"Var inte rädd för mörkret, mamma"...

(Mamma sommaren 2007)

... var vad jag ville säga till henne, när hon igår berättade hur rädd hon är för nattens mörker nu. Att hon har teven på under nätterna... har den lilla lampan tänd... och är rädd för att sova.
Men "var inte rädd för mörkret, mamma"... är inget man säger till en liten mamma som är svårt sjuk, och som berättar om de tankar och rädslor som kommer krypande när natten kommer, och som är rädd för att dö.
Man säger... "Lilla lilla mamma, jag tycker så synd om dig... och jag kan förstå att du är mörkrädd... du har det verkligen så tufft nu... men du vet, det kommer att bli ljusare igen!"

Lilla lilla mamma min...

..........

Vi fick en fin stund tillsammans, bara jag och mamma, innan de andra ramlade in. Hon blev så glad när jag kom... med en fin kudde som jag hade hittat hemma, och en fin blå filt som jag köpt. Hämtade lite kaffe och kex till oss... och sen satt vi där, hon i sängen, och jag i fåtöljen, och pratade en bra stund. Prat och pepp... precis som det ska vara. En av mina finaste stunder ändå...

Jag hör mitt i all hennes oro hur glad hon hade blivit när läkaren berättat att hennes klaffar också hade varit angripna av bakterie, men tack vare mycket snabba insatser med antibiotika intravenöst, så ser hennes klaffar fina ut just nu. (Jag förstår den glädjen... för vem är inte rädd om sitt hjärta?)

Men hennes oro för den vätska hon hela tiden samlar på sig nu... och den förestående operationen... är befogad. Mycket. Vi pratar om livet... pappa... Carolina... vädret... hennes sjukdomar... och mycket annat som är viktigt.

Sen ramlar både Jonas med lilla familjen, och Kerstin, (min morbror Thords fru) in genom dörren... och det blir rushigt och roligt. Jag ser hur mamma skiner upp när dom kommer... hon fikar igen... och hon mår gott. "En underbar dag... precis så där som förut" sa hon när hon ringde igår kväll.

Å jag hoppas till Gud att hon var lite mindre mörkrädd i natt...

Å så kommer Kerstin, Thords fru, med ännu mer gofika...

Godare fika...

... kommer med Jonas o Sandra.

Sjukhusfika med mamma idag...

Hur det än är...

... och hur det än går, så måste jag hålla ställningarna. Det är bara så.

Jag ringde nyss till mamma. Hon mår inte bra. Hon säger att de nu överväger att flytta henne till kardiologen, men det tänkte hon avstyra, säger hon. "Det går inte när jag mår så här dåligt" säger hon också.
Å jag kan både höra, och känna hennes oro... och hon brukar inte vara den som klagar.
Hon berättar också att blodtrycket hade varit "alldeles upp i tok" i går kväll, och personalen hade sprungit där och det hade blivit väldigt oroligt.
Hon är också orolig för pappa... som är där nu när jag ringer, och som ska försöka hjälpa henne att duscha. Hon är rädd att han ska gå in i väggen... han har inte sovit något inatt, säger hon.

Jag lovar att ringa henne på eftermiddagen... lilla lilla mamma.

..........

Å nu sitter jag i rumssoffan och tänker.... "tack gode godaste Gud, att jag får gå på Röda Korset idag"... så kan jag mota bort "Hur ska det här sluta"?

Jag undrar...

... hur mina dagar skulle se ut, om jag inte kunde höra fåglarna sjunga, eller se solens lysa? Idag när jag gick till Röda Korset så sjöng fåglarna så vackert för mig. Å solen lyste lika vackert den... och värmde upp både mig, och isfläckarna på vägen. Det blev lite lättare att gå...

Å jag funderar varför jag aldrig hörde fåglarna sjunga så tydligt och klart förut? Eller varför jag aldrig såg solen som en bundsförvant... och som kunde ge sådan värme inombords?

Men hur det än är... och hur det än var... idag är jag oändligt tacksam för att jag gör det.

..........

Idag har jag varit på Röda Korset hela dagen. Det har gått bra...
Ikväll har jag hjälpt Carolina lite med skolarbetet. Hon behövde input...
Vi har ätit fiskbullar till middag. Helt okay...

Jag har inte pratat med varken mamma eller pappa ikväll... men jag hoppas, och förutsätter, att allt är så bra som det kan vara då jag inte hört någe.

Söndagkväll...

... och på någe sätt så gick den här dagen också.

Men det har inte blivit många knop gjorda här hemma... jag har mest bara varit... och försökt andas i nuet, och väntat på att det värsta skulle gå över. Men inte gråtit.
Suttit vid teven och slötittat mest hela dagen, och kvällen... inte velat tänka... och sovit bort en stund.

Carolina är den som har räddad dagen. Hon har skött marktjänsten, varit som "sola i Karlsta´", och dessutom bakat roliga muffins som hon bjöd på ikväll. Tack gumman... tack för att jag fick vara lite svag idag!

Men nu måste jag ta nya tag för morgondagen... nu får sorgen makas undan lite igen.

..........

Mamma ringde ikväll. Hon är lite svamlig, då hon får morfin mest hela tiden nu. Jag hör att hon är orolig för den förestående operationen... och som vanligt så peppar jag på.
Hon frågade hur jag hade det med magen nu... och jag sa att det kändes lite bättre... och lovade att komma upp senare i veckan.
Men jag tror att hon har haft en bra dag ändå... pappa har, som vanligt, varit dit två gånger under dagen... och sen så har min syster varit dit en sväng. Hon var i stan för att fira min bror igår... och idag, innan hon åkte hem, så hade de allihopa åkt upp till mamma. Min bror... min syster... och min systerdotter... alla med sina respektive hade varit där.
Hon blev säkert jätteglad när de kom... så jag är glad för hennes skull...

.......

Tack alla medmänniskor där ute... mer än jag nånsin kommer att ha ord för.

Sorgen måste väl...

... också få sitt utrymme ibland.

