fredag 9 oktober 2009

Jag har en depression...

... står det i mitt läkarintyg. För mig har det varit svårt att se det ordet.... för jag? Jag har väl ingen depression.... jag sitter inte och gråter hela dagarna, jag ser inte precis allting i svart, jag går inte på antidepressiva läkemedel, jag har inte gett upp. Sådär som jag alltid trott att människor med en depression fungerar...

Jag gråter sällan... men är ofta ledsen. Jag försöker hitta små ljuspunkter att peppa upp oss med - men jag ser också det svåra. Jag äter inte piller... men har nu fått sömnmedicin. Jag kämpar varje dag... och har inte gett upp.

Å ändå så står det där... depression. Men min samtalskontakt på psyk säger att det finns en skala... på allt ifrån djup depression till nedstämdhet. Å att det finns många olika ställen att befinna sig på den skalan... och många olika sätt att hantera det.
För mig är det ändå svårt att ta förstå... förutom när hon förklarar hur svårt det är att tänka klart när man har hamnat någonstans på den här skalan... att det går långsamt... tankar som trängs om utrymme... tappar tanketrådar... och att det i sin tur ger större utrymme för negativa och ledsamma tankar.
Det kan jag förstå.... för det känner jag igen.

Men så tänker jag... vad är negativa och sorgliga tankar utav rent depressiv karaktär, och vad är negativa och sorgliga tankar utav sorgens karaktär? Jag menar, vilka tankar och tappade tanketrådar är naturliga att få och känna utifrån sorgens perspektiv och synvinkel, och vilka är det utifrån den inte så naturliga depressionens perspektiv och synvinkel?
För mig är det en viktig fråga.... vad är "fullt förståeligt", och vad är det inte?

Det här var ett viktigt skriv för mig... men INTE av depressiv karaktär! Mer då ett sökande för att förstå var jag befinner mig just nu... och kanske därigenom hitta ut, och tillbaka igen.

..........

Egentligen så skulle jag skriva om bröllopsdagar. Igår firade mamma och pappa sin 49:e bröllopsdag (Grattis igen!) För dem blev det ett firande på skilda håll... mamma på sjukhuset, och pappa hemma och sjuk. Så jag åkte upp till mamma, och bjöd henne på bröllopsdagskaffe i centralhallen. Jag vet att hon blev glad att jag kom... än om jag förstår att det var ju inte så här hon hade velat fira sin bröllopsdag. Å inte pappa heller... som senare på kvällen ändå åkte upp till henne med en chokladask som det stod "Merci" på. Visst var det väl vackert...

Våra bröllopsdagar... får också firas på skilda håll nu. Ja, firas och firas... i år firade vi ingen bröllopsdag. Jag glömde bort det. Då satt jag på soc och ansökte om att få en "vän"...
och det är grymt att måsta erkänna för sig själv... att "jag glömde det viktigaste". Mer än grymt... därför skriver jag inte mer om det just nu.

Istället ska jag ta Pontus P under arm... nej, jag menar i kopplet, och ta en riktig långpromenad i ett höstvackert Umeå. Depressiv eller inte... sol gör underverk!!

..........

Jag har sagt det förut... och jag kan säga det hur många gånger som helst... tack för att Ni finns... ni livlinor där ute!!

10 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Vännen.
Jag vill heller inte se att jag verkligen har en depression. Trots att jag just nu befinner mig mitt i den.
Dock försöker jag att se det som vilken krämpa som helst där det behövs lite smärtstillande.

Ta hand om dig, både för din egen skull och för Carolinas skull.
Kram

Anonym sa...

Håller med, det är inte lätt att se att man själv är inne i en depression...för det gäller ju andra. Och dom kan man till och med förstå och ge små kloka råd...konstigt. Och villka tänk hör till det ena eller andra? Ja alla tänk är väl mina egna..men kanske nya eller konstiga för att de har en sorgkant..en ledsenhet -för varför måste det vara på detta viset för?

