... idag då? Det tänker jag ofta...
För mitt inre så ser jag honom sitta där på en stol, där vid det runda bordet bland de andra. Han sitter bara där, rakt upp och ner. I en tyst och tom församling... där ingen ser den andre.
Jag vet att jag är dum. Jag vet ju att det inte är så.
Jag har sett aktivitetsschemat på kylskåpet. Jag har hört hur han skojar och busar, både med personalen och med de andra. Jag vet att han sällan är på sitt rum... utan vill vara tillsammans med de andra. Jag vet att han skrattar ofta, och gärna. Jag vet att han aldrig har haft det så bra sen han blev sjuk.... (och det sista... att han aldrig har haft det så bra... gud, vad jag är tacksam till livet för det, men samtidigt gör det ont också att känna det... jag vet inte varför!)
Jag vet ju allt detta... och ändå så lurar bilden på näthinnan hela tiden.
Att han bara sitter där på en stol....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Kära Elisabeth. Som du själv säger så vet du att det inte är så. Jag tror att du fortfarande bär på nån slags skuldkänsla att du lämnat honom där.Att du övergivit honom, att han sitter där bara på en stol nu. Inget kan vara mer fel ! Det är ett feltänk som kan komma trots att du vet att han har det bra.Försök trotsa tanken när den kommer. Försök se det du beskriver för oss istället. Det du VET är det rätta.För du har ingen skuld i hans sjukdom alls. Och det vet du ju redan. Han har kommit till ett jättebra ställe. Han har sin humor intakt och skojar med personalen. Försök framkalla den bilden istället. Säkert har du redan försökt det, och mina ord känns kanske knasiga. Men hjärnan jobbar ofta med bilder. Vi minns en bild. Det är den glada SE som du skall få in, där han skojar och trivs i sitt boende. Den andra bilden, den du har, är inte den rätta och måste bytas ut. Annars gör du dig själv illa.
Kramar Nalle
Jag känner likadant inför min pappa, men varje gång jag kommer dit så är det inte så - oavsett vilken tid jag är där. Han är så väl omhändertagen av personalen och jag är så glad för detta. Fast det är väl så att det är den stora skräcken - att han bara ska bli sittande på en stol och titta tomt framför sig och då blir det den enda dominerande bilden. Det är så konstigt. Egentligen borde jag kunna glädjas åt att han har det bra på alla sätt och vis och kunde inte ha det så någon annanstans.
kramar, vännen...
Tänk så de där bilderna vi har i huvudet spelar oss spratt. Tyvärr är det många gånger till vår egen sorg. Jag är glad att du vet att SE har det bra även om bilden dyker upp för ofta. Stora kramar...
Du har fått en utmärkelse på min blogg! Kram!
Kära kära vän.
Snälla du - inga skuldkänslor för mig - jag skulle tro att ditt mått redan är rågat, men jag tror att både jag och H:s föräldrar behöver omnämnas i kvällsbönen! Inte kanske så mycket jag som H och hans föräldrar. Stackars stackars människor.
Läget är som jag förstår ganska förtvivlat, krossat bäcken är nog baggisen. Nedsövd i väntan på avsvullnad, det är väl det som spökar varje sekund i mitt sinne... VAD SKA DET BLI, OM livet klaras???
Tusen tack för omtanke - igen....
/Lena
Vill bara lämna en kram för jag har inga ord, hoppas att det går bra?
Du vet att ni finns i mina tankar, alltid.
Har öppnat min vanliga blogg nu också.
Kram vännen
Jag håller med Nalle i allt hon skriver. Dessutom verkar din man ha fått en gåva mitt i allt eländet med sjukdomen. Han verkar leva i nuet - som ett barn. Det är just nu som gäller, finns inget bakåt och inget framåt. Det är en gåva jag önskar vi alla kunde få ta del av, åtminstone stundvis. / Sylvia
vad underbart beskrivet av hur SE har det, och fint att du delar det till mig(oss) varm kram...alltid
Nä du Elisabeth - det är inte han utan du själv som sitter där på stolen och gräver ner dig i något som du inte vet om det stämmer eller ej! SE mår bra, har det bra och blir rätt omskött med mat och aktiviteter och han har ett eget rum att gå till.
Så har inte du det. Du måste ta hand om dig själv och finna på nya vägar, få nya intryck och försöka utvidga din bekantskapskrets. Skuldkänslor får du inte ha - det är inte ditt fel att denna sjukdom har drabbat SE och inse att du inte har den fysiska orken att kunna ta hand om honom hemma. Du måste försöka se realistiskt på alltet och gå vidare - och framför allt ta hand om dig själv. Det skulle SE vilja att du gjorde. De goda minnena ska du vårda.
Allt är fortfarande så färskt för dig och du har ännu mycket att försöka bearbeta men snälla Elisabeth - sluta konstruera
bilder (som säkerligen inte stämmer) om hur SE har det.
Kram till dig vännen
Tänker på dig - kram Eleonora
Jag förstår att det kan kännas så. Men ibland måste man inse fakta. Man orkar inte med!! Personalen på boendet är vana vid personer som din man. De vet hur de ska sköta honom. Och vad han kan klara av. Så tänk istället på hur det skulle varit om han varit kvar hemma. Hur skulle ni orkat? Jag vet att det är hårt och svårt. Arbetar själv med äldre så jag har sett hur den anhörige känner det för att "lämna över" ansvaret. Men man måste inse att man inte orkar. Inte om man ska överleva själv.
Hoppas att dagen är bra.
Kram Elzie
Jag förstår att det kan kännas så. Men ibland måste man inse fakta. Man orkar inte med!! Personalen på boendet är vana vid personer som din man. De vet hur de ska sköta honom. Och vad han kan klara av. Så tänk istället på hur det skulle varit om han varit kvar hemma. Hur skulle ni orkat? Jag vet att det är hårt och svårt. Arbetar själv med äldre så jag har sett hur den anhörige känner det för att "lämna över" ansvaret. Men man måste inse att man inte orkar. Inte om man ska överleva själv.
Hoppas att dagen är bra.
Kram Elzie
Eleonora: Jag brukar sällan lämna någon kommentar på kommentarerna, men efter dina ord igår, så känner jag att det finns viktiga ord att svara på.
Du skriver att jag ska sluta att konstruera bilder som inte stämmer... men för att kunna konstruera någonting så måste det finnas en medveten tanke bakom... att jag på grund av skuldkänslor eller annat väljer att tillskapa en eländesbild i mitt huvud.
Så är det ju inte.... inget kunde vara mer fel.
Bilder som fastnar på näthinnan kan ju springa upp ur vad som helst... och ofta är det ingenting vi själva väljer... oavsett en medveten, eller omedveten tanke, så vill vi ju inte ha bilderna som målas upp i vårt huvud. Inte om de är av det ledsammare slaget iallafall...
Jag förstår hur du menar... men kunde jag välja, just nu, så skulle jag absolut inte konstruera några bilder om att han bara satt där... neverever!
Då skulle jag konstruera bilder om att han vore här hos mig... var så säker!
Varm kram..
Jag vill bara lämna en liten hälsning och en varm kram till dig Elisabeth, så du vet att jag inte glömt bort dig.
Jag är här många gånger utan att kommentera, för jag hittar inte orden och vet inte vad jag ska kunna säga som ska kunna vara till tröst och styrka för dig.
Kram Ingrid
Skicka en kommentar