Så tänker jag nu, som en slags förklaring till mig själv varför jag känner mig så ledsen idag. Så där så att jag vaknade nu på morgonen med gråten liggande i halsen... och som envist vill ligga kvar där.
Trots att jag försöker att inte... här hemma i vår nya vardag... och med hela mig... att inte känna mig så här ledsen.
Jag vill inte det... Jag förstår inte riktigt varför... ingenting särskilt har ju hänt, ingenting ser egentligen så annorlunda ut än dagen igår, ingenting mer har förlorats... just nu. Men kanske har det varit lite mycket nu ett tag...

Det mesta jag hade har jag ju redan förlorat... vet jag ju. (Jo, jag vet också allt jag har kvar... och jag är oändligt tacksam för det... men som sagt... sorgen för det som förlorats måste få sin plats den också!)

Å jag känner gråten som bara vill upp nu, när jag tänker på det... förlorat. Å så de där förhatliga orden... aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig mer Sven-Erik.
Det är nog svårast. Aldrig mer lillhemmet på Gärdes. Vi är borta, och vi kan inte ens minnas tillsammans. För jag vet ju inte var du är just nu, gubben... sitter du också i ett väntrum någonstans, eller har du redan gått?

Nu finns bara ett tomt skal kvar... jag ser dig framför mig mest hela tiden. Minns bilden i den där tidningen, där du står och tittar på någonting... och din blick är alldeles tom. Fast du är så fin där du står... och det är svårt att känna att din tanke aldrig mer kommer att vara hos oss. Aldrig mer här också...

Det finns så mycket gråt som borde ha fått gråtas
Det finns så mycket sorg som borde ha fått flytt
Det finns så mycket längtan som borde ha fått ro
Det finns så mycket kärlek som aldrig kan dö

Hujedamig, vad jag tycker såna här dagar och stunder är jobbiga...!!

Men jag gör vad jag kan... eller rättare sagt, vi gör vad vi kan. Vi ska snart gofika lite.
Å mamma ringde nyss... jag säger att jag är dålig i magen, och därför inte kan komma upp idag. Hon har nog ändå.. .......

Nu blev det här ett depprörigt skriv... men då får det väl vara så... jag behövde kanske skriva bort lite. Men säkert som amen i kyrkan så finns det de som kommer att förfasa sig över att jag inte skriver om hur bra det går... hur starka vi är... och hur bra vi klarar av att vara ensamma i det här.. men dom får väl göra det då. Vi vet att vi gör det bra.... än om vissa dagar och stunder blir tyngre och svårare än andra.
Å igår var en bra dag. En riktig "Stockholmsdag" nästan...

Man kan pusta ut lite...

... idag. Pappa ringde igår och berättade att mammas hjärta ser fint ut. Han skulle åka upp till henne med tårta...
Carolina o jag ska gå ner på stan i det vackra vårvädret, o gofika...

Bara lite skriv...

... om dagen idag. Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men för mig känns det ofta som en förlorad dag om jag inte skrivit någe. Mitt minne är inte så bra nu för tiden...

Idag när jag gick till RK så ringde mamma. "Det är inte så bra" sa hon, när jag frågade hur hon mådde. Läkarna hade varit in och berättat att hon, på grund av infektion där också, nu måste genomgå en operation... där man ska ta bort spikarna hon har i höften och en liten bit av höftkulan.
Först och främst så måste man nu undersöka om hennes hjärta och hennes lungor klarar av det.
Men i hennes oro finns tilliten: "jo, men nog tror jag att jag klarar själva operationen, men jag vet inte hur jag ska orka komma igen sen... men jag har ju pappa!" sa hon.

Det blev ingen undersökning av hennes klaffar idag heller... de ska göra ett nytt försök imorgon igen.

Ikväll har jag också pratat med henne. Hon ringde ganska sent... och vi pratade en bra stund. Hennes oro för morgondagen är stor... och jag peppar på allt jag kan. Lovar att komma upp till helgen...

Sen ringde jag till pappa. Han behöver också allt stöd nu... för att han i sin tur ska orka fortsätta att vara det stora stöd han är för mamma nu. Men jag hör hans oro... både för klaffarna och den förestående operationen.

Jag tycker så synd om dem båda två... det är tufft för dom nu... och jag önskar att jag kunde göra mer för dem. Att jag kunde trolla till exempel...

.........

Carolina har varit ledig idag. När jag kom hem så hade hon städat överallt... och lagt in nytt hyllpapper i vårt skafferi!! Jag blev verkligen så glad... tack snälla snälla gumman!
Å som jag sagt förut... i vissa saker så brås hon inte ett dugg på sin mamma! I vissa saker, som det här med städning... så brås hon helt på Sven-Erik!

Men jag hade med mig en överraskning hem till henne! En av de kvinnor jag mött via SE:s sjukdom kom idag ner på RK med 3 par bättre begagnade gymnastikskor från märket "cheap monday". Hon hade tänkt på Carolina, sa hon... och undrade nu om hon ville ha dem! Vilken gullig människa, säger jag bara!! Tänka på Carolina... bara så där!
Å jag visste ju på en gång... såg skorna... ett av Carolinas favoritmärken... att hon skulle bli bara så himla glad.
Jag gav min vän en kram... tackade flera gånger... och kände den där värmen inom mig igen. Ni vet, den där värmen som fyller en av andra människors omtanke. Den där värmen som nästan gör en gråtfärdig av tacksamhet!!! Den där värmen som sen bär så mycket....

Tack snälla snälla A! Carolina blev verkligen så glad som jag visste att hon skulle bli! Visserligen passade bara ett par av skorna... men du vet, hon blev överlycklig! Att hon har ett par cheap monday-skor igen! Tack snälla snälla, från ett mammahjärta till ett annat...

.........

Nehej, det blir inga svar på kommentarer ikväll heller! Jag orkar helt enkelt inte. Skrivet blev längre än jag tänkt mig. Tack till alla er som har förståelse för det nu... tack snälla ni!

Det är stor skillnad...

... mellan att besöka någon som har en långtgående demens, och någon som har annan svår sjukdom. Det är stor skillnad om man blir behandlad som en främling när man kommer.. eller om man blir bemött som den Elisabeth man faktiskt är. Å det är stor, största skillnad mellan att besöka någon som man vet bara ska bli sjukare och sjukare... och någon där man kan se, eller iallafall, "leva på hoppet" att det går åt rätt håll... stor skillnad!

