torsdag 22 oktober 2009

Jag hade egentligen...

inte tänkt skriva något. Vila och fundera lite...

Men så kom hon in alldeles nyss... gråtande. Den stunden ska jag minnas... också.

"Mamma, jag satt och läste om en tjej nu... och hennes pappa hade dött... o nu skulle hon bli bjuden till USA av sin moster... och jag... vi... vår släkt dom vill inte ens fira jul med oss..." grät hon.
"Kom gumman, och sätt dig här... kom" sa jag. Inom mig kände jag... ilskan växa igen. Mot de som lämnat oss... lämnat henne.
Sen satt jag, precis som alla vettiga mammor ska göra i ett sånt läge, och tröstade henne. Hon fick gråta ut...
"Carro-gumman min... du vet en sak... att oavsett hur oälskad du känner dig, och hur dumma och okänsliga en del är... så vet du att pappa och jag vi älskar dig... precis här och nu... för den du är... och det, det är det viktigaste..." sa jag.
Jag sa mer också... allt för att trösta henne just nu.

"Men mamma, vi kan väl inte rå för att pappa blev sjuk... det är väl inte vårt fel... men det känns ju så... som om vi ska straffas... att det är vårt fel...?"
"Nej, gumman... det är det INTE!! Å du får aldrig aldrig någonstin tro att det på någe minsta sätt skulle vara vårt fel... hur skulle det kunna vara det... men det är bara så att det alltid kommer att finnas människor som inte vill, Carolina...
... och så satt jag och tröstade och peppade på en bra stund... men inom mig. Inom mig - där önskade jag att alla de som lämnat henne i hennes svåraste stund suttit här bredvid och fått se hennes förtvivlan nu...

Men nu är gråtet över... hon har gått in på sitt rum igen... och vi kom överens om att "vi fixar det här själva".
För det gör vi ju...

Men min förtvivlan över hennes förtvivlan.... den har inte ord.
Hon är ett barn som har förlorat den käraste hon ägde... sin pappa.
En pappa som ännu lever, men som inte lägre vet om... sin dotter.

Min förtvivlan för henne....

6 kommentarer:

Unknown sa...

Underbara älskade Carolina. Min smärta är så stor för hennes smärta ibland. Skicka massor med varma kramar från mig.

//Harriet

Anonym sa...

Hej! Ingen rår på sjukdomar. Den ena har det o den andra det. Men det är INGENS fel. Alla har jobbigt på sitt sätt. Och ni är så STARKA!!! Ni vet ju att SE älskar er.Beundrar er så,vi får alla ta dagen som den kommer. Många varma kramizar till er 3,från Värmlands Babs

Mimmi sa...

Att fira jul själva är väl hur mysigt som helst!
Ni behöver bara fixa den mat som just ni vill ha och ni behöver inte äta och göra er till för andras mat som ni igentligen inte gillar.
Ni kan sitta och mysa framförtv: och se precis de program ni vill och ni missar inga av de bra julprogrammen som sänds på julen!

Och ni behöver julpynta med just de julpynt som ni vill ha och inget annat för att infria andras förväntningar.

Och eftersom ni inte kommer träffa så många människor så utsätts ni inte för infektionsrisk för det är ju runt jul som alla mystiska förkylningar m m finns.

Sedan tycker jag att ni skall försöka gå på midnatttsmässa eller julotta för att ta in julens glada budskap och man behöver inte vara religös för att känna glädjen.

Och som du skriver så visst ni kommer klara det här!

Massor av styrkekramar till er båda!

Annela sa...

Så konstiga människor det finns, som kan överge er när det skulle vara precis tvärtom. Jag förstår inte hur de tänker - eller de tänker antagligen inte alls på någon annan än sig själva. Jag antar att ni ändå inte vill vara med dem - men det hade varit anständigt att bjuda in och att man sedan kan tacka nej.
Men ni får säkert trevligare och mysigare på egen hand.

PS Jag älskar skumtomtar. Visste inte att de redan fanns.
Kramar, vännen...

Anonym sa...

Att umgås med släkten behöver inte betyda att det är det bästa! Många gånger är släkten värst!Carolina och du hoppas och tror jag får det mysigare och bättre för er själva. Vännner kan många gånger betyda väldigt mycket mer.Kram från en som bryr sig.Ann

Elisabeth sa...

Till alla: Med era ord så har ni berättat för mig om de stora hjärtan ni äger... för empati, omtanke, och kärlek skapas bara i stora hjärtan!
Å tack alla för att jag ryms lite däri...

Sen vill jag inte kommentera era kommentarer så mycket mer, ni kanske själva förstår varför, och jag vill inte ha mer skäll.