Så här stod det på en tavla som hängde på väggen hos oss när jag var liten. Jag tycker att det passar dig. " Det finns inte nog mörker i hela världen för att dölja ett enda litet ljus " Kram/Åsa
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
de orden känner jag igen :) varma kramar till dig i ljuset!
Så här stod det på en tavla som hängde på väggen hos oss när jag var liten. Jag tycker att det passar dig. " Det finns inte nog mörker i hela världen för att dölja ett enda litet ljus " Kram/Åsa
Precis så är det, man m,åste söka för att finna, och då finns det oftast - mitt framför näsan på en :)
Skicka en kommentar