Det är svårt när folk inte förstår det, och gör jämförelser.

..........

Imorse ringde mamma... och jag hörde knappt vad hon sa. Som om hon knappt hade någon luft att prata med... hon viskade.
Hon berättade att det inte blivit någon undersökning av hennes hjärtklaffar på morgonen, då hon både hade haft svårt med andningen under natten, och sen så blev det alldeles tätt... hon hade inte fått någon luft alls... och luftrören hade bara "slaggat igen".
Vi pratade en bra stund... och jag sa: "Lilla lilla mamma... vad jag tycker synd om dig... men du vet, det kommer nya tillfällen... kanske är dina luftrör fortfarande så känsliga efter förra försöket... men du vet ju vad jag har sagt: "du behöv in´t va ampen stinta!" Jag peppade så gott jag kunde...


I eftermiddag, efter att jag varit ute med min vän M (kontaktpersonen), så åkte jag upp till mamma och hade kaffe med mig. Å en liten pralin.
Det var mysigt att sitta där med henne... fika och prata på. För hon behöver få prata om sin oro...den som jag vet att hon bär hela tiden... och den nya oron...den som hon förstod först idag, efter att någon berättat för henne... om bakterier på hennes klaffar... och därför behöver ännu mer pepp och stöd nu.
Hon säger också att hon blir glad över att jag alltid är så positiv...

Imorgon ska man göra ett nytt försök med undersökningen... hon berättade det när hon ringde ikväll.

.......

Så skulle jag skriva någe mer... ... o svara på kommentarer... men efter ett långt samtal med min syster nu så är jag alldeles alldeles för trött och... ja, lite annat.

Men till alla därute som behöver en kram i natten... varm kram till er!! Å till alla andra med...

Det var iallafall...

... en helt annan Carolina som gick och la sig nyss!
Jag pratade med min syster ikväll. Hon har erbjudit sig att stå för allt vad gäller Carolinas student i juni.
Både Carolina och jag hade mer eller mindre tänkt bort det.
En oro mindre.
Jag är så tacksam.

Ibland så undrar jag...

... hur mycket man ska skriva om sig själv på en blogg. Ska man vara feg, och bara berätta om vissa utvalda delar av det svåra? Eller ska man vara modig nog att skriva om ALLT det svåra, som jämte det som är nog svårt ändå, också måste överlevas.

Som...
Imorse åt jag gröt... till middag ska jag äta gröt. Carolina äter på församlingsgården, där hon ska laga mat till "unga mammor". Men hon kunde inte köpa någe kaffe på skolan idag...
Å bara det... att inte ens kunna skriva att vi har ätit gröt en dag... vilket jag skrev för några dagar sen, utan att jag får en drös med trista kommentarer... det får mig att fundera.

Det är mycket nu, tycker jag. MEN... så länge solen lyser på mina skitiga fönster, så finns det hopp! För som jag skrev tidigare... jag har solen på min sida.

Man kan hitta hopp...

., på de mest märkliga ställen! Som på en vägg när man är på väg till Röda Korset...

Sitter i köket...

... och skriver ikväll. Kokat lite the, och nyss lyssnat lite på "Da Capo" på radion. Carolina sitter i rummet och ser "Big Brother"... och Pontus P ligger i sin korg med tassarna i vädret. Dagen har gått... och jag känner mig ändå tacksam att jag tog mig igenom den på någe vis. Jag gör oftast det när kvällarna kommer... än hur dagen sett ut. Är tacksam för det jag också får...

Men jag är orolig för mamma.

Jag pratade med henne ikväll... hon har inte mått så bra idag. Kräktes på morgonen, och sedan varit illamående från och till under dagen. Jag hör också, mellan raderna, och trots att hon försöker låta glad... att hon är ledsen och nere. Trött på att inte få må bra... trött på att ligga där... trött på alltihopa. Hon säger att hon har "gnällt" lite för Gud...
Jag försöker peppa allt jag kan... lovar att komma upp senast onsdag... och när vi slutar, så säger hon: "Hälsa "lill-doppa" från mormor"...

Nyss ringde jag till pappa. Han stod och diskade. Lilla pappa... du med dina sprickor på händerna... jag hoppas du kom ihåg att använda handskarna! När jag frågade honom hur det var så sa han att det inte var så bra: "Mamma sa nyss att hon har svårt att andas".
Å jag förstår att han inte kommer att sova så bra inatt...
Imorgon åker han upp igen för att hjälpa henne att duscha och linda hennes ben... något han gjort varje dag nu. Pappa, pappa... jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde underlätta lite för dig.

Jag är orolig för pappa också.


Å vad skulle jag inte ha gett för att Sven-Erik skulle ha suttit mitt emot mig nu... här vid köksbordet... och sagt: "Nog vet du det ordnar sig, gumman!"
Men det kommer ju aldrig att hända mer... så jag måste vara stark själv nu... oavsett vad som händer.

Å lite styrka hittar man ju alltid när man blir bjuden av sin dotter på himlagod kaka!!

Carolin har bakat...

... en cocosmumskaka ikväll. P

Det är alltid svårt...

... att vakna en morgon, och känna honom så nära, så nära.

Jag blundar och ligger kvar i känslan... länge... minns... och till slut så kommer gråten. Vi är här. Bara vi här i sängen. Å jag kramar om honom... minns skäggstubben... minns doften... minns mustaschen... och allt blir mitt igen, bara jag blundar.

Men till slut så blir det bara för plågsamt... man måste sluta minnas... sluta grina... och kliva upp.

Så man öppnar ögonen, och det känns det som om man lämnat honom igen...

Sven-Erik, gubben min...jag önskar att du vore här... på riktigt. Du var ju min trygghet... min klippa. Jag saknar dig så...

I natten..

Stjärnorna vill släcka ner
innan de blundar ödmjukt jag ber
Lämna en stjärna att lysa dem
som ännu inte har hittat vägen hem...
(EI)

Endokardit...

... säger sköterskan när jag frågar. För jag känner att jag måste få veta lite mer om hur det är med mamma...

