tisdag 7 oktober 2008

De tusen...

... frågornas sjukdom... så kallar jag den. Alzheimer... och det andra ordet... ordet som jag önskar inte fanns.... DEMENS.... de orden, de berättar ingenting... egentligen!

De tusen frågornas sjukdom... med nästan inga svar. För var ska man hitta dem... när man tittar på den som VAR.... som nu ÄR... och som ska BLI... ?

Vem var du?
Vem är du idag därinne?
Var är du därinne?
Vad ska du bli varje dag nu?

Vem var du? Jag bär dina minnen... jag vet vem du var. Du vet inte idag vem du var.
Vem är du idag därinne? Det kan jag aldrig veta... från dag till dag, från stund till stund så försvinner det som var du alltmer.
Var är du därinne? Gud, vad jag önskar att jag visste just det... VART har allt det som har varit du gått någonstans? Det jag visste att du hade för oss... kärlek... var finns det nu?
Vad ska du bli varje dag nu? Allt sämre. Snart inget DU kvar alls...

Det är svårt att skriva det här. Men för mig är det viktigt... det som är så svårt att förstå, det som inte än vill accepteras... att det får plats... att frågorna ändå får finnas... fast svaren uteblir.

Jag tänker på när man dör... då försvinner allt man var i ett obarmhärtigt "poff". Men i den här sjukdomen så försvinner man långt före man dör. Å man kan bara sakta följa med bit för bit... gå bredvid och se hur allt som var en människa... försvinner en stund i taget. Mot det oundvikliga.
Det oundvikliga... ja, jag förbereder mig för det också. En dag..... och det går allt fortare.

..........

Jag är ledsen. Någonstans har jag börjat landa. Någonstans har jag börjat acceptera att det faktiskt är ok att få vara ledsen... också!
"Elisabeth, det är ok... du FÅR vara ledsen nu.... du behöver inte låtsas mer" , så känns det.
Det är ok.

Jag ska gå ut med Pontus P nu. Duscha. Diska. Å kanske blir det inte så mycket mer idag... men jag känns trygg med det. Just nu gör jag det. För det är ok att vara lessen lite nu....



Ps. Änglavingar... mer behöver jag inte säga. Ni är det allihopa....

6 kommentarer:

Anonym sa...

,,,,,jag glömde tillägga att det är jättebra att du känner att du är redo för att låta dig själv vara ledsen,,,, det är sååååå otroligt viktigt att du tillåter dig att vara ledsen och få sörja,,, om man inte bryts ner kan man inte byggas upp ;-)
Och visst kommer du att byggas upp och blomstra,,,men du måste få vara ledsen och sörja först,,,,sedan får det ta den tid det tar - det kan ingen sätta ett mått på,,,eller en tidsgräns på,,,,bara ditt hjärta.

kramizar.

Anonym sa...

Så klart du får vara ledsen. Det är väl självklart i det här läget.
Men vi vet ju också att en dag tar det ledsna lite mindre plats i vår tillvaro. Och du, jag och alla andra finns ju här och hjälper till att torka dina tårar. Precis som du med din blogg hjälper mig när det är som jobbigast.
Kramar från Bodil

Ormen sa...

O,gråt vännen.
Jag och många fler går bredvid dig och gråter, vill så gärna lätta din sorg.
Du är stark som orkar skriva om det.Dela med dig, delad sorg blir mindre. En dag ska vi dela glädjen med dig igen.
Kramar

Anonym sa...

Det är verkligen okej att vara ledsen. Det jobbiga är väl kanske att så många inte förstår det helvete som anhöriga går igenom med den hör sjukdomen. Bröstcancer får en hel månad, alzhemiers får en dag. Inte konstigt att inte mer pengar går till forskning och anhörigstöd eller att inte fler hör talas om sjukdomen. En korkad kommentar vi fick när mormor blev sjuk, "Ni kan väl höra av er om hon blir bättre igen" Nä, det kan man faktiskt inte så det är ok att vara ledsen. Jag önskar att fler läste din blogg, för du gör så fler förstår. Kram

Anonym sa...

JA!! Det är ok att vara ledsen, det är det. Kram

Anonym sa...

Det är en läskig sjukdom... den tar ju bort det som liksom ÄR människan. Jag kan inte förstå att det ens ska finnas sådana sjukdomar.

Vad har vi dessa sjukdomar till? Vad ska vi lära oss?

Dessutom är det som ett av livets omilda lotterier... vem får den och vem klarar sig. Ingen vet. Bara när det är för sent. Grymt av livet. Egentligen.

Och du Elisabeth - det är helt ok att vara ledsen. Detta har ju ändrat en sååå stor bit av ditt liv. Det känns. Det förstår ju vem som helst av oss.

Önskar dig fina dagar, med sol och glädje.

Kram på dig!