... och 3 månader. Så länge var jag vid hans sida... dygnet runt. Från våren/sommaren 2005 då resan började... fanns både jag och Carolina där.
Den våren då han inte orkade längre... då jag förstod att något var fel... allvarligt allvarligt fel. Då hans sjukdom hade gått så långt att han inte kunde hålla det borta längre. Då var hans förvandling total... hur länge hade han då inte kämpat?
Alla undersökningar den sommaren och hösten, de som han inte förstod vad de syftade till. Alla vredesutbrott och elakheter som började nu... han som knappt höjt rösten åt en enda människa. Jag började förstå....
Den dagen i november när vi fick diagnosen... och han tyckte att läkaren var dum i huvudet. Sen grät han i flera timmar... jag låg bredvid honom då.
Sen började den långa vandringen mot slutet... och i över två år fanns jag och Carolina hemma med honom... där något tappades för honom varje dag. Varje dag såg vi förändringen... försämringen... och vi... vi visste ju att han obönhörligen gick mot mörkret. Inte han...
Inte en gång visade vi honom vår sorg, vår oro och rädsla... inte en gång kunde vi prata med honom om hans sjukdom. Han skulle ändå inte ha förstått... och vår, min och Carolinas, överenskommelse var att inte pappa skulle behöva vara ledsen nu...
Vi fick ta litegrann... lite nu och då... när han inte var i närheten... sorgen, ilskan och rädslan. Det som fanns runt oss hela tiden... men som vi hela tiden fick stoppa ner.
Jag brukade gråta lite i duschen...
Sen gick det inte längre... och nu bor han på ett hem för dementa. Han kommer aldrig mer att komma hem.
Jag tycker vi kan få sörja lite nu...!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Kära Elisabeth... Jag tänker så ofta på er, men... ja du vet ju hur det är, energin att kommentera och skriva finns inte alltid där. Men jag tänker påer och läser allt.
Många kramar Johanna
Tack hjärtat för dina fina ord.... Du ser en styrka hos mig som jag inte själv ser.... På samma sätt ser jag din styrka Elisabeth. Den du inte ser själv för att du är mitt uppe i ditt sorgearbete.... Min dotter säger ibland att hon undrar när alla tankar tar slut... Du vet ju vad som hänt henne.... Hon tycker att efter 1,5 år så borde man väl vara bra... men då säger jag att vi är alla olika... Det tar olika lång tid. För er är det många gånger svårare att gå vidare för ni örjer någon som fortfarande finns..... Du är stark Elisabeth.... Du klarar det.... massamånga kramar.....
Absolut måste du/ni få sörja nu för hur skulle ni kunna ha gjort det förut när alla krafter gick åt att stötta din man. För visst är det så att när man står mitt uppe i allt jobbigt och oförklarligt som sker, då finns ingen tid att sörja, ingen tid att läka och den måstefå komma sedan, efteråt. Dom som hävdar något annat har bara inte förstått eller också är de bara helt empatilösa och tyvärr tvingas jag säga att det finns för många av de sistnämnda. Sörj och ta tid, för tid är det enda sorgen behöver, tid och vänliga människor som låter sorgen få finnas.
Självklart att ni ska sörja. Ni är ju i en helt ny situation som ni faktiskt inte har valt själva.
Kan kanske vara svårt med en del i sin omgivning som inte förstår hur svårt allt är.Att acceptera sitt öde kan vara svårt många gånger men låt sorgen ta den tid den måste ta för er.Ena dagen är du stark för din dotter o nästa dag är det kanske hon som ger dig styrkan och de små guldkornen för dagen.De som inte kan förstå eran smärta ska ni inte ägna en sekund åt. Det är i sådana situationer man upptäcker vilka som är ens vänner och finns där när det behövs.
Tack för mailet, nu åker vi bort några dagar och jag blir utan dator.
Det ska bli skönt
Sköt om er
kram ewa
Jag tycker att du har rätt att släppa taget nu! Det du, ni, gjort för SE är i det närmaste övermänskligt tungt, fint, men ni har nog skyddat honom färdigt. Nu är det er tur. Samla ihop spillrorna och gå vidare, han kan inte skadas längre.....
FYYY, vad det låter hjärtlöst när jag läser det jag skrivit.
Men det är ju NI som ska finnas kvar i den här världen, fortsätta och leva - vanliga liv. DU ska leva en hel massa år till, C ska leva ett helt liv...
Det sorgliga är att inte kunna göra avslut och få börja på sorgeprocessen, att sörja en levande - det gör man ju inte.
MEN - man kan få sörja det liv man haft, man kan få avsluta den perioden, sörja att det livet är förbi och sen titta framåt.
Utan skuld!
Håll ut.....
/Lena
Kära Elisabeth, självklart ska ni sörja. Ni har hållt så mycket inom er, som inte kunde och som ni inte ville skulle komma ut, länge.
Du bearbetar allt nu om och om igen. Hur det började och vad som händer nu. Tror det är bra att du nu kan se tillbaka lite och få perspektiv på händelser som du har grävt undan, för att inte oroa SE, eller dig själv tidigare. Du tittar tillbaka lite nu för nu har du blivit lite starkare, även om du inte känner så själv, men du blir starkare för varje dag som går.