"Endokardit, bakteriell, eller virusorsakad, inflammation i hjärtats klaffar. De bakterier (oftast gula stafylokocker eller alfa-streptokocker) som orsakar infektionen bärs med blodet till klaffarna, där de slår sig ner. Vid en akut endokardit (oftast orsakad av gula stafylokocker) kan klaffarna förstöras av infektionen. Om så sker är situationen livshotande eftersom hjärtats pumpförmåga dramatiskt försämras. Klaffarna kan då behöva bytas ut genom kirurgiska ingrepp. En komplikation till sjukdomen är blodproppar som uppstår när små bitar av klaffarnas bakteriebeläggning lossnar och seglar iväg med blodströmmen. Sjukdomen behandlas med höga doser antibiotika intravenöst.

Patienter med medfödda eller förvärvade hjärtfel och patienter med protetiska hjärtklaffar är riskpatienter."


Endokardit... en bakterie. En bakterie som har satt sig på hennes klaffar. Hur allvarligt vet vi inte riktigt, då de inte kunnat gå ner och titta på hennes klaffar än. Har hennes klaffar redan tagit skada... eller kommer de att ta skada? En bakterie på hennes klaffar... ja, jag vet sedan länge vad det kan leda till. Det lärde vi oss för många år sedan... att inte åka och hälsa på henne om vi varit sjuka... för att inte riskera att hon skulle smittas. För att inte eventulla bakterier skulle kunna skada hennes klaffar...
... och nu är vi alltså där. En bakterie har smugit sig in.

Sköterskan sa också att hon kommer att bli kvar där i 6 veckor. Hon behöver få antibiotika intravenöst hela tiden nu... och sköterskan kunde heller inte garantera något. Så det är allvarligt, mycket allvarligt... och än om hon nu fixar det här, vilket jag ber för... och med all den livsgnista hon har... så kommer det att ta tid.

Det var tufft att höra.

Men det var en rätt pigg mamma som satt på sängkanten när vi kom dit, Carolina och jag. Hon satt och läste Aftonbladet. Hon blev så glad när vi kom... å med oss hade vi kaffe hemifrån, och kubb. Vi hade också gått förbi cafeterian och köpt ett nybakat wienerbröd till henne...

Fast först blev det lunch... och hon blev serverad barnmat och vatten. Torftigt och trist, tyckte vi... men hon sa: "Men det gör ingenting... vi har ju kaffe och gott fika sen!"

Sen satt vi där, vid hennes säng, och gofikade en bra stund. Hon var som en kvitterfågel... fast jag såg ju också hur trött hon var. Mamma gjorde "kubbsull", blandade ner kubb i kaffet så det blev en sörja av alltihopa. Hon tyckte det var gott...

Det blev en rolig, mysig, och fin stund... och när vi gick, så vände jag mig om i dörren, och sa: "Hej då, världens bästa mamma... jag kommer till veckan igen!"

Å ikväll åker pappa dit... eller han är nog redan där, gissar jag.

..........

Vi har ätit gröt till middag... och till "körslaget" ikväll så har vi köpt chiabattabröd för att göra oss en gomacka! Hitta mys är det som gäller... mer och mer nu.

Fredagnatt...

... och nu är det lördag. Jag skulle skriva om så mycket, men... ja, det blir inte så, känner jag.
Jag orkar inte, och har ont i magen. Å inget djuptänk...

Men jag vill komma ihåg dagen ändå lite.

Idag följde Carolina med mig, och min vän M, på morgonfika på MVG. Hon var ledig från skolan.. och hon behövde, och behöver göra lite roligt.

Pratat med både mamma och pappa.

Pappa låter så trött när jag pratar med honom. Han berättar att han har sovit dåligt föregående natt... då han hade så ont i händerna av alla de hudsprickor han har. Å värst är det på tummarna... stora kratrar av sprickor som blöder och gör ont. Han går ju på ljusbehandlingen för dem, men det verkar inte hjälpa värst mycket. Jag tycker så synd om honom... han kan knappt spela på dragspelet längre.
Sen har han också varit till mamma två gånger idag... och imorgon bitti ska han dit igen... för att hjälpa henne att duscha. Med handskar på förstås...

Mamma pratar jag också med... lill-gumman som försöker låta så kavat. De har nu satt in en shunt för att de inte ska behöva sticka henne så mycket. Hon får kortison så hon har blivit rätt svullen i ansiktet. Henne hud är blå, och hon säger att det beror på någon slags obalans med all antibiotika hon får. Hennes sänka på 88.

Imorgon ska jag och Carolina åka upp till henne med hemkokat kaffe och kubb. Jag glömde ju kubben i onsdags... så nu blir det imorgon istället. Hon blir så glad när jag säger att vi ska komma upp... "åh, då har jag nåt att se fram emot" säger hon. Jag riktigt hör hur hon ler..
Självklart så vet jag ju att det är viktigast för henne att pappa kommer... men för dem båda är det viktigt nu att deras barn finns där... speciellt nu. Mamma berättade glatt att Jonas hade varit dit en kväll...

Nu blev det här skrivet bara rätt upp och ner... jag vill komma ihåg dagen, men jag varken orkar, eller vill tänka så mycket på hur det är nu. Bara vara mitt i räcker...

Jag tycker om...

... att se ovanför hustaken när jag vaknar.

Jag önskar jag kunde skriva...

... att faran är över med mamma... men det gör jag inte. Visserligen så är allting bättre jämfört med i lördagsnatt, men...
De kunde inte göra någon undersökning idag. En undersökning på hennes klaffar, och som skulle visa om de bakterier som hon nu har i kroppen har skadat hennes klaffar. När de skulle sticka ner slangen så började hon blöda från luftvägarna... och man fick avbryta Kanske kan man göra ett nytt försök på fredag.
Å ikväll hostade hon upp rätt mycket blod, och blodblandat slem...

De ger henne också flera olika sorters antibiotika, och ganska mycket. Men hon har börjat få fragminsprutor... och det känns ändå positivt... då jag vet att hon behöver få blodförtunnande medel för att inte blodet ska bli för tjockt... då hon kan drabbas av en propp. Å är det för tunt så kan hon få en blödning. För några år sedan fick hon en hjärnblödning av just den orsaken...

