... till min systers bröllop. Iklädd ett rött och vitt mc-ställ så klev den snyggaste killen jag sett av motorcykeln.... och jag fick låna hans mc-jacka resten av kvällen.
Så började vårt liv tillsammans... och det fick jag berätta om idag. Börja nysta i det vackraste liv jag någonsin ägt... och samtidigt sitta där hos samtalskontakten och veta att bara några kilometer därifrån så finns han fortfarande.
Ja, det var svårt... och jag försökte, samtidigt som jag skulle berätta, bara att svälja bort gråten som hotade. Gråten skulle liksom ha gjort det än värre... kände jag. Känslor och minnen som är svåra att bära nu... hon förstod det.
Sen pratade vi om annat också... men allt i skenet av hur saker och ting, relationer och omgivning, förändrades när SE fick sin diagnos. Eller VI pratade... det var ju mest jag som bubblade på. Hon lyssnade och kom med synpunkter och input... och jag tror, eller rättare sagt känner att det kan nog bli bra det här. Det får väl ta den tid det tar...!
Sen att hon kanske inte riktigt förstår den balansgång man hela tiden blir tvingad att leva i när man lever som anhörig till någon med demens.... som t ex att sörja någon som är borta fast han inte är borta, det är inte lätt... inte för någon!
Nu är jag trött och tom... men ändå så full av minnet. För känslan följde med mig hem... känslan som fanns när jag gick omkring där i en röd och vit mc-jacka på min systers bröllop. Med den snyggaste killen...
..........
Men imorgon blir det PARTY!!!
Nja, inte riktigt party då kanske... men väl en träff med en bloggvän! Å det, det känns faktiskt ligga i nivå med ett riktigt roligt och spännande party! Isabelle från Isa bloggar kommer till stan och vi ska ses....
Det kommer att bli en bra dag imorgon!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad skönt att du tyckte att det hjälpte lite och att ha minnet kvar av snyggingen på motorcykel.
Ha det så kul i morgon!
Godnattkram, vännen...
Hej vännen!
Å, det måste vara helt vrångt för dig att gå igenom allt detta! Kan inte ens föreställa mig hur det är. Skönt att du har nån du litar på att prata med & som kan ge dig lite feedback! Det är så viktigt att personkemin stämmer i sånna lägen!
Hoppas du får en underbar dag idag med din bloggvän.
Om du orkar & vill så har jag en liten gåva till dig inne hos mig =)
Må gott vännen!
Kram Tina
Där ser du! Vilken bra kontaktperson du tycks ha fått! Självfallet blir ditt "vända-ut-och-in" på dit själv jobbigt och alla minnen kommer att trängas i ditt huvud. MEN kontakten kan reda ut allt för dig och så småningom även kanske få dig att se annorlunda på saker. Tillit och tro till henne måste du väl själv bidra med antar jag. Men varför skulle du inte få gråta? Det vore väl inte konstigt? Och att få gråta ut varje minne för sig - det tror i alla fall jag på.
Händelsen med "snyggingen på mc:n" har du beskrivit så romantiskt! Jag riktigt ser det framför mig.
Det låter trevligt att du ska få träffa Isabelle - hon är så gullig och rar och är även en god bloggvän till mig. Vilken lycka att ni får ses. Men hon har ju allvarligare ärenden i Umeå att utföra. Men det kommer att gå så bra så för henne - det är jag övertygad om. Men hälsa och krama om från mig i alla fall är du snäll!
Till sist - skönt att dina samtal med kontakten har kommit i rullning. Det kommer att ta tid och det kommer säkert att göra ont att minnas, men sedan ..... att kunna gå vidare och berika ditt liv ytterligare många år framåt .... jag hoppas på det!
Tusen kramar och pussar!!!
Jag tror att det kommer att bli bra med din kontakt - bara det faktum att du kände att du kunde prata och berätta är ett gott tecken. Sånt känner man rätt fort!
...och jag tror inte vemsomhelst hade fått låna hans jacka.
Läckert möte!
Kram från Annette
aNNELA: Ja, min vän, du vet att det minnet är ett av mina vackraste... men nu har jag stoppat bort det igen. Åteminstone känslan av det.. Å dagen blev bra... ändå. Kanske inte med partymått mätt, men ändå... det kommer nya. Kram..
tINA: Ja, det är inte lätt.. men ingen av oss får ju välja vilket elände vi vill ha... för eländen, det tror jag vi alla drabbas av på ett eller annat sätt, förr eller senare i livet... så det är bara att försöka att göra så gott man kan, och lita till att livet kommer med lite mindre eländen sen. Å du har helt rätt... det är oerhört viktigt att personkemin stämmer med den terapeut man går hos... att "alliansen" stämmer, säger förståsigpåarna. Faktiskt så har de konstaterat att det i de flesta fall är helt avgörande. En gåva? Kära vän... kommer in och hälsar på dig senare. Kram..
eLEONORA: Jo, men det är svårt att vända-ut-och-in på sig själv just nu. Jag har ju inte lämnat den här vägen än... och att börja plocka fram de vackraste minnena jag har med honom samtidigt som jag vet att han faktiskt fortfarande lever... du vet, det blir som att jag ska försöka minnas, bearbeta, och sörja en person som inte längre finns... någon som är död... men som bevisligen fortfarande finns. Å då... då kommer svektänket... och det fixar jag verkligen inte nu.
Men jag försöker balansera det så gott det går ändå... och att prata måste jag ju. Så är det...
Jo, min vän... det VAR verkligen den mest vackra och romantiska dagen, kvällen, och sommarnatten... och det minnet vårdar jag ömt.
Att det inte blev någon träff med Isabell vet du ju nu... men jag lovar att krama om henne från dig när vi träffas... Kram..
bLOGGBLAD: Ja, hon känns bra. Lite som du och jag... du vet, ingen sådan där som bara sitter och hummar med, och bekräftar allt man säger med en nick, utan det känns kanske mer som att sitta med en god vän. Kram..
Skicka en kommentar