... frågade hon mig om idag. Ett minne som bara var deras... en helig fikastund där dom två... pappa och hon... ofta gick på Café Victoria, och där hon alltid ville ha en grodbakelse och drickan som hette Vira Blåtira.
"Mamma, hur ska jag kunna prata med pappa om det...? jag kan ju inte säga... pappa, minns du när vi gick och fikade.... jag har ju frågat honom förut... och han minns ju ingenting med mig... jag vet ju det!"
Vad kunde jag svara... hon hade ju rätt!
Men det är viktigt... livsviktigt för henne... att jag nu försöker ge henne svar som får henne att orka bära deras minnen vidare i livet. Just nu är det svårt för henne att minnas det ... det gör ont och hon vill inte... samtidigt som hon vill, och skulle antagligen ge vad som helst för att han skulle minnas... just dom två! Men med tiden... så ska hon minnas allt med sin pappa bara med ljus och glädje... och många många caféstunder med Vira Blåtira och grodbakelser!
"Carolina... när det gör för ont att tänka på att pappa inte längre minns dig... när han inte kan minnas allt det du och han gjorde... kanske kan du bära minnet för honom också lite nu. Tänk lite så..."ja, pappa... du minns inte det här just nu... så jag minns det för dig också... men jag vet att du minns iallafall... nånstans därinne så minns du både Vira Blåtira...grodbakelser... cykelresorna hemma i köket... alla 3 miljoner godnattsagor... mammas gnällande på oss... flaggtårtorna som vi alltid gjorde.... ja, allt pappa.... vet jag att du minns - men just nu så sparar jag dem åt dig. Å kanske åt mig också litegrann... så kan jag ta fram dem sen."
Ungefär så sa jag.... och ungefär så säger jag de gånger hon vill höra. De gånger då hon vill höra om när hon var liten... om henne och pappa. Det är viktigare än någonsin nu...
..........
Det var viktigt att skriva det här... för mig är hon viktigast i livet just nu. Å jag vet... verkligen bara så så mycket... att det är likadant för Sven-Erik. Hon var alltid den viktigaste lilla allväderskajsan i hans liv... och det kommer hon alltid att vara!
Skriver inte mer ikväll... men vi hankade oss fram idag också. Å jag bjöd ner mamma och pappa, Jonas och David, och systerdottern Linda på sill och potatis med gräddfil... och det blev lite somrigt och trevligt en stund!
Tack dagen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag tror att både du och C har en dubbel sorg - eller kanske tredubbel... Dels bär ni varandras sorg, dels S-E:s, som han skulle känna om han visste... Det känns nästan omänskligt tungt.
Kram... tänker på er allt som oftast.
Du är så fantastisk! Som du kämpar! Jag blir alldeles rörd när jag läser om vilken bra mamma du orkar vara. Och jag känner så djupt med Carolina också, hon är precis som sin mamma, stark och modig. Stora styrkekramar till er båda!!
Hej! Trillade in här via en annan blogg och läste lite.
Jag känner dej inte, har inte hunnit läsa så mycket....men förstår att du är en kvinna med stora bekymmer och djup oro för din familj.
Ett tröstens ord från en total främling är väl kanske inte så värmande, när allt är kaos.
Men jag vill ändå säja till Dej, att jag önskar dej och din familj all lycka och hjälp Ni kan få!
Måtte solen skina över Er ofta så att Ni kan få kraft därifrån...
En styrkekram från Bohuslän...Jenny
Jag säger bara heja! Du är en så klok människa. Och så sill och gräddfil, det låter verkligen sommar. En liten ljusglimt i det stoea hela.
Kram
Hej kära du
Ja....det är samma frågot du ställer dig som jag tror alla i en kris gör. Varför och vänskap. Vem är mina vänner nu? Varför överger de? Varför,varför just jag.
Det är omöjligt att svara på men ohh vad jag önskar att jag kunnat ge dig svar.
Tycker att du hanterar carros funderingar alldeles lysande. Det är väl klart att hon ska bära minnena åt sin pappa. Sen när hon orkar kan hon kanske berätta om dem för S-E. Som små berättelser från ertliv.
Ni e fantastiska båda två.Önskar jag bott närmre så jag kunde träffat er. Men jag skickar som vanligt mina varmaste tankar och stora styrkekramar.
Fick bara en idé. Tänk om ni skulle köpa grodbakelser och bjuda honom på det nästa besök. Kanske kan det framkalla minnet, när han ser bakelsen. Men ha inte för stora förhoppningar.
Känns tungt att läsa.
Ni är i mina tankar.Du är en jättefin mamma.Med en jättefin dotter.
Varma Kramar Nalle
PS/ Har mailat dig.
Ja, jag förstår inte heller hur du orkar med allt som du gör. Det är tufft nog för en själv, men att sen ställa upp för sin dotter på det viset du gör vittnar om en stor styrka. En styrka att orka stå emot allt elände.
Och vart tar vännerna vägen när vi som mest behöver dom? Det kan man fråga sig. Det finns verkliga vänner, sen finns det såna som inte orkar med sjukdom och annat vilket gör att dom drar sig undan. Vet inte om man kan klandra dom egentligen. Alla människor är ju olika skapta. Men visst önskar man att fler vänner visar sin rätta sida när det behövs.
Ha det så gott, både du och dottern.
Kram Elzie
Åh...vad fint du beskriver det för Carolina..och kan bara säga att du är fantastisk mitt i allt...Varm stor kram till bara dig..
Du skriver så fint och är så klok och får så många kloka kommentarer så idag lämnar jag bara en rad för att visa att jag finns här och har läst...
Skicka en kommentar