... jag avskyr verkligen det ordet.
På förmiddagen åkte jag till Toscana... via en skvallertidning jag fått av mamma. Bestämde resolut att någongång, nånstans därborta i framtiden, då ska jag åka till Toscana. Lite mer på riktigt, så att säga.
Det kändes så bra... då... där vid köksbordet. Med gröttallriken, ostmackan och jag.
Känslan av att det ändå kommer en ny tid därborta... en bra tid. Där jag kan förverkliga drömmar, och där det kanske finns ett lyckligt äventyr väntande...
Det kändes så himla bra då.
På eftermiddagen åkte jag rakt ner i soptunnan... via en artikel i Expressen. Där stod med stora bokstäver att läsa om drottningens mamma, som fått en demenssjukdom. Å "poff" så försvann känslan från framtidsdrömmar och lyckliga äventyr. Å "Poff", så var jag tillbaka i insikten som jag inte vill ha... och "poff" så var gråten där.
Bara för detta avskyvärda ord... demens.
Hur ska jag någonsin kunna glömma? Hur ska jag någonsin kunna gå vidare? Min man, som är DEMENT sitter på ett demensboende... han är 52 år... har inga drömmar om vare sig Toscana eller Umeå. Han har inte ens drömmar om ett liv med mig längre...!
Hur kan då jag ha drömmar om framtiden... drömmar utan honom. Hur ska jag någonsin kunna glömma våra 23 år tillsammans ? Hur ska jag någonsin någonsin kunna glömma den svåra tiden efter att han hade fått sin diagnos.
Våran lycka... våran sorg, hur hur hur ska jag någonsin kunna glömma det? Vill jag ens det? Kan jag det?
Så blev tänket... från en dröm om Toscana, till det ord jag hatar mest... demens.
Kommer jag någonsin att kunna se det ordet utan att nästan dö?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
hej vännen
återigen känner jag igen känslan, att hata ett ord så mycket att man mår fysiskt illa av att se/höra det.
Det enda jag kan lova dig är att:
Jo det kommer en tid när du kan hantera ordet Demens.
Det kommer en dag när du kan se tillbaka och känna annat än sorg.
Det kommer.....
Det låter så skönt med din dröm där vid köksbordet, hur du for iväg i dina tankar...och en dag, i din framtid, långt längre fram...jaa, då tror jag att din resa blir av, därför att livet är ju också ett livsäventyr...och med all den klokskap Du har i Ditt bagage, så kommer du att ta tillvara stunden när den är kommen...och finns där i en vågrörelse av ~balans~...hoppas jag!
Varm Kram från Eva
Ja du Elisabeth, jag ser att du åker berg-& dalbana var och varannan dag. Så får du kanske räkna med att ha det lite framöver. Det har ju i alla fall inte gått så lång tid sedan SE flyttade hemifrån. Saknaden är enorm det förstår jag och du är så duktig och det märks att du verkligen försöker ta dig ur den snäva cirkel du nu vandrar runt i.
Det är väl underbart att du kan ha drömmar. Jag tror du ska fortsätta med det. Brukar du se "Solens Mat" på TV1? Det är ett underbart program från Italien, som dessutom lär ut massor med enkla tips inför matlagning. Se på det och dröm en stund.
Se filmen Mamma Mia när den kommer till Umeå. Den har bra musik, underbara vyer från Grekland och är rolig också Den är man glad över länge länge.
Carolina är duktig som kämpar på med skolan och som dessutom fått inspiration att möblera om i sitt rum.
Du äter väl ordentligt så att din kropp får ork och energi? Slarva inte med maten, du tappar så mycket mod, kraft och styrka om du inte får vitaminer i dig och då är det inte lätt att försöka vara positiv.
En bra bok, som jag tror att Biblioteket har, är Snäcksamlarna av Rosamund Pilcher. Har du läst den? Annars - rekommenderar att du lånar den. Den är tjock och tar tid att läsa och skingrar tankarna till något annat.
Det var modigt av dig att gå förbi huset där ni bodde tidigare. Det fina du upplevt i huset kan ingen ta ifrån dig - goda minnen har du därifrån. Men var tid har sin sak. Först bodde dina morförälsrar där, sedan du och nu någon annan. Det är så det blir under tidens gång. Nu har du passerat huset en gång och behöver inte göra det igen.
Mina farföräldrar bodde på Magasinsgatan 5 - ta en långpromenad och titta hur det ser ut där. Det är trähusbebyggelse där. Farfar var handlare och hade någon slags diversehandel vid torget. Min faster hade en gulsmedsaffär. De enda släktingar jag har kvar i U. är några kusiner.
Sköt om dig vännen - jag tänker på dig. Nu ska jag sova för jag är jättetrött.
Jag hatar också ett ord.
Kan inte med det ordet alls.
Men glömma era år, det ska du inte göra och kommer inte att kunna göra heller. Det går inte att radera ut det vackra. Inte det onda heller, fast det kommer bli mindre smärtsamt. Men du måste tänka att det var SE som blev sjuk inte du. Du ska ha dina framtidsdrömmar.Ditt liv, som inte får stanna upp utan drömmar om en bättre tid. Tillåt dig.
Kram Nalle <3
Nej kära Elisabeth! Du ska inte glömma era 23 år tillsammans. När du sitter i Toscana med solen smekandes ditt ansikte är det inte för att glömt ert liv eller för att du sviker honom. Det är för att livet går vidare och SE vill att du åker till Toscana om du vill det, eller vad det nu än vara månde. Jag tror att du förstår hur jag menar. sen är det givetvis lättare för mig att skriva detta än för dig att känna det. Men din kärlek till honom är ju lika stark var du än befinner dig. Stora kramar...
Hej vännen
Nej glömma ska du inte göra. Du kan inte sudda bort ett helt liv, men jag tror att du så småningom kommer att glädjas åt det ni hade, det ni gjorde och alla glada saker som har hänt. Tror oxå att du kommer att kunna minnas utan smärta. Du nämner ofta frasen "gå vidare"., och att du är osäker på om du kan det, vissa dagar är det glasklart för dig. Måste ställa en fråga..........Är du rädd för att glömma bort SE, och känner du dåligt samvete/rädsla över att du kan gå vidare och bli glad och lycklig, men inte SE? (han får ju sitta kvar där på sin stol ;))
Hur tror du att du hade velat att han gjorde om det var omvänt?
Försöker bara ge dig lite nya tankar, hoppas du inte tar illa vid dig. Det är kanske saker du redan har funderat på?
Tror att många människor känner som du inför ord! Jag tror att det fungerar ungefär lika som ett doftminne. Man känner en doft/ett ord, och förknippar det med en speciell händelse eller känsla.
Ha det nu så bra DU kan. Ni finns i mina tankar som vanligt.
stor varm kram
Ja, det känns som om man aldrig ska kunna uttala ordet utan att hjärtat formligen slits ut ur bröstet på en med järnhand,,,men det kommer en tid då du kan höra ordet, och säga ordet med vördnad inför din underbara man.
Kramizar
Jag hittade hit igen via Annela, och vill bara skicka en cyberkram!
Min mamma har alltid drömt om att slå sig till ro i Toscana när hon sålt sin butik och liksom är klar med sitt.
Jag tänker på er! Många kramar
Skicka en kommentar