... gubben! Jag önskar jag kunde kräkas upp, och bort, all min saknad.
För det gör ont härinnanför... det som var oss... river upp sår... hela hela tiden.
Jag vill se dig stå böjd över en motorhuv, med olja på näsan...
Jag vill se dig sitta i bilen och vänta på mig...
Jag vill se dig söka rena kläder i garderoben...
Jag vill se dig sätta på kaffebryggaren...
Jag vill höra dig svära över när det går på tok i garaget...
Jag vill höra dig säga hej gumman, när jag öppnar bildörren...
Jag vill höra dig fråga mig vad du ska ha på dig idag...
Jag vill höra dig vissla när du fyller på kaffet...
Jag vill känna lukten av olja från dina kläder...
Jag vill känna omtanken när du frågar hur min dag har varit...
Jag vill känna doften av dig när du nyss duschat...
Jag vill känna smaken av kaffet du kokat...
Jag vill säga till dig att du fixar ju det mesta i bilväg...
Jag vill säga till dig att det har varit mycket jobb idag...
Jag vill säga till dig att du doftar så himla gott...
Jag vill säga till dig att du är en hejare på att koka kaffe...
Jag vill inte inse att du aldrig mer ska stå böjd över en motorhuv...
Jag vill inte inse att du aldrig mer ska sitta och vänta på mig i bilen...
Jag vill inte inse att jag aldrig mer ska plocka fram rena kläder till dig...
Jag vill inte veta, inse eller förstå, att du och jag aldrig mer ska sitta vid vårt köksbord och dricka kaffe tillsammans....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Djupaste djupa SAKNAD.
Å, vad jag önskar att jag kunde ta bort alzheimerskiten ur ditt liv Elisabeth...och att SE skulle få finnas hos dig igen, precis som vanligt...!!!
Ger Dig den varmaste kramen ~om~ som jag har
Eva
Kram!!!!/Kajsa
Så sorgligt, får en klump i magen.
Hoppas det lättar, att framtiden blir lättare...såsmåningom. Kram.
Jag känner din längtan i varje ord.. tänker på dig och sänder dig en varm tanke.
KRAM från Liv
Tänker på dig, känner med dig!!
Många varma kramar!
/Ingrid
Vad säger man när orden inte räcker till.
Vi finns här ute i landet och tänker på er och känner med er.
kramar
anette
men snälla du nu får du väl rycka upp dej.
du klagar ju hela tiden var istället glad för att det var dej han ville leva med sen att han blev sjuk är ju väldigt ledsamt men du MÅSTE sluta tycka synd om dej själv försök hitta nån hobby eller jobb istället för att sitta framför datorn och klaga...
Elisabeth, så grymt. Dina rader känns i mitt hjärta, hur ska de då inte kännas hos dig. Ger dig en stor kram, den största jag har.
Nalle
Så sorgligt.Kram från mej.
Anette
Så vackert samtidigt som tårarna trillar utför mina kinder,,, du är en pärla på att beskriva och få mig att känna :-) Du hanterar orden så precist, så vackert, så målande,,,
Kram!
Det gör mig så ont när jag läser vad du skriver.... Många kramar.
Skicka en kommentar