söndag 27 mars 2011

Sorgen måste väl...

... också få sitt utrymme ibland.

Så tänker jag nu, som en slags förklaring till mig själv varför jag känner mig så ledsen idag. Så där så att jag vaknade nu på morgonen med gråten liggande i halsen... och som envist vill ligga kvar där.
Trots att jag försöker att inte... här hemma i vår nya vardag... och med hela mig... att inte känna mig så här ledsen.
Jag vill inte det... Jag förstår inte riktigt varför... ingenting särskilt har ju hänt, ingenting ser egentligen så annorlunda ut än dagen igår, ingenting mer har förlorats... just nu. Men kanske har det varit lite mycket nu ett tag...

Det mesta jag hade har jag ju redan förlorat... vet jag ju. (Jo, jag vet också allt jag har kvar... och jag är oändligt tacksam för det... men som sagt... sorgen för det som förlorats måste få sin plats den också!)

Å jag känner gråten som bara vill upp nu, när jag tänker på det... förlorat. Å så de där förhatliga orden... aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig mer Sven-Erik.
Det är nog svårast. Aldrig mer lillhemmet på Gärdes. Vi är borta, och vi kan inte ens minnas tillsammans. För jag vet ju inte var du är just nu, gubben... sitter du också i ett väntrum någonstans, eller har du redan gått?

Nu finns bara ett tomt skal kvar... jag ser dig framför mig mest hela tiden. Minns bilden i den där tidningen, där du står och tittar på någonting... och din blick är alldeles tom. Fast du är så fin där du står... och det är svårt att känna att din tanke aldrig mer kommer att vara hos oss. Aldrig mer här också...

Det finns så mycket gråt som borde ha fått gråtas
Det finns så mycket sorg som borde ha fått flytt
Det finns så mycket längtan som borde ha fått ro
Det finns så mycket kärlek som aldrig kan dö

Hujedamig, vad jag tycker såna här dagar och stunder är jobbiga...!!

Men jag gör vad jag kan... eller rättare sagt, vi gör vad vi kan. Vi ska snart gofika lite.
Å mamma ringde nyss... jag säger att jag är dålig i magen, och därför inte kan komma upp idag. Hon har nog ändå.. .......

Nu blev det här ett depprörigt skriv... men då får det väl vara så... jag behövde kanske skriva bort lite. Men säkert som amen i kyrkan så finns det de som kommer att förfasa sig över att jag inte skriver om hur bra det går... hur starka vi är... och hur bra vi klarar av att vara ensamma i det här.. men dom får väl göra det då. Vi vet att vi gör det bra.... än om vissa dagar och stunder blir tyngre och svårare än andra.
Å igår var en bra dag. En riktig "Stockholmsdag" nästan...

10 kommentarer:

Loppan sa...

Ibland blir det man skriver rörigt. Kanske är det just då man har störst behov av att få skriva av sig.
Att gråta och släppa efter är inte en svaghet utan något som är nödvändigt ibland för att man ska orka gå vidare.
Jag beundrar din styrka! Glöm bara inte att ta hand om dig själv.
Många kramar!

Marianne sa...

Visst måste man få gråta, sörja och tycka lite synd om sig själv när man befinner sig i din situation. Jag förstår inte att du orkar med så mycket ledsamheter. Man förstår nog bara en bråkdel av hur det känns att förlora sin älskade på det viset. Har du läst boken om Ingemar Johansson, som hans fru Edna Alsterlund,skrivit? Den beskriver hur svårt släkt och vänner har för att förstå hur det är att leva med någon som är dement. Jag tänkte på er när jag läste den. Hoppas att du snart får känna dig lite glad igen.

Cathis stick och sy sa...

Säg den som alltid har uppåtdagar.Alla har vi upp- och nerdagar och ett sätt att tackla nerdagarna kan vara att få skriva av sig.Alla har vi olika sätt att bearbeta det svåra och jobbiga.Det är DIN blogg och vi som läser kan välja att läsa eller låta bli.Så fortsätt i samma anda tycker jag.Jag följer dig alla dagar ovasett vad du har för dag.
Kram Catharina

Cathis stick och sy sa...

