Idag har jag varit...

... med mig och Pontus P. Inte världens trevligaste sällskap, än om nu Pontus P försökte locka mig att leka med bollen mellan dammsugningen och tvättstugan.
För det är det jag har pysslat på med idag... städat lite och tvättat. Allt för att hålla tänket borta... på så mycket. Här och nu.

Det dåligaste samvetet... inte idag heller åkte jag ut till SE. Kanske är det en process nu... att det finns sådant som måste få bearbetas lite av allt det som har varit. I tisdags sa min samtalskontakt på psyk att vi till nästa gång skulle prata om vår första tid tillsammans. Min och SE:s.
Å sen dess har jag haft fullt sjå att hålla igen den dörren.... för så fort jag närmar mig den tiden, den lyckligaste lyckan som jag någonsin fått... då går det bara inte. Inte utan att känna hur gråten bara vill upp... och det gör ont. Ont som om det i magen låg en spindel som bara vill kravla sig upp dragande på min mest värdefulla och gömda skatt... han. Vi.
Jag vet att det är nödvändigt.... men jag kan inte ens skriva mer om det nu.

Istället har det dykt upp andra tänk... andra minnen. Kanske en process det med. För en tanke som slog mig för ett tag sen, när jag berättade för någon att SE aldrig hade haft någon sjukdomsinsikt, det var att det hade nog inte jag heller! Inte riktigt... och inte hur det så sakta förändrade honom... och vilka konsekvenser hans sjukdom förde med sig.

Alzheimer... frontallobsskador... jo, jag visste ju det... till namnet. Jo, jag hade ju sett den gradvisa försämringen, och det slutgiltiga svåra som drabbade hans pappa. Jo, jag hade ju hört vad läkaren sagt.... och ändå så kunde jag inte i det vardagliga livet se hur, och vad den alltmer tog ifrån honom. Att han kunde sitta en hel dag framför tv:n... att han blev arg för ingenting... att han inte såg så bra längre... att han inte... ja, det fanns tusen saker som jag helt enkelt inte förstod... förstod att det hade börjat. Hur många många gånger ställde jag mig inte frågan om det han gjorde, eller inte gjorde, hade något med sjukdomen att göra?
Men alltmer.... och till sist... så förstod jag ju. Jag vet bara inte riktigt när den totala insikten kom.... att allt det som skedde med SE nu fick tillskrivas sjukdomen.

Här är ytterligare dagboksblad från januari 2006. Några månader efter att han fått sin diagnos...

28 januari 2006

Vi sov länge idag.
SE och jag tar en promenad till mamma och pappa. Carro-gumman kommer dit med kladdkaka och glass, som hon har bakat. Mamma och pappa blir jätteglada.
Hem och städa, och lagar makaronpudding, och bjuder David (barnbarnet) och Elin (hans mamma) på middag.
Får en jättefin blomma av dom. Tack! Det värmde...
SE mest ganska tyst, och för sig själv idag. Han gör inte något speciellt alls, o mot kvällen är han rastlös och irriterad. Han går och lägger sig tidigt.
Tusen tankar för framtiden har jag. Hur ska allting bli? Vad kommer att hända? Hur ska jag orka?
Jag får som vanligt skjuta undan de svåra tankarna, och låtsas som om livet är en solskenshistoria. För SE:s skull, Carolinas skull, och för att jag själv ska orka.
Avslutar kvällen ensam vid tv:n.. vilket jag gör ganska ofta nu.
Godnatt då!

29 januari 2006

Carro kom inatt klockan tre, och "kunde inte sova". Var orolig, och ville ligga här inne, vilket hon naturligtvis fick. På förmiddagen åkte hon och jag på strömpilen å strosade i affärer, och fikade. Hon har det inte så lätt hon heller!
När vi kommer hem så har SE inte gjort någonting förutom att titta på tv, och gå ut med Pontus P. I flera timmar?? Jag får ett bryt på honom... men skäller bara lite. Är det för att han är sjuk som han inte kan göra något, eller?
Han ska besikta bilen imorgon, vilket jag har påmint honom om i flera dagar, men han glömmer det hela tiden. Nu måste jag följa med honom och tvätta den imorgon. Den ser helt igengrodd ut av skit. (SE inte sköta om bilen... helt otroligt!!)
Men har absolut ingen som helst koll på vilken dag, eller vilket datum det är! Idag sa han: "Ja, nu är det vår"... (vadå, vi har ju bara januari än???)
Ingen som har ringt idag enligt honom...
Ibland blir jag bara så trött...
Godnatt då!

..........

Det är svårt att läsa ur dagboken... och jag kommer ihåg. Å det är tufft att minnas. Men hellre det än de andra minnena... de vackraste. Åteminstone just nu...