Tre ögonblick...

... av lycka. Fick jag idag. Av den där ljuvliga, nästan lite hemlighetsfulla sorten... den där som bara kunde delas av oss två.... den där som var vi... jag och Sven-Erik. Den där som gör ont att bära sen...

... "Vad du har fint på rummet ditt", sa jag.
"Ja, men jag vill ju ha dig med mig här" svarade han, och tog omkring mig, och kramade mig hårt... och länge stod vi så. Han älskade mig... och jag älskade honom... mest i hela världen... så sa vi.

... "Titta" sa han, när vi stod nere i foajén, och väntade på taxin. Han pekade på sitt namn, som var uppsatt på en stor skylt. En skylt över vilka som bor på Tomtebo... på Sjöjungfrun.
"Jaa, Sven-Erik I", läste jag högt.
"Men kan du säga mitt namn då... det kanske skulle passa där också" frågade jag. Tänkte att jag måste kolla lite... om han vet... iallafall just nu.
Jag satt på soffan, och han stod nästan precis framför mig. Då kom han nära nära mig, böjde sig ner, och tryckte sin panna mot min panna, och så sa han.... mycket klart och tydligt:
"Elisabeth Ingelsson!"
Då älskade jag honom.... han älskade mig... mest i hela världen... sa vi så igen.

... Satt med hans jacka i knäet när han låg i stolen hos tandhygienisten. Den luktade han. Jag var till och med så fånig så jag tog upp den, och snusade i den. Den luktade HAN. Det var nog det ögonblick som blev svårast.... bara blunda och lukta på honom. Minnas.


"Hur har du hittat hit då?" var det första han sa när jag kom dit idag. Men innan jag hann svara, så hade han redan vänt bort ansiktet, och börjat prata med hunden som satt bredvid honom. (Sjöjungfruns demensboende har hundar anställda av kommunen där...)

När jag gick så satt han och åt ärtsoppa (som han aldrig någonsin åt förut!), och svarade bara "jaha" när jag sa att jag skulle komma förbi senare. Sen brydde han sig inte mer om mig, utan fortsatte att äta, och prata med bordsgrannen...

Så... en dag som gick ganska bra. Med tre ögonblick av lycka. Att minnas....