Säg den som alltid har uppåtdagar.Alla har vi upp-och nerdagar.Alla har vi olika sätt att bearbeta det svåra och jobbiga.Ett sätt att tackla nerdagarana kan vara att skriva.Det är DIN blogg och vi som läser kan läsa eller låta bli.Fortsätt i samma anda tycker jag.Jag fortsätter att läsa oavsett om det är upp eller ner.
Kram Catharina

Caja: sa...

Vet du Elisabeth...man måste få lov att skriva av sig alla de där jobbiga känslorna, bloggen är ett lufthål för en själv och de jobbiga tankarna. Alla som inte förstår det borde låta bli att läsa de inläggen....det är ju frivilligt, jag förstår inte att någon har mage att kritisera...

varm och lång kram till dig och de dina/caja

annika sa...

Klart att sorgen måste få ta utrymme, den behövs också för att ta sig vidare.
Gråta kan man behöva - ibland är det inte sorg utan ilska men lika rätt ändå.

Ruta Ett sa...

Det är klart att du är ledsen och det måste ju få komma ut så att man kan andas lite lättare och försöka komma igen.
Det samlas lite varje dag och till slut kommer tårarna när man minst anar eller förstår det. Så är det för mig och kanske för dig också, min vän...kram, kraaaaaaaaam...

Elisabeth sa...

lOPPAN: Tack snälla! Jag kan hålla med dig i att gråta inte är någon svaghet, och kanske många gånger en nödvändighet för att orka vidare... det brukar jag också säga till andra. Men det är oerhört svårt när det gäller mig själv. För jag känner mig så mitt i allt som måste orkas först...
Dina ord om min styrka bär.. i alla de stunder då jag tvivlar på den. Tack snälla! Varm kram..

mARIANNE: Tack snälla! Just nu tycker jag det är lite mycket.. men det kommer väl bättre dagar, håller jag fast vid.
Att förlora en älskad... ja, det är nog lika svårt oavsett vad. Sen att det finns olika svårt, olika grymt, och olika sjukdomar som leder till döden.. där finns skillnader. Lika, men ändå så olika..
Jag har inte läst Ednas bok, och jag tror inte att jag vill göra det just nu... det ligger för nära. Så mycket som skulle kännas igen... och det finns inte styrka nog för det än. Men tack snälla för din omtanke om oss... tack! Varm kram..

Elisabeth sa...

tILL ALLA: Min dator blir allt sämre... så jag svarar på övriga kommentarer imorgon. Varm kram till alla er därute iallafall... och tack!

Elisabeth sa...

cATHIS STICK OCH SY: Tack snälla för dina fina ord! Du har alldeles rätt.. alla har vi upp- och nerdagar! Men jag har lite svårt för de där nerdagarna.. det är nog svårt ändå, tycker jag. Fast ikväll känns det ganska bra ändå... tack snälla! Varm kram..

cAJA: Tack snälla! Jo, men det finns mycket mycket som inte kommer på pränt här ändå... dels av respekt för min mamma... dels också för att jag helt enkelt inte orkar berätta. Så jag skriver lite på ett annat ställe också... det som ännu inte skrivs här. Det finns de som söker med ljus och lykta här för att hitta något som de tycker sig ha rätt att fördöma. Din långa kram värmer... tack snälla! Varm kram..

aNNIKA: Ja, du har alldeles rätt... sorgen behöver utrymme. Men det är svårt när man är mitt uppe i den... för överlevnadsinstinkten är starkare. Nja, ilska vet jag inte... men däremot vanmakt och frustration över att det finns sådant man inte kan styra över. Å som man måste lära sig att acceptera. Varm kram..

rUTA ETT: Ja, min vän... precis så är det! Som om det samlas på, och samlas på, och till slut så rinner det nästan över. Men ändå så står jag där och sväljer bort det mesta... men jag jobbar på det! Jag vet hur viktigt tårarna är... dess förlösande kraft... deras magiska förmåga att ge ny luft... och ändå så har jag så svårt. Det gäller att överleva först, tror jag... Varm kram..