... ett nytt hem, hur gör man det?
Efter att ha skapat ett hem i 23 år med SE.
Det är borta nu....
Nu ska jag skapa ett nytt hem.... hur då?
Förstår ni hur svårt det är?
Att börja om...
Jag tvättar inte ens hans kläder längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Jo jag förstår hur svårt det är och jag vet. Det tog mig minst sju år att känna att mitt hem var mitt, att det var ett hem där jag kunde känna trygghet och vara med barnen och mig själv. Att börja om är svårt, man övar sig och övar sig hela tiden och till slut är man där och kan leva lite bättre. Låt det ta tid och gläds åt det lilla.
Jag tror att jag förstår litegrann i a f. Tomhet och sorg där han funnits vid din sida i så många år. Det måste vara en svår omställning. Kramar...
Ja. Jag TROR att jag kan förstå din känsla Elisabeth, och den är som så tom, kall, och ödslig...
Jag tror också, att väldigt mycket av sorgkänslan finns i det faktum att SE går omkring någon annanstans, ser ut ungefär som vanligt, är din goa gubbe...men ändå...BORTA!?
Alltihopa blir i Ditt inre, mer oförklarligt, eftersom du bär på en så levande sorg...
Jaa, jag TROR att jag kan förstå hur ohyggligt smärtsamt det måste vara att en innerligt älskad rycks ifrån en på det sätt, som SE ryckts ifrån Dig, och Carolina...!
Hoppas, hoppas ändå...alltid på att du ska komma till det lilla ögonblick, där du känner att du kan gå in i en annan andning, att du kan känna att du åter igen lever...utan gastkramande känslor kring din själ...
Varm Kram från Eva
Mmmm, lilla vännen, jag känner att jag skulle ha kunnat sitta hos dig och bara hålla om och lyssna, stryka dig över håret och säga att du kommer att lyckas med detta också,,,, du kommer att lyckas med detta också!
Kramar
Stora omtankeskramar!
Så småningom kommer du att vara där, men det måste få ta sin tid. Sorgen måste bearabetas och det jobbet kan inte skyndas på. Men du kommer dit - en god hjälp har du av ditt positiva sinnelag.
Kikar in för att se hur du har det...
Mitt internet i nya lägenheten kommer inte än på några veckor så jag kan ju inte läsa varendaste dag så som jag brukade. Men tänker inte mindre på er för det!
Kraaam!
Det går inte att bara rycka upp sig, att finna en ny snabb väg.... Hoppas du finner din.
Hej! Tittar (in) till dig...ta dagen som den kommer, det blir alltid mörkast innan det vänder tro mig.
Kram Maria
Det måste vara svårt försöker att sätta mig in i tanken och det känns obehagligt.
Hoppas att ni får en skön kördag vännen
Kramkram
jag hittade hit från Kajsas blogg och har läst ganska långt bakåt nu. Tårarna rann och jag förstår dig även om jag inte alls varit i samma situation.
Min farmor blev sjuk men det är inte alls samma sak. Jag har jobbat med demenssjuka i flera år och det var bra att läsa om din sida.
Och hur roligt man än kan ha med dem man jobbat med så kan jag till och med då bli sorgsen trots att jag inte känt dom på annat sätt.
Jag tycker du verkar stark. Och hur jobbigt det än är så tror jag ni kommer ut hela och till och med starkare både du och din dotter.
Och man måste inte glömma, borde kanske inte ens. Vad jag tror är att man inte skall fastna.
Kram
Mmmm, att mista men ändå ha kvar.
Det måste vara jättesvårt.
Du är en beundransvärd kvinna Elisabeth!
kram
Kära Elisabeth
Ibland, eller ganska ofta egentligen, så skriver du så att det går rakt in i hjärtat på mig. "Jag tvättar inte ens hans kläder längre". Trots att jag är en bokmal och läser en hel massa annat så är det något av det ledsammaste jag läst.
Tror att du saknar honom mer än någon kan förstå.......
Stor kram
Åh.... vad hjälper det att det är trist att tvätta. Du fantastiska människa. Jag har inga svar att ge. Bara lite omtanke.
Jag vet hur det är... och vet också att det är svårt.
Men på ett sätt enklare, för man gör det lite mer efter eget huvud.
Huvudet säger dock ofta att det är bäst att skapa något som liknar det man hade förut, även om en annan del av huvudet drar åt ett annat håll.
Man står där ibland, lite kluven, Vill ha ett hem med en man som inte kommer tillbaka, ett hem för en man som man vill ha tillbaka.
Till sist har man ett hem som trots allt fungerar bäst för en ensam mamma och dotter.
Konstigt nog.
Kram!
Har du fått något stöd från ??? kommunen, landstinget? Någon att gå och prata med, på en regelbunden basis? Finns det någon förening för anhöriga i din närhet dit du kan gå och prata med någon?
Jag tror du behöver det och jag tycker att du ska kräva det om du inte har fått den hjälpen. Du vet att SE har det bra, det är hög tid att kräva saker för dig själv och din dotter nu. För jag antar att det har gått åt väldigt mycket tid och energi att kräva saker och ting för hans del tidigare. Din dotter kanske också behöver få ett samtalsstöd?
Kramar!
Skicka en kommentar