onsdag 12 december 2007

Jag vill inte...

Mötet...




Mötet igår var bra... men jag hade gruvat innan. Så mycket att natten blev en villervalla av vakna svåra tankar och små ryckiga stunder av sömn! JAG VILL INTE.... JAG VILL INTE DET HÄR.... ja, så kan man också sammanfatta denna natt! Jag visste ju att detta var ett möte för framtiden.... min framtid, som den så småningom ska se ut. Utan honom...

- Ansöka om plats redan nu för ett särskilt boende.
- Avvakta flytten för dagverksamheten (för yngre dementa) i januari från sjukhemmet till annan lokal.
- Kontaktperson för Carolina på gång.
- "Grönt kort" för SE. Får möjlighet till fri tandvård.
- Övriga frågor och funderingar.

Bra punkter... bra för oss alla. Framtiden låter ju inte vänta på sig... Sen att berätta min/vår historia... vår resa nu, det var tufft! Hur allting började... alla händelser och insikter... var vi befinner oss idag... ja, det var en tur- och returresa till nåt som jag inte vill minnas. Kanske i små glimtar som jag kan, och orkar välja själv.... men inte att måsta ta mig igenom hela helvetesresan på en gång! Svälja och svälja och svälja.... tårar som bara ville upp... det var svårt!

Det var väl den första punkten som kändes, och fortfarande känns svårast! Rent praktiskt så vet jag ju att köerna till dessa särskilda boenden är mycket långa, och därför är det ju faktiskt viktigt att vi/jag gör denna ansökan redan nu... sen finns alltid möjligheten att tacka nej, om det skulle komma ett erbjudande innan vi är "redo"!

Men det är det känslomässiga beslutet... tänket... för ännu, ännu kan kan man lura sig själv lite... att han "bara" är hemma. En ansökan synliggör den väg som jag vet att vi så småningom måste ta... då ska han resa åt sitt håll... och jag åt mitt!! Aldrig har väl bara en ansökan känts som att fälla en dom över någon... det är tungt . JAG ska besluta, vara bödeln, att skicka iväg den andra halvan av mitt liv.... ni vet, ett hjärta kan dö för mindre...

Nu skriver jag inge mer.... det blev bara för tungt. Man kan dö för mindre...


Nu är det jul snart... vi tänker INTE på det här nu.... vi har haft en underbart vanlig dag i vår lilla bubbla... jag och han.... ännu ett tag.

10 kommentarer:

Christina sa...

Det är tungt och svårt att bestämma över någon annans liv.
Kära vännen min, du har det tufft, ni har det tufft.
Önskar av hela mitt hjärta att det ordnar sig till det bästa för er.

Tack vännen för godnattkramen och jag blir lika glad varje gång skall du veta.

Nu önskar jag er en fin dag, en snäll dag och skickar över en bamsekram.

Allt gott till er
Kram

✿Ewa sa...

Jag skrev en massa som jag suddade bort, ord är överflödiga just nu. Det blir endast en stooor varm kram.

Kajsa sa...

Ååh! Så hemskt det måste kännas! Hoppas att du ändå får en liten frid i ditt stora varma hjärta!/Kram

Lallis sa...

Åh, jag förstår, vännen.
Nej, jag kan ju omöjligt förstå exakt vad det är , men jag försöker och bara de försöken känns tunga. Klart att det är tungt för dig/er!
Hoppas jag med att det ordnar sig till det allra , allra bästa.
Kram Lallis

Majsan sa...

*kramar om*

Gisan sa...

Jag håller tummarna för många vackra bubblor till...i det oändliga är vad jag önskar. Men i alla fall så länge som möjligt. Kramar...

Anonym sa...

Stor kram till dig du modiga, starka och fina. Du gör det som måste göras, det som är det allra bästa även om det är toksvårt och känns så fel det kan bli, så gör du rätt.

Önskar er många fina dagar med massor av guldklimpar och sockerbitar :)

Anonym sa...

Har tänkt och undrat om just detta när jag började läsa här, undrar om de börjat se sig om efter något annat boende?
Hemska tanke, att behöva bestämma så över sin kärlek är inte lätt,
säkerligen kommer du också möta motstånd från hans sida.....styrka,
önskar jag kunde ge dig det för det lär du behöva!
Va fin han är i sin nya mössa,
roligt att få en bild av honom och Caroline.....men du själv då? :-)
Kramar om, Carina

Devil in the sky sa...

Jag blir så ledsen när jag läser det här..

Många kramar till dig!

Bloggblad sa...

Visst är det svårt - men det blir ännu svårare om du kör slut på dig själv och inte orkar alls. Hoppas du kan låta bli att skuldbelägga dig - ingen rår för hans sjukdom. Du behöver dina krafter, och att du tar emot hjälp betyder ju inte att du slutar bry dig!

Kram på dig.