I sjukdomens början så förstod SE vad som höll på att hända med honom. Den insikten har nu försvunnit. Han lider säkerligen inte av sin sjukdom nu. Det kan vara en tröst. Men naturligtvis en tröst som känns ända in i benmärgen på er två som finns kvar och minns.
En sorg är en känsla, med många motsträviga känslor i, det tar tid att komma igen den. Man säger ju sorge-a r b e t e, och det är verkligen ett arbete att ta sig igenom sorgen. Ett tungt och svårt arbete. Kramar Nalle
Man måste sörja! Framför allt när ni inte kunnat sörjt så mycket tidigare.
Det är sorgen som sen gör att ni kommer att kunna titta framåt... såsmåningom. Sörj, men drukna inte i den bara vännen. ♥
Sorgen kommer när människan är redo för det. Hur skulle ni kunnat sörja innan?
Låt sorgen ta sin tid och se den som en läkande kraft.
Stor kram
anette
Jag är inne en snabbis på bloggen från min semester, och jag tänker på dig mycket!
Sorgen måste levas ut för att man ska kunna läka lite om sänder och lite i taget. Kurvan går inte spikrakt uppåt utan ofta så går det t o m bakåt istället för framåt. Tålamodet är här det viktigaste att ha sedan kommer förmågan att förlåta sig själv. För det är inte fel att våga glädjas åt solvarma jordgubbar i kall grädde och våga njuta av den svenska sommaren.
Sörj och läk i er egen takt.
//Harriet
Sökande det är väl det som människan är. Antingen man söker meningen med livet, bättre arbete, en kär vän eller som i ditt fall sökandet efter när.
Jag tror att när man hamnar i en sits som er så söker man efter när:et för att ni vet nu, men kanske blundade ni i många år för vad det var som var fel. Kanske såg ni det men såg det bara som en naturlig föränding. Min f.d mamma hade oxå Alzheimers. De förstod inte heller hennes vredesutbrott, varför hon kom hem med en limpa bröd istället för mjölk, varför hon satte på spisen utan att göra nåt o.s.v. Det var inte förrän den dagen hon stod och skulle göra sockerkaka och inte kom ihåg vad hon skulle göra som de insåg att det var nåt som inte stämde. Hon som annars alltid bakade utan recept!! Sen en massa undersökningar och tester och allt som ni vet bättre än jag. De såg men valde omedvetet att blunda för de de såg men inte kunde ta in. Det är kanske en skyddsmekanism man har. Att man börjar förstå och fundera över sånt när man är redo, när det undermedvetna känner att nu är det dags. Hoppas att dina myrsteg snart blir en liten aning längre så att du kan få lite frid i sinnet och lugn i själen. Det är du värd.
Många bamsekramar
Det är klart att ni måste få sörja!Det måste ju vara en stor sorg att förlora SE som den han en gång var. För att inte tala om sorgen över att få hela er tillvaro upp och nervänd.
Jag kan inte annat göra än att önska dig kraft och styrka att ta er igenom allt det här svåra.
Många varma kramar!
Ingrid
Vännen, du måste sörja...inte kan du stänga in allt inombords, tänk den dagen allt måste ut...
Sköt om dej min vän...jag kommer titta in till dej under min resa till Österrike...som vanligt skickar jag massa styrkekramar från mej...
Kommer inom och hälsar på.. Klart ni får sörja.. det har ni all rätt till.. det är egna egna liv det handlar om. Känslor kan man då rakt inte rå på. Hoppas bara det inte tar allt för lång tid.. ni två måste ju leva vidare med varann ändå trots allt. SE finns ju i bakgrunden ändå, fast i annan kostym så klart..
Kramar*
Inga många ord men styrkekramar från mig.
KRAM
Elisabeth min vän! Ni måste få sörja den tid det tar. Det är inget som kan påskyndas eller forceras. Människor som står dig nära måste förstå att du gå igenom olika faser i livet. Nu sörjer du din kära man innan kämpade du för att överleva...Elisabeth ta det med ro. Du och Carolina kommer att klara detta och i sinom tid kommer detta att vara mer hanterbart för er. Önskar er allt gott/Kramar Tussegumman
Så många fler tankar är hos dig än vad det kan verka. Varma kramar...
Men självklart människa!! Sörj och gråt, annars går ni under. Den sjukdomen är så grym så gry, som eg. drabbar de anhöriga mer än den sjuke. Stå på er och ta hand om varandra. Vilket ni ju verkar göra alldeles ypperligt i er lilla familj. Kramar
Tänker på er...
Kramar i massor, Elzie
Varma och stora kramar...
läste min kommentar till dig och det blev lite tokigt. Jag menade min före dettas mamma inte min f.d mamma. Ja så blir det när man inte korrekturläser det man skriver.
Vad fina ni e påkortet!
Tycker att man kan skönja den man han en gång var. Och vilket leende!! Måste kännas skönt att se.
Varma sommarkramar
Skicka en kommentar