Måndag...
SE kom och kramade om mig det allra första han gjorde. Sa ingenting... kanske fanns det en känsla av att kvällen igår inte blev så bra...? Jag vet inte... men varm blev jag.. mycket!!
Sen blev det lite jäktigt här... skulle vara tidigt hos läkaren. Lovade att vara lite tidigare hos pappa som skulle skjutsa... så att vi hann dricka en kopp kaffe tillsammans. Carolina följde med en stund upp till dem innan hennes buss skulle gå (.... ska inte vara ensam med SE nu...)!
Läkaren... ja, är det något jag verkligen avskyr, och helst undviker så är det väl att gå till doktorn!! Att gå dit och sitta och prata om sig själv... hur man mår... inte mår... prover... provsvar... lyssna på doktorn... sjukskriven... och... ja, jag tycker det är så himla jobbigt! Det har jag alltid tyckt! När jag hade tuberkulos (1977) fick dom ibland, och ganska ofta hota med polishämtning för att jag skulle infinna mig hos läkaren... så redan då tyckte jag det var ett elände!! Idag var inget undantag... och det var som vanligt en pärs!!
Vad han sa? Vad jag sa? Jag vill inte skriva om det så mycket nu... men att leva som jag/vi gör nu är ju inte precis som en promenad i parken... det tar. På mycket. Men han sa att vi (vilka då vi? Han och jag?) får hjälpas åt nu... låta somligt få gå med myrsteg... och att mycket hänger ju ihop med min mans sjukdom... och kan relateras till denna. Som om jag inte visste det... det behöver man ju inte vara någon Einstein för att räkna ut!! Men.... jag gick därifrån, lättad över att eländet var över för den här gången... och visste också att detta besök var nästan exakt likadant som det förra... och det förra... och det förra... och det...
Sen gick jag på stan en liten stund innan bussen skulle gå hem.... och det blev en konstig känsla idag! Jag vet inte riktigt, men jag som alltid alltid tyckt om att gå och strosa i affärer, mysa, titta utan att behöva köpa, tagit en fika eller en korv... för första gången så kände jag inte så! Jag ville nästan bara hem...! Va? Det här var någonting nytt... och jag fattade ingenting .... var det oron för SE hemma som gjorde att jag inte tyckte det var kul ?... Jag vet fortfarande inte... men hoppas att det bara var en engångsföreteelse! Att "tappa" någonting som man alltid har tyckt om att göra känns lite alarmerande på något sätt...
SE hade satt upp adventsgranen ute... lite sned och vind, och lamporna lite för mycket här och lite för lite där... men åh... vad fint det blev! (... att han hade tagit ett sådant initiativ - det var stort!)
Fick helvetessamtalet. Ja, jag kan inte skriva någe annat... för det var precis var det tog mig! Det är inte något som jag vill skriva om nu.... av många olika anledningar. Men att slå, och det har jag sagt förut, slå på någon som redan ligger, oavsett vem.... det gör bara onda människor. Jag blev så.... ja, jag hittar inget bra ord för vad jag blev, men jag blev tvungen ringa min kurator. Jag trodde jag skulle dö..... faktiskt, så kändes det så.. just då! Men efter nästan två timmar i telefon med henne så hade jag lugnat ner mig - och trycket, det onda över bröstet hade släppt. Sen blev det clownmasken på och kaffe med SE....
Men.... och det är ett viktigt men! När jag skriver om clownmasken så känner jag aldrig att det skulle vara någon falsk mask jag sätter på mig! Jag har alltid varit lite sån... att skrattet och glädjen... och min egen förmåga att ge detta, ger så oändligt mycket tillbaka! Det är ju bara den skillnaden nu att SE är så mycket mer beroende av mitt sätt att vara, så jag lägger på lite extra skratt-, kram-, mys-, och glädjemakeup nu... och de dåliga stunderna, eller dagarna döljer jag istället. Så måste det ju vara nu....
SE och jag tog en promenade till mamma och pappa och drack kaffe... ! (Det blir mycket fikande nuförtiden...!) Carolina hemma med datorn... och en sur Pontus P.
Middag... ja, ingen höjdare... men SE på bra humör!
SE gick och vilade... och jag dippade på soffan med Glamour som vanligt!
Mysfikafilmkväll med SE... alltid. Skitfilm...nästan alltid också nu!
