... är väl det jag gör nu.
Morgonmysfika med Carolina, gå ut med Pontus P, handla, städa lite, tvätta, skolprat med Carolina, fixa middag, diska, se på tv, gå kvällspinken med Pontus P, sitta i soffan, gå i säng... allt utan SE. Varje dag...
Så ser de flesta dagar ut nu... å det är som att lära sig gå igen. Låter klyschigt att skriva så, men att börja om på nytt... utan honom, och den värld där allting var så självklart och förutbestämt... där vill-inte-känslan över att måsta fortsätta gå det här livet ensam gör att jag bara vill dra benen efter mig.... sakta ner.
Imorse när jag var ute med Pontus P så tänkte jag: "bara att sätta det ena benet framför det andra måste jag göra nu.... än om jag inte vill... så måste jag gå vidare... måste jag. Så tittade jag ner på mina ben.... framåt, framåt.
Bara gå på... nya steg nu.
Men så idag kom någe bra och knackade på...
Carolinas kusin kom och hälsade på. Hon som alltid "lallade ner" när hon var liten. Å det var bara för himla trevligt alltihopa... lite surr och skratt, middag och smulpaj... och någon som faktiskt använde gästhandduken.
För oss betydde det mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Så fantastiskt stooor du fick påhälsningen att kännas, när du skrev att någon använde Gästhandduken...!
Varmaste kramen om ~~~
Eva
Vad kul med överraskningsbesök. De är faktiskt de roligaste. Jag önskar att jag kunde göra ett sånt också hemma hos dig. Vi kunde sitta och fnittra och sticka och dricka vin halva natten och sedan cyklade jag hem igen. Fast det är lite långt att cykla från Göteborg...
kramar, vännen...
"och någon som använde gästhandduken" Du kan då uttrycka dig så det känns ända hit. Jag skulle gärna titta in och surra och använda gärsthandduken. Stora kramar...
Sådana besök värmer och nog gör de stegen dagen därpå lite lättare att ta. Den ensamma vardagen sliter på kropp och själ och att finna en balans i den nya vardagen tar tid. Tro mig jag vet och är inte ens säker på att jag lyckats än men det går bättre än för några år sedan. Man vänjer sig men slutar aldrig att längta...
Så roligt med besök. Det blir något annat för en stund.Förstår nu att du tänker nu gör jag det första gången själv och utan honom.
Ovant det måste kännas.Dagarna går ändå än fast man kanske tycker att dom borde stanna upp.
Hitta en vardag som känns bra för er, hitta nya sätt att trivas på.Klart att det är jätte jättesvårt.Det faller sig inte av sig själv.
Kram på dig och ha en bra dag vännen
ewa
Va roligt att ni fick besök !
Kanske kommer jag en dag och använder gästhandduken. Kanske.
Kramar Nalle
Skickar dig en varm höstkram.
Sakta men säkert...
Så trevligt med lite sällskap...
Visst, bara att gå vidare, låter enkelt men jag förstår att det är oerhört svårt, hur svårt vet bara den som upplever det.
Önskar så att ni får en skön dag
Kramkram
Du är så duktig som faktiskt kämpar på och sätter ena benet framför det andra. Så länge du fortsätter göra det så kommer du tillslut att hitta nya stigar i livet. Det kommer att bli lättare att lyfta benen, jag lovar. Styrkekramar!!
Du har alldeles strax något att hämta hos mig... Kramar...
Eftersom jag reser bort i morgon är jag tidigt ute - men önskar dig och Carolina en skön och trivsam helg. Ha det gott.
Har du märkt att de allra flesta av dina inlägg numera avslutas med något positivt....
Antingen en bra och glad händelse eller en positiv tanke..härligt tycker jag
kram på er
Det är nog en bra att försöka hitta vardagen även om allt känns snurrigt och ofattbart.
Vad kul att du hittade något i mitt inlägg som du kan ha användning av... ibland måste man vara modig även om det är svårt tror jag.
Kramar från Liv
Du ser det finns där just runt hörnet, när man som minst anar det. Kram
Skicka en kommentar