tisdag 13 november 2007

Jag vill tacka livet...



"... som gett mig så mycket
det gav mig två ögon och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja det svarta från det vita
och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor,
i mängden mänskor mannen som jag älskar."
(Violeta Parra 1917-1966)


Livet i sig är en gåva... men inte en gåva som vi har fått, utan en gåva att förvalta. Det enda vi kan vara säkra på är att den har en början och ett slut. Gåvans syfte har vi ingen aning om, inte heller varifrån den kom, och till vem den en dag ska återlämnas

Men ett vet vi, Att vi har fått en gåva att förvalta , ett liv att fylla med mål och mening. Ibland känns gåvan tung, och går knappt att bära. Andra tider är den lätt som en dansande fjäder i vinden....

Jag vill tacka livet... som gett mig en gåva som dig, Sven-Erik.




Måndag

Sov några timmar inatt. Tack för det! Carolina väckte mig... för som vanligt hade jag somnat om med mobväckaren avslagen under kudden!! Blir lite irriterad på mig själv... jag har väl alltid vaknat, och stigit upp när väckaren har ringt, men nu händer det lite titt som tätt att jag bara stänger av och somnar om! Inte bra!
Carolina hade gjort fika och tänt ljus... kändes inte bra det heller! Måste skärpa till mig!
Men som vanligt var det en mysig stund - vår alldeles egen lilla stund...

Sen hon hade åkt iväg till skolan drack jag morgonkaffet med SE. Lugnt och mysigt det också!

SE var lite trött och gick och lade sig en stund igen... jag stökade på.

Mamma, pappa och lillebror Fredrik kom förbi och ville bli bjudna på kaffe. Mamma hade varit och tagit Waranprovet och badat...
SE klev upp, gick direkt och satte sig i vardagsrummet och slog på Tv:n. Han kom inte ens in och hälsade. När jag frågade om han inte skulle komma in och fika så svarade han irriterat: "Nej, jag sitt å ser på Tv:n..."
Han var verkligen inte på humör... och sen satt han där tills de gick!

Sen de hade gått lyckades jag övertala honom om att vi skulle ta en promenad på Coop. Men det var en irriterad, tystlåten SE som följde med.... Fast innan vi var framme på Coop-området så hade jag lyckats tina upp honom med lite skoj och skratt.... och han blev "som vanligt" igen. Tack och lov..!
På KappAhl hittade vi kläder till SE på rean (på rean). Kläder som han glatt provade, och som vi sedan köpte! (Det blev också en korv m bröd på Coop... lite färdkost!)

När vi stod där ringde Carolina... hon var på väg hem! Hon hade helt plötsligt bara börjat gråta över en struntsak... hon förstod ingenting. Mer än att hon ville hem...
När vi kom hem hade vi en lång pratstund, med tusen kramar.... "kändes bara som om allt rann över", sa hon. Jag sa att jag trodde att det kanske berodde på att hon ätit lite dåligt de senaste dagarna... eller, vilket jag tror ligger närmare sanningen, att de här åren som har gått sedan SE blev sjuk, har inneburit många svåra och stora påfrestningar för henne... och nu kommer de reaktionerna, och som också markerar ett slut av något, och en början på något annat.

Men hon fick vara ledsen... prata om det... och sen var det som om det hela lättade en smula... Tack, gode Gud för det också...


Middag - ja, idag också!

Kvällen blev lite annorlunda... ingen mysfikafilmkväll ikväll!
SE gick efter middagen och lade sig och vilade...
Han ville inte se film...
Han låg och sov...
Han såg på sin Tv på rummet...


Så jag satt ensam och slötittade på dumburken, bloggade lite, och...ja, till slut var kvällen slut!
Nu är det natt, jag ska gå och släcka överallt.... och sen ska jag och Pontus P i säng!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Oj, vilka dagar du har! Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att du stänger av mobväckaren och somnar om. Du är stark och glad för tre, när du egentligen har ork ens för en och dessutom sover du ju väldigt få timmar. Döm inte dig själv för hårt. Du gör ett fantastiskt jobb VARJE DAG. Styrkekramar...

Dubbelörn sa...

Det är nog ändå positivt att C lättar på trycket, kan gråta o kan prata...

Hoppas bara att även du har en axel luta dig mot när du behöver lätta på trycket...

Varmaste kramen till dig

Anonym sa...

Inte är det konstigt att du somnar om på mornarna så lite som du sover om natten. Jag förstår att du vill vara uppe med Carolina för det är en härlig stund ni har där, men tänk på att du behöver sömn också vännen.

Jag känner så för Carolina. Skönt ändå att hon kommer hem och inte biter ihop och stannar på skolan. Jag antar att berörd personal är informerad. Hoppas hon känner stöd från dem. Varma tankar till både dig och Carolina. STOR KRAM!

Christina sa...

Konstigt, idag skriver jag också om livet på min blogg:)

Så mysigt att handla kläder och ta en korv.
Stackars Carolina, men villken tur att hon har en så förstående mamma som du, Elisabeth.
Du kan ta hand om en familj om nån.
Nu önskar jag er en skön tisdag.
Kram min goa goa vän

Anonym sa...

En dag i förra veckan var det ett program om anhöriga som fått alzeimers. Sven Wollter var åxå med och berättade om filmen "En sång för martin" som han spelade med i. Såg du det?

Anonym sa...

Visst kan det bli för mycket för oss alla ibland. Och man behöver få lätta på trycket, med tårar, samtal och kramar. Tycker du är en otrolig människa, fru och mamma som finns där för alla när dom behöver dig! Och som dessutom orkar och hinner besöka bloggar och alltid kommer med vänliga och kloka ord som värmer!

Stor kram till dig, vännen!

Eleonora sa...

Varma kramar och tankar till min söta Elisabeth!

Anonym sa...

Oj, vad ditt liv är upp och ner och fram och tillbaka. Måste vara jobbigt att aldrig veta hur en dag kan bli. Men det är skönt att du kan ta vara på de fina dagarna. Hoppas att idag blir en sådan. Kram

bollebygdsbo sa...

Vilka fina meningar om livet du fått till i början av detta inlägg.

Jag känner igen vissa saker från mig själv i det du skrev om att Carolina fixat fika och tänt ljus.
Varför ska man ha dåligt samvete för att någon annan får chansen att ordna mysigt.
Jag tänker också alldeles för mycket på det sättet.
Carolina kanske var glad över att få göra detta för dig nu. Du gör det för henne annars.

Hoppas att lärarna verkligen förstår att det är jobbigt för er familj nu. Carolina behöver få tid att sörja och gråta.
Dina kramar betyder mycket nu.

Kram till dig från Ingela i Bollebygd