Men det var ändå roligt att hälsa på henne ikväll. För bara det... att faktiskt kunna hälsa på... ja, det är en gåva uppifrån.
Tillsammans med pappa så åkte jag upp... och hon blev så glad då vi kom. Pappa hade med sig flera barnmatsburkar... han hade med sig en termos som han hade fyllt med varmt honungsvatten... och han hade med sig nykokta ägg, som hon hade beställt. Å än fast jag visste hur trött han var.. och hur dagen hade varit fylld med nog mycket ändå för honom... så var han som en liten glad tomtegubbe när vi kom in till mamma. Han hjäpte henne att äta... städade på hennes bord... hämtade än det ena, och än det andra.
Imorgon bitti ska han åka dit och hjälpa henne att duscha...

När vi åkte därifrån, så sa jag till honom hur mycket jag beundrade hans styrka för mamma. Han sa, som han brukar: "Ja, men jag lovade ju mamma att finnas för henne i både nöd och lust... och nu är det nöd! Så det är inget märkvärdigt jag gör... och jag vet ju att hon skulle ha gjort precis samma sak för mig!"


Jag pratar också rätt mycket med svärfar nu. Jag vet ju att han hör mig... där uppifrån.

.........

Det har varit mycket mycket idag... och nu vill ögonen bara ramla ihop hela tiden... så skrivet blir som det blir. Jag hoppas det ska bli en bra natt att sova. Å jag har telefonen bredvid mig i sängen...

Pappa bjuder mamma...

... på barnmatsefterrätt. Det går sakta, men säkert.

Är hos mamma...

... det blev ingen undersökning idag.

Mamma ringde för en stund sedan...

... tack och lov.
Hon är lite rörig i pratet... mycket beror nog på oron för imorgon. Sen är det också lite svårt att höra vad hon säger emellanåt... då hon är så torr i munnen.
Men vad spelar det för roll... huvudsaken att jag fick höra hennes röst. Å peppa som jag hade tänkt...
... och hon sa "åh, vad roligt... vad glad jag blir" när jag berättade att jag skulle komma upp och hälsa på henne imorgon. Å ta kaffe och Kubb med mig...

"Mor lilla mor"...

(En tidigare sjukhusbild av mamma)

... "vem är väl som du? Jo, jag!" Mamma skrattar alltid, när jag gör mig lite rolig, och sjunger den fina gamla visan på det sättet.
Å jag tycker om när hon skrattar...

Idag ringde hon mig på RK. Vad glad jag blev... riktigt, riktigt glad. Å hon försöker ju, som den mamma hon är, att låta hoppfull och glad... men jag hör också om hennes oro. Jag peppar allt jag bara kan... pepp pepp pepp. Å "du behöv in´t va ampen stinta" säger jag flera gånger. Farfars ord, som han ofta använde för att försäkra oss om att allt, nästan vad det än var, skulle lösa sig.

Idag har hennes sänka varit uppe i över 200, men ikväll hade den sjunkit till 100. Imorgon ska de söva henne, för att gå ner med en slang och titta om hennes klaffar har tagit någon skada av bakterierna.
Någon magnetröntgen kan man inte göra då det skulle skada klaffarna.
PK-värdet nere på 3... vilket är positivt. Ska också, enligt pappa som jag pratat med ikväll, få börja med Fragminsprutor. Hon äter lite... men mest barnmat som pappa får köpa med sig. Svårt att svälja.
Vi tar en dag i taget... och jag ska åka upp till henne imorgon.

Jag försökte ringe henne för en stund sedan... ville peppa henne inför morgondagen. Jag vet hur orolig hon är. Men hon svarade inte... kanske har hon redan gått och lagt sig.


Mor, Iilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela väriden.
Du är mig nära i bön, i dröm,
Vart jag så ställer färden.

...........

Imorgon ska jag också på möte om min framtid... med Arbetsförmedlingen, Röda Korset, och kanske fler. Det känns jobbigt... speciellt nu.

Inatt drömde jag om Sven-Erik. Han kom och hämtade oss. Här på Gustav garvares gata... stod i dörröppningen i sina arbetskläder... och sa att det var bäst jag klädde på mig nu... "så far vi hem". (Då suckar man när man skriver det... och tänker bort det.)

"Ja, men jag har solen på min sida iallafalll"...

... tänkte jag imorse, när jag såg ut genom fönstret, och såg vårsolen ge av sina vackraste solstrålar... just till mig, kändes det som.
Fastän fönstren var skitiga... så fanns ljuset där ändå. Å aldrig, aldrig, aldrig, har jag hållit så fast i detta ljus som jag gör nu... för oss.

Mamma tycks repa sig allt mer. Säger pappa, när jag pratar med honom ikväll. Hon är nu inlagd på infektionsavdelningen, och har till och med kunnat duscha idag. Sen har man tydligen frångått hjärnhinneinflammationsdiagnosen, och säger nu att det rör sig om en blodförgiftning. Men blödningsrisken fortfarande stor...

Så... solen har varit på min sida idag. Än om det är med försiktiga bokstäver jag skriver det.

..........

Om en liten stund ska Carolina och jag se "halv 8 hos mig" och gofika muffins.
Det finns ljus att hämta i det också...

Ja, vad ska jag skriva om dagen...

... mer än att jag har suttit rätt rakt upp och ned de senaste timmarna ikväll. Livet är rätt turbulent just nu... och vi har ingen garanti för någonting just nu... men håller ändå fast vid det lilla hopp vi har.
Vad läkaren sa? Ja, hon ville berätta hur allvarligt läget är... att de nu utgår från att hon har en hjärnhinneinflammation eftersom hon svarat bra på antibiotikan. Att hennes pk-värde är alldeles för högt... vilket betyder att man inte kan ge henne vare sig waran eller fragminspruton... då hennes blod är så så tunt just nu... och blödningsrisken är stor. Skulle man bli tvungen att lägga henne i respirator eller ge hjärt-lung-räddning så är risken stor för inre blödningar nu...
Men det positiva är ju att hon verkar svara på antibiotikan... vilket de hade märkt idag på förmiddagen. Men imorse hade hon varit precis lika dålig som under natten...

