fredag 11 mars 2011

B-surr-skriv...

... är en bra rubrik för att sammanfatta hur jag upplever det mesta av mitt skrivande nu. Å jag blir frustrerad... rad efter rad... fragment på fragment... viktigt och oviktigt... felstavat, och inget som knyter ihop... och allting sparar jag för det mesta bara ner som utkast.
Varför kan jag inte, som förut, skriva om någe helt annat? Någe som inte berör det svåra som är nu? Varför blir det mest bara dagboksblad av det eviga kämpandet här hemma? Än om jag ju också tycker att det är bland det viktigaste... att komma ihåg.
Hur länge ska det vara så här... tills jag hittar tråden igen? Å jag förstår inte heller varför jag blir så frustrerad av det?

Natten är sen, för som vanligt så har jag svårt att komma i säng. Som om den ensamhet som plågar mig under dagarna... i nattens sken, då både Carolina och Pontus på har gått och lagt sig, ger mig lite ro. Märkligt...

Igår fick jag se Sven-Erik i tidningen Kommunalarbetaren. Precis innan vi skulle gå på begravningen av min morbror. Två bilder av honom... där han står och tittar... både på en häst och annat. Å helt omedveten om att han blev fotograferad, och än mer omedveten om att både Carolina och jag, bara en bit därifrån, skulle få läsa om hur han inte riktigt kunnat svara på om han hade haft häst hemma. Jag fick göra som jag brukar... skjuta undan det svåra. Kanske därför det blev så svårt på begravningen sen... det blev lite för mycket att bära.

Tänk att han gör utflykter runt hela Umeå... och här sitter jag, vilket han också är helt omedveten om nu. Å jag kan verkligen inte få in det i huvudet...
Vi är ju gifta. Vi älskar varandra. Han är Carolinas pappa. Å vi har levt sida vid sida i 23 år... ja, ända tills den dagen jag följde honom till geriatriken. Han lever ju fortfarande, han finns ju, och han heter Sven-Erik. Jag vet ju det... å då skulle han ju bara vara hemma... här hos oss. Vad ögat ser, vill inte hjärtat förstå... kan man säga.

Å bilderna av honom finns hela tiden på min näthinna nu .. tittar på en häst och annat.

..........

Imorgon har jag lovat Carolina att vi ska ha en "Stockholmsdag". Duka mysig frukost, gå ner på stan, låtsas lite att vi är i Stockholm, gofika (kan vi ju göra billigt nu), titta på kläder, köpa någe gott till kvällen... och så.
Det blir bra...

... å nu sparar jag inte ner det här som ett utkast.
.

3 kommentarer:

Renée sa...

Ditt liv är ju en enda stor kris... Inte konstigt att det är som det är. Bra att du INTE lägger undan det du skriver utan får ut det. Man behöver få ur sig all skit, bit inte ihop så mycket! Du ÄR ledsen, våga vara ledsen! Inte bara här på bloggen...
Din man finns där men ändå inte... Tror att folk inte kan förstå den smärta som detta ger.
Skickar som vanligt med en hög med varma kramar till er...

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Nu är jag här igen och hälsar på!!! Jag tänker inte säga ngt om det jag läst just nu... Jag tänker bara säga att jag hoppas att det blev en riktig härlig frukost:))) OCH att när du kikade också handlade riktigt mycket, i alla fall på låtsas...

Jag har själv riktigt dåligt samvete... Förra lördagen bombarderade jag jorden med guldströssel... SE nu hur det blev med plattorna på jorden, jordbävningar och tsunamins... (skämt med lite sting ifrån en överlevare (kanske)) Man ska kanske inte bombardera utan låta det fridfullt falla/dugga ner...

Så nu tar jag en stor chans för jag skickar en guldströsselkram till dig Elisabeth!!! För jag tror att du aldrig kan få för många:))!!!

Ta hand om dig vännen!!!

bollebygdsbo sa...

Åh vad jag hoppas och önskar att ni fick en där fina dagen så att ni hade kraft till allt svårt som komma skulle.
Jag har läst men är jättekass på att skriva, både kommentarer och egna bloggar.
Kramar till dig härifrån Bollebygd