna efter att jag fått beskedet att mitt barn var kromosomskadat har jag bara varit en gång till i mitt liv och det när MS:en kom in i vårt liv och man kunde inte förstå hur andra kunde skratta när allt liv hade försvunnit. Den känslan försvinner och ersätts av andra känslor som också bearbetas och gör en till en mer sammansatt person, iaf hoppas jag på det annars vore det meningslöst. *ler* Kram!
Jag är kyrkovärd i vår kyrka sen två år tillbaka. En gång frågade jag prästen som jobbade den söndagen varför vissa människor får lida mer än andra. Jag sa att livet är så orättvist och ifrågasatte Guds vilja att göra bot och bättring i världen. Han svarade mej att det finns en mening med allt MEN att allt INTE har nån mening och att han som präst många ggr fått "prata" med Gud när det kännts orättvist. Alla ggr har han inte fått det svar han ville ha...Han hann inte tala om för mej vad det svaret skulle vara. För mej finns inget värre än att känna sorg och maktlöshet! Jag tänker väldigt mkt på dej och din fina Prinsessa!/Kram
Inte behöver du radera.
Det är väl självklart att man ifrågasätter det där obegripliga.
Och kanske en styrka att du kan uttrycka dig och sätta ord även på det jobbiga.
Det blir som naturligt att fråga Gud...Varför...ifall man har den tron...och svaret som ges kanske kommer långsamt...under en lång, lång tid...och även om man sitter där en dag med en lika tung sorg...så kan svaret lindra på något förunderligt vis...för oftast så går ens livspussel ihop...till slut...tror jag...
Kram från Eva
Skicka en kommentar