Å när vi kommer in till mamma så är hon ganska kontaktbar.. och i en jämförelse med natten så är det stor stor skillnad. Då var hon knappt vid medvetande... och vi fick hela tiden vakta vid sängen, och flera gånger ruska lätt i henne med orden "Mamma, andas... andas!"
Nu hör man inte samma rosslande andning längre...
... utan det är en rätt medveten mamma som tar emot oss. Hon känner igen oss... blir glad... sluddrar och svamlar visserligen emellanåt... men som sagt... en helt annan mamma. Som ler, och vill skämta till det. Vi blir där en stund... och min bror med flickvän, och min systerdotter med pojkvän dyker också upp.

Pappa bjuder mig och Carina på fika i centralhallen. Sen åker alla, förutom pappa, ut och äter... Carina bjuder mig och Carolina. Det var snällt.
Sen åkte de vidare till min bror där Carina sover över inatt...

Nu är jag helt tom. Luften har gått ur mig. Natten och dagen har varit tuff på många sätt. Somligt orkar jag heller inte skriva om... men det känns lessigt.

Mamma ligger kvar på iva... och vi kan bara be för att det vänder nu. Jag ringde till pappa ikväll, och fick veta att hon hade druckit ett glas Proviva och ätit en mjuk smörgås. Så jag tror det går lättare att sova inatt..

Det blev ett hoppigt och rörigt skriv ikväll... också. Men det får vara som det är... och tack alla ni där ute nu. Som bryr er om Carolina och mig...

Pratat med pappa...

... och han låter trött. Så trött.
Mammas läge oförändrat. Läkarna vill ha ett samtal med honom klockan 12 idag.
De hade frågat om han hade någon som kunde följa med honom.... min syster Carina och jag följer med honom. Carina på väg upp till Umeå nu...

Det är tufft idag.

Carolina och jag ska fika lite tillsammans nu...

... och lite kortare nu.

Vi kom hem för en stund sedan. Vi var där nästan allihopa..
Mamma är knappt kontaktbar alls... med andningsupphåll och ont.
Nu ligger hon på intensiven. De misstänker Hjärnhinneinflammation.
Man pumpar in allt vad smärtstillande och antibiotika heter...
... och de ringer om hon försämras ännu mer under natten.

Pappa grät när vi gick upp... men försökte visa sig stark ändå.
Jag hoppas han får sova lite inatt...

Man kommer nog att sova lite oroligt inatt.. ifall.
Jag ber till Gud... jag bedde på toaletten på sjukhuset... "inte än".

Jag vill bara skriva lite kort nu..

... pappa har nyss ringt från sjukhuset. Mamma vill att alla barnen ska komma.
Hon har fått feber, de har satt in kateter... och mer vet jag inte.
Jag ska försöka fixa skjuts upp nu...

Be en bön, är ni snäll. Hon har aldrig aldrig aldrig av alla miljoner gånger som hon åkt in på sjukhuset skickat efter sina barn såhär. Be en bön.

Jo, men kika går ju...

Chailatte på Brobergs...

... o provparfymer har vi fått. Nu ska vi njuta lite..

Stockholmsfrukost...

... typ.
Mamma åkt in på sjukhuset inatt.

B-surr-skriv...

... är en bra rubrik för att sammanfatta hur jag upplever det mesta av mitt skrivande nu. Å jag blir frustrerad... rad efter rad... fragment på fragment... viktigt och oviktigt... felstavat, och inget som knyter ihop... och allting sparar jag för det mesta bara ner som utkast.
Varför kan jag inte, som förut, skriva om någe helt annat? Någe som inte berör det svåra som är nu? Varför blir det mest bara dagboksblad av det eviga kämpandet här hemma? Än om jag ju också tycker att det är bland det viktigaste... att komma ihåg.
Hur länge ska det vara så här... tills jag hittar tråden igen? Å jag förstår inte heller varför jag blir så frustrerad av det?

Natten är sen, för som vanligt så har jag svårt att komma i säng. Som om den ensamhet som plågar mig under dagarna... i nattens sken, då både Carolina och Pontus på har gått och lagt sig, ger mig lite ro. Märkligt...

Igår fick jag se Sven-Erik i tidningen Kommunalarbetaren. Precis innan vi skulle gå på begravningen av min morbror. Två bilder av honom... där han står och tittar... både på en häst och annat. Å helt omedveten om att han blev fotograferad, och än mer omedveten om att både Carolina och jag, bara en bit därifrån, skulle få läsa om hur han inte riktigt kunnat svara på om han hade haft häst hemma. Jag fick göra som jag brukar... skjuta undan det svåra. Kanske därför det blev så svårt på begravningen sen... det blev lite för mycket att bära.

Tänk att han gör utflykter runt hela Umeå... och här sitter jag, vilket han också är helt omedveten om nu. Å jag kan verkligen inte få in det i huvudet...
Vi är ju gifta. Vi älskar varandra. Han är Carolinas pappa. Å vi har levt sida vid sida i 23 år... ja, ända tills den dagen jag följde honom till geriatriken. Han lever ju fortfarande, han finns ju, och han heter Sven-Erik. Jag vet ju det... å då skulle han ju bara vara hemma... här hos oss. Vad ögat ser, vill inte hjärtat förstå... kan man säga.

Å bilderna av honom finns hela tiden på min näthinna nu .. tittar på en häst och annat.

..........

Imorgon har jag lovat Carolina att vi ska ha en "Stockholmsdag". Duka mysig frukost, gå ner på stan, låtsas lite att vi är i Stockholm, gofika (kan vi ju göra billigt nu), titta på kläder, köpa någe gott till kvällen... och så.
Det blir bra...

... å nu sparar jag inte ner det här som ett utkast.
.

Att finnas till...

... har jag nynnat på idag, på väg hem i snömodden. Att finnas till... att njuta stunder... här och nu... vi är ju en gåva... ett Herrens under... och hur enkelt det än låter, och hur svårt det än är, så måste vi försöka... trots allt... att förvalta den gåva vi fått.

... och jag är ändå glad att finnas till!

Vaknar med vinter igen...

... och idag är det en ny dag. Den ska bli bra...

Man blir så stark...

