onsdag 29 oktober 2008

Jag gruvar lite...

... inför morgondagen. För jag ska följa med SE till tandhygienisten. Pappa skjutsar mig till Tomtebo imorgon bitti, och sen åker jag och SE färdtjänst till hygienisten på Umedalen. Visst vet jag att detta är ett ansvar som egentligen vilar på personalen, att följa med honom på dessa besök, men jag vill gärna göra det. Å sen så tänker jag... kan jag underlätta lite för den så helt fantastiska personalen... de som tar hand om min SE... de som faktiskt är hans livlinor nu... då är det en liten sak för mig att följa med honom till tandläkaren eller annat.

Men gruvar? Jag vet inte om det är precis det jag gör. Jag tror att jag samlar mig... jag vet hur jag kommer att vara... tjohejsanuppåt.... precis som om det var 5 minuter sedan vi sågs.... och bara prata om här och nu.
För inom mig.... där har jag ju tryckt ner allt. Det gör jag redan när jag går in genom dörren på Tomtebo. Att se honom... se honom exakt som vanligt... bara lite rundare... möta den man som varit min make i 23 år... möta honom... och se att han inte riktigt ser... veta att han nog inte längre vet... vet vem jag är.... att det är hans fru som står där framför honom...det är... ja, jag kan inte ens skriva svårt... för det är värre än svårt.
Men jag vet att jag har stoppat undan allt sådant tänk när jag öppnar dörren...

Å än hur mycket jag tackar Gud för att SE får ha det så bra nu.... att han inte behöver må det minsta dåligt över sin sjukdom.... slipper oroa sig för oss... och än fast jag hör hur han skrattar så hjärtligt i telefon när jag pratar med honom... så finns det ju där. Sorgen. Saknaden. Efter MIN Sven-Erik... han som fanns.
Den Sven-Erik som finns nu... han är glad och lycklig i sin värld. Det kan jag ju aldrig sörja...

Någon tyckte att "jag skulle titta framåt... det som hade hänt hade hänt... och nu var det dags att gå vidare."
Jag blev inte ens arg.... insåg bara att den människan nog inte riktigt förstod vad hon pratade om. Jag, eller rättare sagt vi lever ju med honom varje dag.... fast han inte är här... att acceptera en total förlust är inte så lätt att göra, när man bara har förlorat en del av honom... än. Vi förlorar ju en bit i taget... varje dag. En människa är ju mer än bara sina minnen...!!
Han är ju fortfarande min man... och Carolinas pappa.

..........

Senast vi var till tandläkaren... det gick bra. Men han var trött och hungrig nästan hela tiden... och när vi kom tillbaka, så både såg, och kände jag hans trygghet över att vara "hemma" på Tomtebo igen.
Det var både en stor lättnad, och en stor sorg...


Det blev lite rörigt skriv det här... nu måste jag försöka sova...

9 kommentarer:

✿Ewa sa...

Ååå vad jag skulle vilja sitta vid ditt köksbord med gofika och prataprata och skratta!

Jag vet att du är så klok, att du gör det som är allra bäst för SE....men du kära kära vän du då?

Du gruvar lite för tandhygienist besöket. Kan inte personalen göra just det? Det är ok för SE.

Det underlättar för dig du ljuvliga människa!

Sen gör du SE och Caroline andra saker tillsammans, mysiga saker. Saker som du inte behöver gruva dig inför. Saker som fyller dig med glädje...

...inte den här gruv känslan.

Hjärtekramar

Anonym sa...

Lycka till idag! Förstår dig nog rätt bra. Pratade med min pappa igår och han blir bara sämre. Men jag tror det är värre för mamma som varit gift med honm i stort sett hela livet...(känns som det).
Dom är ju nu som en person delat i två, ihopvuxna på något vis. Som du och din man kan jag tänka. Kram till dig!

Anonym sa...

