... och Carolina har bakat blåbärskaka. Vem kan klaga på livet då?
Idag gick jag förbi "vårt hus". Huset som vi sålde när SE fick diagnosen. Pontus P trodde nog att vi skulle gå hem. För han började svänga in på gården... "nej, Pontus, vi kan inte gå in där längre", sa jag. Det var svårt att säga det... inte gå in där längre.
För 10 år sedan, den här tiden, så hade vi precis flyttat in i huset. Det hus som min morfar och mormor byggde, och där jag tillbringade stor del . Det hus som sedan övertogs av min morbror... och det hus som vi sommaren 1998 fick gåvan att kunna köpa, och flytta in i.
För tre år sedan, den här tiden, var vi på väg därifrån...
Varför besöker vi platser som gör ont?
Jag vet inte... men jag vet att jag behöver gå förbi "vårt hus" ibland. Jag behöver få se... behöver få minnas... för någonstans känner jag... att så mycket lycka som har bott i detta hus kan inte ett endaste sorgligt korn plocka bort.
I detta hus har jag varit lycklig som barn... i detta hus har jag fått bo med honom... och i detta hus har jag alltid varit trygg.
Så... ett sandkorn av tiden som tog ifrån mig lyckan och tryggheten, kan aldrig ta ifrån mig de minnena.
Å vem har sagt att gåvor bara ges en gång... jag håller fast vid att det kommer att komma nya gåvor.
Som idag...
- Handla mat (att faktiskt kunna göra det är en gåva...)
- Laga mat ( och de som känner mig, vet ju att DET är en stor gåva om jag lyckas få till det..)
- Carolina möblerat om (ja, det är en gåva att ha ett eget rum, möbler..)
- Carolina möblerar om igen (ja, det är en gåva för hennes mamma att se... )
- Att jag och Carolina har varandra (är väl viktigast av allt nu...)
Jag vill välja att se det jag har, och det jag faktisk också får, som gåvor... och det finns inte en dag, eller en stund nu, som jag kämpar med detta... och ibland, som idag, tycker jag att det lyckas riktigt bra!
Andra dagar, eller stunder... så fixar jag det inte alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Tittar inom och önskar dig allt gott:-) Natten är här igen och sängen kallar.. ibland så är man bara så trött. De gamla kvarteren framkallar så många minnen.
Kram på dej
Kan förstå dina känslor när du går förbi huset.Jag vet ju hur det kändes när mina föräldrars hus skulle säljas och hur det kändes första gången jag inte körde dit när jag skulle hälsa på dem.Hur det kändes i sommar när vi var förbi och hälsade på dom nya ägarna och vad dom hade gjort.Det har blivit några tårar det. Jag älskade detta ställe men det fanns inte möjlighet att behålla det för mig.Ibland ångrar jag mig att jag inte satsade på det.men...
Men det är som du säger att det finns så många saker att vara tacksam över även om det är svårt och du är så sund i dina tankar men jag förstår att du har det otroligt jobbigt.Ger dig några styrkekramar för dagen och hoppas denna dag ska kännas lite bättre än andra dagar.Nu ska jag iväg på ett morgonmöte gillar inte det för jag är ingen morgonmänniska direkt och tycker det är jobbigt att prata före tio på dagen.
Må så gott o vi får hoppas att solen få lysa idag också
Kram ewa
jag ser framemot nästa vecka då jag är helt ledig...nånting som jag inte har varit på snart två år. Då ska jag göra sånt som jag vill göra...typ inte svara i telefonen utan bara njuta av att finnas till./Kram
Att besöka de platser som nu gör ont...och samtidigt bära de vackraste minnen av dem...inuti...är att gå vidare med kraftfulla steg, hur än bräckliga de känns...
Jag tycker om Ditt sätt att ta tillvara de små stunderna Elisabeth, Ditt sätt att bearbeta livets mörka, i ett samtidigt ljus, och hopp...
Varm kram från Eva
Hej Vännen
Tycker att du e stark som ser att du har ett val, och väljer att se de små sakerna i vardagen som gåvor. Det är alldeles för få människor idag som gör det, det ska vara så mycket jämnt, när det är det lilla som spelar roll i slutändan.
Det är väl klart att det gör ont att se ett ställe där man delat många dagars lycka, men jag tror att det är en del i själavården, att se tillbaka och minnas. Minnena är en viktig del av vårt liv. De kan göra en glad, lycklig, sorgsen eller arg.
"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns". tycker att det är ett bra ordspråk. Må gott kära du, önskar dig en bra dag med lite glada minnen.
varm kram
Kära Elisabeth, det fanns en period i mitt liv då jag besökte platser där jag bott. Det var som ett måste att besöka dessa platser.
Att gå tillbaka och liksom säga "hej igen" till stället. Eller rättare sagt "hej då". Få minnas, trots att det är smärtsamt. Att kunna lämna något är också att kunna gå tillbaka och "vara där" ett tag och sedan säga farväl. Kanske måste du gå flera gånger, innan du helt kan släppa det.Kramar Nalle
Håll fast vid gåvorna! Din dotter är den allra största gåvan!
Kramar!
Minnen kan ingen ta ifrån en,
Visst har vi mycket att vara tacksamma över bara vi tänker efter.
Min vän, ha det riktigt gott
Kramkram
Ja du Elisabeth... Å du talar om att skriva utlämnande. Jag förstår din förundran över varför man besöker platser som gör ont. Det är nog så att det kan vara en del i en läkningsprocess. Stora kramar...
Skicka en kommentar