... som man måste, var mitt tänk för dagen.
Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig... så ikväll får man försöka att samla ihop allt som hände... och sen samla ihop sig själv.
Å så får man skriva om det sen... när man orkar.
Man måste ju också fortsätta att vara så stark som man måste... när man kommer hem.

Om du som förälder...

... skulle bli allvarligt sjuk idag, vad är det första du tänker på då? Mina barn... tänker nog de flesta alldeles självklart. Barnen, som står ens hjärta närmast... och de man skulle vara den tryggaste hamnen för. Livet ut. Barnen. "Hur ska dom klara sig utan mig"... tänker man.

Men om man då inte längre kan, eller får vara det?

Då är det en välsignelse att vara fullständigt trygg i den vetskapen om att det finns de som tar hand om, går bredvid, stöttar, och hjälper dem i det svåraste dom har att möta.... att förlora en förälder. Förlora sin mamma och/eller pappa...

Sven-Erik och jag delade den rädslan... och han var alltid mer orolig för henne än vad jag var. Det är synd att andra inte bryr sig om det. Skämmigt egentligen... då de istället väljer att inte vilja respektera och förstå vad som var, är, och alltid kommer att vara viktigast för honom. Väljer medvetet bort. Carolina...

Han struntar väl fullständigt i vem det är som kommer med tårtor och kakor nu...

Å jag ser hur ledsen hon blir när hon får reda på... som ikväll. Fast hon försöker att inte låtsas om det...

Jävelmänniskor, skriver jag. Snart kvart över två på natten...

Jag har svårt...

... med dödentänket just nu. Eller förresten, inte bara just nu... det ligger hela tiden och cirklar som en svart korp över huvudet på mig... och jag måste göra allt... allt... allt... jag kan för att inte låtsas om att jag vet att den finns där. Som flyger allt närmare, fast så sakta... och som heter Sven-Erik. Jag känner det så... i detta väntrum. Å jag halkar dit hela tiden... tänker på det.

Imorgon måste jag möta det som redan har landat på mitt huvud. Ta ett sista farväl av min morbror Thord. Begravning. Det blir nog en tung dag, är jag rädd...
(Fast egentligen så skulle jag inte skriva "ett sista farväl" då jag inte tror på det! Jag tror, och håller fast vid min övertygelse... att vi ses igen. Självklart gör vi ju det! Å då så ska vi gofika tillsammans igen... däruppe!
Lika fast är min övertygelse att Sven-Erik och jag... Sven-Erik och jag (det kändes fint att skriva det nu... ) en dag kommer att vara tillsammans igen.)

Å jag vill VERLIGEN VERKLIGEN inte det här!! Jag blir så less och trött i luvan på det här fågeleländet! Ingen vettig människa vill väl ha död och sorg och elände runt husknuten för jämnan... ? Jag vill ha... lycka... vårsol... glädje... liv... tjolahopp... gomysfika var och varannan dag... vara frisk... skratta ofta... gråta sällan... inge depp... åka till Stockholm... ja, helt enkelt leva livet igen!!
Men jag jobbar på det... men inte ensam.

För det är då jag blir så till Gud tacksam för alla vänliga människor som finns därute. De som med sin omtanke och värme om andra ändå gör átt det går att befinna sig under det här fågeleländet nu! Tänk att få en klapp på axeln, en kram, ett kort, ett vänligt ord, en bok, ett leende... ja, jag kan inte, än om jag av förklarliga skäl sällan skriver om somligt jag får, nog tala om hur mycket det betyder nu. Och hur varje gåva... oavsett vad... ger mig värme av tacksamhet och glädje... och därför bärkraft. Tack.

Men nu gör jag ett undantag, och skriver om något som låg i vår postlåda när jag kom hem ikväll. Jag blev verkligen bara så... ja, både väldigt förvånade och väldigt glad. Så där varmt glad, ni vet. Å precis vad jag behövde just ikväll... som lite styrka inför morgondagen. Det var ett tjockt brev, där det stod "Till Elisabeth och Carolina". Snyggt skrivet, och med snirklade blommor runt om... men ingen adress.
I brevet låg en lapp där det stod:
"Ha ett bra sportlov!
Kram Gunilla (grannen i dörren bredvid)"
Där låg också en bok "Restaurangchansen", innehållande många många rabattkuponger att fika och äta runt om i stan... till priset av två för en!

Va? Grannen? Den trevliga tjejen som bjöd in mig på kaffe för ett tag sen... hon som jag bara träffat 2-3 gånger sen hon flyttade hit. Va? Ja, men...
Hon har gjort detta för oss... för mig och Carolina. Bara tanken... stoppat ner någe i vår brevlåda! Ja, men... ni vet... jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna tacka henne, och utan att börja gråta. Skäms lite gör jag också... för det är så mycket lättare att ge än att ta emot. Åteminstone för mig. Men jag jobbar på det... också.
Å nu sitter jag här... och gruvar för morgondagen... men så så ödmjukt tacksam både mot henne... och mot alla andra vänliga människor. Tack igen... så länge jag lever!

Sen... och slutligen i detta skriv av virrigt och hoppigt tänk:
Tack Gud för att jag kunde kliva upp på mina egna ben idag!
Tack Gud för att Carolina och jag kunde äta frukost tillsammans idag!
Tack Gud för att jag inte hade ont i magen idag!
Tack Gud ändå för så så mycket... och du måste älska många människor när det gäller mig... för jag vet ju... "Gud älskar en glad givare"!

Å just det... Tack Gud, för att du inte gör mig alldeles elak och bitter för de som hela tiden väljer att lämna Carolina utanför. De som låtsas. Släkten. Förlåt mig, Gud för att jag skriver det här... och förlåt dem också! Men jag ska skriva om det också... sen.

Nu är det snart imorgon.

"Så lite vi har"...

... "men så gott vi mår", brukade min mormor säga.

Å jag tänkte skriva lite om henne ikväll... berätta om den trygghet hon var för mig under hela min uppväxt... och så tänkte jag lägga upp en fin bild... men då föll min blick på bilden av mig och Sven-Erik från sommaren 2008. Det blev en djup suck... och en påminnelse om hur det är nu. Våren 2011. Å "så lite vi har, men så gott vi mår"... känns inte riktig så.

