47 år och ensam. Jag trodde inte det....
Är det så det ska bli nu?
Tänket... eller rädslan finns där hela tiden.
Ärligt... längst därinne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En dagbok för livet
Min mailadress
Om mig
- Elisabeth
- Tjej och mamma på snart 50 år... Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum... Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
Byggstenar i mitt liv
- Små och stora tänk (41)
- Talar till mitt hjärta (91)
Bloggarkiv
-
▼
2008
(400)
-
▼
september
(34)
- Anonyma kommentarer...
- Jag saknar dig...
- Ett djupt andetag...
- "Å jag dig..."
- Vi sitter o njuter...
- Ingen rubrik
- Ingen rubrik
- Ingen rubrik
- Pontus P och jag...
- Besök...
- Lördag kväll...
- Leka med mig...
- Han går ut...
- Siffran två...
- Näsch...
- Det handlar om...
- I december...
- Sakna sina barn...
- När jag inte orkar skriva...
- Carolina underbara...
- Skapa ett hem...
- Rycka upp mig..
- Hitta vardag...
- Vad gör han...
- Demens
- Söndag kväll...
- Söndag morgon...
- Vända på en femöring...
- "Gulla vacker..."
- Ett tandläkarbesök...
- PH....
- Poff...
- Ärligt...
- Lite bus och varma bilder...
-
▼
september
(34)
Mina länkar
- ALZHEIMERFONDEN
- Belenas hem på nätet
- Bloggblad
- Christina
- Det stora i det lilla
- Di The Queen
- Essemias värld
- Hallongränd 4
- Hjärtebarnsmamma
- Kicki
- Lantluft
- Maggans blogg
- Marskatten
- Min dotters blogg...
- Musikanta
- Nina
- Plommenad
- Ruta Ett
- Tokiga tankar / allvarliga funderingar
- Trollmor
- Trolltyg och Änglaströssel
- Tussegumman
- chaos
- gnällspikar och livsflanörer
- isa bloggar
- the adventure for life
- ullamonas blogg
19 kommentarer:
Söta Elisabeth.....
Jag har ingen tröst åt dig =( Önskar så att jag hade det.... Bara en himla massa kramar =)
Och vi sitter i samma båt du och jag, delar samma rädsla. Inte heller jag trodde...men har varit däri tio år nu. Nu har det gått så långt tid att jag inte vill längre...finna någon...men hoppas det inte blir så för dig. Varma tankar skickar jag åt ditt håll idag
ja du Eliza - olika falla ödets lotter. Det kan ju inte precis vara någon tröst för dig men ...
En bekant till mig blev ända 24 år gammal med 2 små barn - så visst finns det en massa sorg i världen.
Tack för dina rara ord hos mig. Kramar om och vill ge dig varm styrka att gå vidare.
Hittade hit av en slump. Min mamma har Alzheimers. Hon fick diagnosen 2004 då hon var 60 år och bor sedan ett år tillbaka på ett boende. Åren innan bestod av en desperat människa som sökte efter ett svar på varför hon mådde som hon gjorde – trötthet, utmattning, glömska och tårar. Jag försökte att hjälpa så mycket jag kunde. Ringde till läkare, ifrågasatte varför hon var tvungen att gå tillbaka till sitt jobb om och om igen. Följde med på undersökningar. Jag anade redan tidigt att det var Alzheimers men ingen tog mig på riktigt allvar. Till slut försvarade jag hennes beteende med att hon nog bara var deprimerad, allt för att ge henne och mina syskon hopp. Ibland tror jag fortfarande att det går att vrida tillbaka klockan men verkligheten har en förmåga att slå mig över käften gång på gång. Jag försöker leva genom att acceptera och acceptera genom att leva. Det är komplexa känslor och funderingar som snurrar runt i mitt huvud, en enorm saknad så klart och ibland total förvirring – varför, vad kunde jag ha gjort mer/annorlunda. Hur kan någon bli så sjuk som varit så stark?
Jag förstår din saknad, även om jag längtar efter min mamma och du din man så vet jag innebörden av sjukdomen - hur hårt den slår. Jag är glad för att min mamma inte längre behöver förstå den grymma sjukdom hon drabbats av – ändå är jag arg för att hon lämnat mig här utan henne – arg för att jag alltid skulle visa mig så stark när allt hon förmodligen längtade efter var att få se min sorg över att förlora en älskad mamma. Men jag försöker att påminna mig om att det inte finns något rätt eller fel i det här utan något som jag behöver och kanske kan leva med, och undan för undan kanske jag kan se något gott i allt detta kaos. Kanske kan jag en dag hjälpa någon annan med min sorg. Jag vet inte… ville bara skriva till dig… er. // M
Jag bara håller om :-) Sänder dig styrka och energi att vandra vidare själv så länge,,,
Kramar i massor.
En massa slitna ord som " tids nog kommer det att kännas bättre" ska jag inte använda...Jag ger dig all min tankekraft för att du ska må lite bättre
Kram från UllaMona
Lilla vän , förstår du känner dig ensam och alla tankar om hur framtiden ska te sig.Försök att tänka bara på nuet att ta timma för timma det är det enda du ska göra just nu.Önskar det fanns hjälp att få för ditt onda.Det sätter sig i kroppen när inte själen mår bra.
Kram på dig.
ewa
Jag finner inte ord... Jag vill ta bort ensamhetskänslan från dig. Fylla den tomma platsen åt dig. Kramar...
Skickar min varmaste kram till dig Elisabeth. Tänker på dig - alltid.
Kram Nalle
Bamsekram fylld med extra mycket omtanke.
En kram i skymningen när mina ord inte räcker till.
Anonym: Jag hade skrivit en lång svarskommentar till dig - men det blev något fel, och mitt svar försvann ut i cyberrymden!
Men jag skriver imorgon istället... och tack snälla för din kommentar. Den betydde oerhört mycket för mig!
Varm kram..
Onsdagskramar i högvis vill jag ge Dig!!!
Just i dag känns det så för dig, men det bästa med livet (och ibland det värsta!) är att vi aldrig vet vad som väntar oss framåt i tiden! Och - när man har nått botten kan det bara gå uppåt!!! Många positiva tankar och varma kramar!
Bamsekramar till dig och dottern. Och tack för att du orkar med att skriva kommentarer. Är så roligt när man ser ditt namn där.
Hoppas dagen blir bra.
Kram Elzie
Åh Tack kära söta Elisabeth,,,det värmer i hjärtat att höra att jag på något sätt kan tillföra dig något som betyder något,,,, något som kan skapa lite lugn och harmoni i ditt inre,,,, något som kan få dig att blicka uppåt.
Tusen kramar till dig.
TACK för ängeln du skickade !
Det känns bättre nu. Idag har hornen vuxit ut på mig. "Fniss"
Ombytlig är jag visst.
Många kramar
ewa
Ps Jag skriver ett mail åt dig idag.
Jag önskar också att jag kunde hjälpa och trösta och trolla fram solen i ditt liv igen.
Vem ska trösta Knyttet? Det verkar som om du måste vara stark hela tiden och bära alla andras bördor. Jag hoppas du har någon du kan få vara liten och ledsen hos. Någon som kan bära dig.
Stora varma kramar från mig!
Om jag bara kunde så skulle jag krama om dig riktigt mycket.
Det är så sorgligt ditt livsöde....
Ni finns alltid i mina tankar....
Kram vännen
Skicka en kommentar