söndag 18 oktober 2009

Den hemliga leken...

... "Vem se Kalles först". Igår, och av ingen anledning alls, så mindes jag den leken. Den som bara kunde lekas med tre deltagare... Carolina, SE, och jag. Den som bara kunde lekas där i bilen, på väg till SE:s föräldrahem, och den som bara kunde lekas precis innan vi svängde ner till deras gård. För att komma dit så måste man först passera "Kalles" gård... och startskottet för tävlingen gick alltid precis när vi kört in i byn, då någon av oss sa: "Vem se Kalles först?"
Carolina, som inte kunde ha varit mer än några år när vi började med den, vann ju förstås alltid! För henne var det ju också så, att när hon såg "Kalles" då var hon snart framme hos farmor och farfar... äntligen.
Vi lekte den i många många år.... det var bara våran lek.

Det är märkligt med minnen. De poppar upp precis lite hur som helst, och lite närhelst det tycks passa dem själva. Det här minnet kom när jag stod i duschen... bara som från ingenstans. Å det blev svårt att minnas det... tårarna kom.. och jag kunde inte ens skölja bort schampot.

Å sen än värre... mitt i det minnet... då poppade ett ännu eländigare minne upp... ett minne som inte hade det minsta med SE:s föräldrahem och hemliga lekar att göra... hans älsklingströja.
Den gråa... med svart tryck på.
Den som han ville ha jämt och ständigt...
Den som han tyckte att han var så snygg i...
Den som jag aldrig fick kasta bort...
Den som jag aldrig tyckte om...
Den som jag en dag hade gömt för att så småningom kasta bort... inte ens trycket syntes på den längre.
Den som jag sedan slängde... då han inte längre frågade efter den.
Jag visste ju inte... att hans minne redan plockat bort hans älsklingströja.

Å med det minnet så kom tårarna igen.... skittröja, tänkte jag. Skitminne, tänkte jag också. Jag minns ju precis hur det känns... att känna den tröjan med mina händer... och hans kropp under. Varför nu... varför poppar det upp sådant här... ja, jag vet... det är det vackraste minnena jag äger... men ändå... inte nu. Jag fixar det inte så bra just nu....

Minnen är skatter. Men när man har förlist så är tankarna på det skepp man har varit tvungen att lämna ingen bärande planka... det är inte förrän man har blivit räddad, och nått trygg hamn, som man kan minnas det starka och vackra skeppet innan det sjönk.
För mig är det så iallafall...

..........

En hemmadag. Carolina har pluggat Naturkunskap, och jag har tvättat och städat. Normala vardagssysslor... det känns som att börja om igen.

Mamma är hemma från sjukhuset, hon kom hem i torsdags. Men hon är igen ryss... sovit mest hela tiden de här dagarna. En dag i taget...

4 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Vill bara säga att jag tycker du skriver så fantastiskt målande och fint.
Det du beskriver kan man liksom se framför sig, fastän man inte varit med.
Kram till dig.

Eleonora sa...

Kära vännen.
Hemma igen och nu har jag läst ikapp dina inlägg. Förstår att allt fortfarande går upp och ner för dig och att du har mycket oro i kroppen. Det är synd att du alltid måste "tänka" på vad du skriver för att inte oroa andra. Men kanske gott ändå - så att du inte irrar runt för mycket och ger dig själv dåligt samvete.Hoppas att det funkar med dina samtal och att din nya kompis blev en glad överraskning.

Hoppas du har sluppit all förkylning som tycks florera. Jag har klarat mig bra men litet allergisnuva har jag börjat få igen. I morgon blir det influensa spruta för mig och samtal med en sjuksyrra om mina mediciner. En ny tjänst som min vårdcentral har installerat för "gamlingar". Sedan skulle jag egentligen också gå på nästa fil i filmklubben, men kanske avstår jag från den, då jag annars måste gå och vänta nästan 2 timmar mellan läkarbesök och filmvisning. Ha det gott söta vännen min och stor kram!!

Tina sa...

Hej vännen!
Jag blir så ledsen med dig av det du skriver! Ja, minnen är inte alltid de lättaste att tampas med. Jag är glad att du tillåter dig dem & att du tillåter de göra ont. Aldrig bra att "lägga locket på"!
Jag har inte riktigt hunnit läsa i kapp mig i din blogg, men jag närmar mig =)
Ha en fin Måndag & ja, ta en dag i taget!
Finns med dig hela vägen <3
Kram Tina

Elisabeth sa...

bOLLEBYGDSBO: Men tack snälla underbara vän för dina fina ord... med stor ödmjukhet,och blandad med ännu större jantelag, så tar jag emot dem... tack snälla snälla I. Kram..

eLEONORA: Ja, min vän, oron som följer med i allt som är, har varit, och ska bli är inte det allra lättaste just nu... och oron för andra finns ju alltid där. Min kontaktperson "vän", kommer jag att träffa för första gången på fredag... hon var sjuk senast.
Både jag och Carolina har klarat oss från flunsa och förkylning.. och jag hoppas att du klarar dig också! Lycka till med sprutan idag! Kram..

tINA: Åh, jag vill ju inte göra människor ledsna... men det är ju bara så här det är just nu. En tid i mitt liv som måste gå på någe sätt... och när det gäller minnena så bestämmer de själva. Jag skulle nog stoppa bort vartenda minne just nu - bara för att överleva. Men som jag skrev... minnena tycks leva sitt eget liv. Tack snälla du för din omtanke... och att du går med. Det betyder mycket! Kram..