Väl utanför depressionen igen, så är det många nya lärdommar som vuxit fram. Många nya tänk som fått se dagsljuset...och man blir lite klokare.

Massor av hjärtekramar till dig och Carolina.
Ewa

Anonym sa...

Här fastnade jag, läste hur många inlägg som helst. Så vemodigt, sorgligt och underbart kärleksfullt på samma gång.

Annela sa...

Det där med depression är konstigt. Ibland kan jag förstå och känna med hela mig att jag är deprimerad men vissa dagar är det "nästan bra". Emellanåt fylls den på och ibland har jag hela huvudet över kanten...Men det är som ett brutet ben, fast det är själen som brutits. Hur lång tid tar det att läka en bruten själ?

kicki sa...

Jag kommer in i detta symptom, depression allt oftare...vet inte varför, jag har ju inget att vara deprimerad över...men livet rinner iväg alldeles för fort, man hinner inte med längre...du har rätt till att vara deprimerad, du går igenom fruktansvärda saker...slitningen från älskade SE...herre gud, jag orkar inte tänka på hur du har det ens.
Skulle vilja vara hos dej nu...skulle kännas mysigt...skickar som vanligt en styrkekram. Jättehård..

Anonym sa...

Känner att för mig är det helt normalt att du har en depression,annars vore du inte normal i mina mått sett.Att förlora sittliv och sin trygghet som du gör kan inte gå omärkt förbi.Kramar från en som lider med dig. Ann

Nina sa...

Kraaaaam på sig, och jag hoppas du/ni får en mysig och trevlig helg!

trollmor sa...

Depression eller gallsten spelar det någon roll egentligen vad det står. Det allra viktigaste är att man får hjälp för det man behöver om du förstår vad jag menar.
Depression är så laddat.
Vad duktiga ni är som kommer ihåg bröllopsdagar ,hos oss glömmer vi bort det hela tiden (skratt )
Må så gott ,kramilikram
ewa

Eleonora sa...

Om man har en depression - vet man väl oftast inte om det. Nu fick du det bekräftat av din läkare och då kan han ju behandlar dig därefter.

Du gråter kanske oftare än du tänker på. I din blogg läser jag att du gråter "i duschen, vid diskbaljan och när du hällde upp kaffe". Men det är väl inte så konstigt - är man ledsen så kommer ju tårarna. Men med tårar blir allt genast så påtagligt lessigt. Där du befinner dig i skalan och med olika sätt som doktorn kan hantera för ett tillfrisknande för dig, kommer kanske inte att innebära något konstigt för dig. Någon form av medicin kanske? Fortsatt samtalsterapi? Vad vet jag men du kommer säkert att må bättre och bättre efter hand som depressionen löses upp. Att det är svårt att tänka klart, som din läkare säger, kan man ju förstå när huvudet är fullt av tankar. Men hon har utbildningen och erfarenheten så du får väl ta till dig hennes anvisningar.

Det känns skönt att du nu får den här hjälpen, även om du skulle ha behövt den tidigare.

Promenader med lilla söta vovven är underbart att du gör, du får nya vyer, frisk luft och ser alla vackra höstfärgerna. Och som du avslutar: "Solen gör underverk".

Många varma höstkramar till min fina vän

Tina sa...

Hej vännen!
Det kan vara svårt att ta in nått sånt som depression..jag vet för jag har varit där. Men min va så djup att jag ville få ett slut på det. Men tack vare min man, min son & en underbar sköterska kom jag sakta tillbax!! Det är ganska många år sen nu men det känns som det va igår. Såren i själen är inte fullläkta än, men det är på god väg. Nu lever livet igen & jag har lyckats ta mig upp från avgrunden & jobbar nu halvtid. Har lyckats bryta min förtidspension halvtid & det är en viktig milstolpe för mig.

Jag känner så varmt med dig ska du veta!!!
Fortsätt kämpa & välj att tänka positivt!!
Keep on going girl!!
Kram Tina