"I alla vantar göms det händer
hon vet ju det - en maska i sänder
Så hon gör dem vackra och fina
för att skydda händerna mina.
I alla vantar finns värme att få
hon vet ju det - och en maska vill gå
Så hon lagar dem starka av yllegarn
för att värma ett fruset barn"
Den här lilla dikten som jag skrev nyss, tillägnas min farmor och min svärmor. Nu är jag ingen diktskivare precis... men orden bara fanns lite här ikväll. Den handlar om vantarna som jag är så rädd om... de där bruna med mönster på... och hur mycket värme det kan bo i dem. På olika sätt.
Min farmor som stickade vantarna för så länge sen... och min svärmor som lagade dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tänker på dig o Carolina. Anhörigvecka tas upp på TV4. En tjej berättar om när hennes pappa fick alzheimer när hon var 15 år. Kram
En mycket fin och hjärtevarm dikt!
Så duktig du är på att skriva.
Vill önska dig all kraft och styrka som du kan ta emot.
Kramar från ett blåsigt och regnigt Bollebygd
Woho vilka fina ord, tänka vad ett par vantar kan förmedla. Ha en bra dag i höstmörkret. Kram Ingabritt
Det bor en poet i dig helt klart. Kram
Till alla: Jag bugar och tackar för era värmande ord om min dikt - det gjorde mig glad. Till Mimmi: tack för dina tankar om oss. Jag har nog sagt det förut... men sådant bär mer än någon kan ana! Varm kram till alla...
vilka fina rader... det kan finnas så mycket kärlek i ett skapat ting.
kramar
Skicka en kommentar