Åh, du gör det så bra,,,och du är så stark - du förstår styrkan kommer när vi behöver den. Även fast vi tycker att vi är veka, avaga, rädda, förtvivlade,,,så tar vi ju oss igenom svårigheter ändå,,,kraften kommer och finns där en smula varje dag,,, tillräckligt nog att åtminstone klara av dagen,,, även om det är hemskt, så har vi klarat av dagen,,,, nya dagar randas, och de är ibland lättare, och ibland lite tyngre än väntat,,,men vår kraft, och vår styrka finns liksom i doser man inte kunnat trott att man hade tidigare - visst är det lite konstigt ändå,,, men så är det.

Så sug åt dig den styrka du kan få,,,genom de som glädjer dig,,,genom de stunder som är ljusa,,,genom ögonblick som är rofyllda,,, genom lyckliga minnen,,,genom vänner som stöttar,,,
de är också livlinor,,,,för dig min vän.

Kramar i massor, och en puss på näsan,,,det fixar sig imorgon ska du se,,,

Jessica sa...

Hej vännen

Jag tycker att du e enormt stark som klarar av att följa med honom. Och jag tror att han känner sig trygg med dig ff även om jag inte känner någon av er.
Gå vidare?? Det är inte så lätt som det låter. Det måste få ta tid. Men vet du? I nästan varje inlägg har du något positivt med, något som gjort dig glad. Det är jättebra. Stor kram

Anette sa...

Ja du, det kan inte vara lätt.
Att gå vidare måste ni ju...och har gjort. Man det måste vara förvirrande att hitta sin nya identitet på vägen.
Det är ju inte bara att stuva om i ryggsäcken och börja gå.
Man måste ju lära sig att gå på ett nytt sätt.
Jisses vad konstigt detta låter,,,,jag tror dock att du förstår vad och hur jag menar.
Kram i höstrusket.

Thea sa...

Åhh vad skönt det känns att ha hittat hit till din blogg. Min mamma fick diagnosen Alzheimers för bara 2 månader sedan. Dagen före pappas begravning. Nu ska jag lusläsa bloggen och försöka förstå mer av den här sjukdomen som är de anhörigas sjukdom.
Kramis.

Anonym sa...

Men förstår inte människor, du ser ju framåt varenda dag. Om du inte gjorde det skulle du inte stiga upp om mornarna, du skulle inte klä på dig, inte gå ut, inte handla mat och inte äta...
Men sen, i vilken takt du går framåt och ser framåt, det kan bara du bestämma. Ingen annan kan leva ditt liv, bara du!
Ta åt dig av de kommentarer som känns bra och skit fullständigt i de som är dumma, de är det inte värt att bry sig ens.
Stor kram!

Anonym sa...

Varmaste varmaste kramarna till dig från mig idag!

Anonym sa...

Människor som inte förstår din situation,som kanske kommer med klämkäcka synpunkter, gör det för att de har inte varit med om något liknande själva. De vill nog också väl innerst inne, och tror att genom att ge förslaget att skynda på och blicka framåt, så försvinner det onda. Så är det ju inte. Ni, Carolina och du, lever ju mitt uppe i det onda. Det går inte, och ska heller inte vara så, att radera bort en älskad människa som hamnat i en ofrivillig situation.
Jag förstår varför du vill följa med S-E till tandhyginisten. Det är inget konstigt med det. S-E är fortfarande din man, och som din mans hustru så vill du ju fortfarande stå vid hans sida då han behöver dig.Detta även om han kanske inte längre förstår att du är du.
Men för dig är det en känsla av den närhet och gemenskap som ni alltid haft som visar sig i dessa stunder. Det kan ingen ta ifrån dig.Du är stark Elisabeth. Så fin och tänker så fint. Även om du gruvar dig för hur det här ska gå.
Men det kommer gå bra.
Sedan, när ni varit där, kan du försöka släppa taget lite. För du vet att han "kommer hem" till den tryggheten som nu är hans. Visst förstår jag att de orden gör ont. Hans trygghet borde ju vara hos er, i ert hem. Men du resonerar så bra där också att du är glad för att han trivs i sitt nya boende. Och vad kan inte vara bättre och tryggare än att få vara i en miljö som känns trygg, när man fått en sådan grym sjukdom. Kramar Nalle