Jag får tänka bort det... gjorde jag.

.........

Mamma låter trött och slut när jag pratar med henne på telefon ikväll. Hon har varit hos "sin" hjärtläkare idag, som egentligen bara bekräftade det hon redan visste... hur det är ställt med hennes hjärta och hennes lungor. Men de ska försöka ändra lite på hennes mediciner... så kanske hon får må lite bätte... och hon är nöjd med det.

På torsdag ska jag på begravning. Min morbror Thord. Jag gruvar lite för det.

Men nu ska jag ta mig en påtår och en muffin.. och tänka ändå "så lite vi har, men så gott vi mår!"

Carolina har sportlov...

... den här veckan. Idag ska hon plugga, och kanske ta en promenad till skolan och hämta några papper. Kanske får hon sig en fika tillsammans med "Adde", skolvärden.
Jag ska snart gå på Röda Korset.

Solen skiner... tack för det, Gud.

Carolina har bakat...

... muffins. Nu blir det gofika, o sen dippa på soffan lite.

Stockholm i mitt hjärta...

... spelar jag för hela huset nu på en söndagmorgon.
Carolina har nyss gått ut med Pontus P, och ute skiner solen.
Vi ska städa och göra fint tillsammans idag... Carolina och jag... här hemma.

Igår var vi på Myrorna. Carolina och jag. Fikade på Coop. Gick förbi mamma och pappa som fick bjuda på nytt fika. Mammas fötter uppsvullna som fotbollar... och pappa ser trött ut.
Men jag lyssnar nu, och håller fast vid de ord Lasse Berghagen sjunger "glittrar för stort och för smått"!
Å vi måste glittra på så gott vi bara kan här hemma... oavsett om det är helg eller inte. Svårt måste hållas borta...

... men som så många helger förr... gud, vad jag önskar att vi inte behövde vara så ensamma. Eller iallafall att jag hade haft körkort... så vi också hade kunnat åka till Raja.

Nu är jag lite stressad... skrivet blir som det blir... men disken väntar! Å glittret!! GLITTRET!!

Det är viktigt för varje människa...

... att bli sedd och bekräftad. Oavsett om det gäller de roller vi har... eller de människor vi är. Å än viktigare är det när vi vacklar i vår tro på oss själva, eller i den roll vi har, att få denna bekräftelse. Vi har alla olika roller i vårt liv... kvinna, maka, mamma, dotter, vän, svärdotter, syster, kusin... etc etc. Å jag är fortfarande Sven-Eriks fru... ta inte ifrån mig det.

Sven-Erik sitter idag på ett demensboende. Han var 49 år när han fick sin diagnos 2005. Jag var hemma med honom till 2008. Då blev det för svårt... både för honom, och för oss. Han kunde inte bo hemma längre. Å jag valde inte att lämna honom... utan jag hade helt enkelt inget val. Men, och det är ett viktigt men... vi har varit ett par i 26 år, och gifta i snart 21 år. Vi är det fortfarande, och för mig kommer det att vara så livet ut...
... och därför känns det oerhört svårt att det finns dom som inte har den minsta respekt för det "oss" som faktiskt ännu finns. När dom nu vet att Sven-Erik, som på grund av att sin demenssjukdom, inte längre kan säga sin mening, så bryr de sig inte om vad som skulle ha varit viktigt för honom, utan de gör som de själva vill. Det gör ont, ska jag säga!

Han lade sitt liv i mina händer... ganska bokstavligen. Fullmakten, att vara hans livlina i allt, har jag kvar, och den ligger i byrån i sovrummet. Hans tillit till mig var lika stor som min tillit till honom... och därför känns det så simpelt och fult nu när de inte ens kan respektera hans val.


Kanske blev det här ett luddigt skriv för somliga ... men andra somliga läser bra mellan rader. Men jag menar bara... det är svårt när den trygghet som jag och Sven-Erik hade, och har, att om det hände den ena av oss något, så skulle den andre svara för oss båda. Det är så respektlöst... både mot honom och mot mig.

Så min roll som fru, och den som ska svara för oss båda är svår nu.. både mot honom, och för egen del...
... för hur svårt kan det vara att fråga: "Är det okey att...." ?

..........

Å varför kunde inte den här dagen fått sluta lika bra som den började? Jag hade ju lyckats få till en så himla bra dag... både med min vän M (kontaktpersonen) på förmiddagen, och fika på stan med Carolina på eftermiddagen.
Varför finns det ALLTID de som vill trampa på en, och ta ifrån mig den lilla bekräftelse som jag så väl hade behövt nu? Hans fru...

.......

Nu gör jag inte som jag brukar... sparar det jag skrivit som ett utkast. Det får bli som det kan...

Greta Garbo...

... ska ut i sina nya solglasögon... typ! Jag har fått dem av arbetsförmedlingen, då jag har problem med mina ögon att hantera ljus. Å jag är tacksam o glad för det.. med lite Garbo-känsla just nu då.

Just nu...

... så fokuserar jag på det braiga. Med all den kraft jag bara någonsin ägt... i varje sekund... och helt enkelt för att inte gå under. Å jag skriver hellre om det nu, känner jag... det braiga... och det som ska ge all den input jag/vi behöver. En medveten strategi... att hålla undan det svåra som ändå finns här. Vi får se hur det går...

Så just nu... så sitter jag i rumssoffan och luktar som en mindre parfymfabrik. Efter att ha varit ute med min vän M (kontaktpersonen), så har parfymerna vi provade på Åhléns och Kicks inte hunnit dunsta bort riktigt än.
Men en trevlig dag... med fika... och som sagt, parfymprovning. Å framför allt... en dag för att medvetet inte tänka på svårt.

Å Carolina står i köket och steker pannkakor! I linne och kortbyxor...?
Hon ska tydligen ha dem till frukost imorgon...

Kvällssolen värmer genom skitiga fönster.. och jag är trött av dagen.

Stark kvinna...

"En stark kvinna har tro
att hon är tillräckligt stark för resan
men en kvinna av styrka har tro
att det är i den resan som hon kommer att bli stark"
(Okänd författare)

Tänkvärda rader att bära med sig...