Carolina kom och berättade att nu hade hon bestämt sig för att "sluta vara så himla emo"... alltså deppig! Inte för att jag har tyckt att hon har varit så väldigt deppig av sig tidigare, och speciellt inte med tanke på den situation och ständiga press som hon lever under nu... men hon kanske har känt det så... och hon försöker nu att göra någonting åt det? Jag lovade att hänga på... att vi nu tillsammans skulle vara mindre "emo"! Det stödet behöver hon ju då...
Nu är kvällen slut... och det blev ett lite tradigt och långt skriv det här! Klockan är alldeles för mycket... igen! Men jag jobbar på mitt nattsudd... imorgon är en ny dag, och då SKA vi plocka fram, och titta över julsakerna! Sen glömmer vi somligt som hänt under dagen... den går iallafall inte i repris!!
Godnatt alla änglar... alla ni vackra människor med ord av vingar. Som lyfter någon nu...
13 kommentarer:
Oj vilken dag! Skönt att läkarbesöket är avklarat. Jag tror att känsla för att gå på stan kommer tillbaka. Det kan bli så tillfälligt när orken inte finns.
Ditt helvetessamtal vill jag sudda bort. Jag skulle vilja ringa upp personen och förklara att det är fel att "sparka" på dig. Vad du behöver och förtjänar är stöd, värme, glädje och kärlek. Varma kärleksfulla glädjekramar...
Godnatt du lilla ängel och godmorgon!!!
Lite långt och tradig???? Inte då, precis som det var förmodar jag och då måste det ju skrivas så oxå precis som för de flesta av oss med det som gör saker lite långa och tradiga....
Stor kram på dig, vännen min och du, dina känslor och reaktioner inför läkarbesök är du inte ensam om, jag är lite likadan, vet du:)))
Vet du vad Elisabeth, för en gång skull så är jag så blixtrande förbannad så jag skriver ingenting!!!
Till dig behöver jag inga ord - För du vet ändå precis vad jag känner!!!!
En stor bamsekram till den som behöver den som allra mest - DU
Kära Elisabeth... jag har inga ord just nu. Förlåt.
Varmaste stöttekramarna till dig.
Tänk att det finns de som sparkar på en som redan ligger! Kan inte för mitt liv förstå hur man kan göra det!!! Istället för att hjälpa till att lyfta upp.
Du skulle åxå behöva nån som gör dej glad i hjärtat för att orka.
/Kram
Vissa dagar är så där...man vill inte att de ska upprepa sig iallafall.
Och det är klart att det har ett samband..hur du mår och SE:s sjukdom, det fattar ju alla.
Det kommer tillbaka det där att du tycker det är roligt att strosa runt på stan...lovar...men ibland har hjärnan så mycket att sortera en massa annat så man kan inte njuta.
Hoppas att din tisdag blir bättre!
Kramar!
Hoppas att denna dag blir bättre, att du slipper de djupa dalarna!
Mysigt att plocka fram lite julsaker, jag ska stå på julmarknad i helgen så här svämmar arbetsrummet över av tomtar just nu!
Kramar till er!
Vad jag undrar över när jag läser dina inlägg är om det finns något slags nätverk för alla som är i samma situation? Om du/ni kan få träffa andra med samma problem?
Oavsett vad det än handlar om så brukar det kännas bra, att delge och kanske få höra hur andra löser olika situationer. Kanske mest av allt, få höra och veta ens rättigheter! Kram Carina
Min sötaste Elisabeth - har du nu fått ett sånt där otäckt telefonsamtal igen! Jag blir så ledsen för din skull. Utan att veta, kan jag ju ana och att människor måste vara så onda och elaka just i din omgivning är alldeles för bedrövligt. Kan du slå det ifrån dig är du duktig - dessa människor tillför ju inte något av godhet eller förståelse. Skönt att besöktet hos doktorn, som du gruvade dig så för, är avklarat. Det är så fint att du har dina föräldrar så nära, så att ni kan titta in till dem på fika lite då och då - vilken fin tillgång. Tänker på dig och Carolina och sänder varma styrkekramar till er båda denna tisdagsförmiddag. Kram Kram
Åhh så ledsamt vännen min, varför kan man fråga sig....
Önskar dig SE och Carolina allt gott och en skön kväll
Kramkram
Ni finns i mina tankar! Så mycket olycka, som aldrig verkar ta slut. Många varma kramar!
Vet precis hur det är att ta på sig clownmasken... bara det att jag inte gör det längre. Den tiden är över för mig. Fast ibland är det tur att man har just den där masken att gömma sig bakom.
Önskar dig allt gott och en god natts sömn. Kram!
Hmmmm.... Det är väl faran det när man går under press för en nära anhörig. Det är klart att det stressar och sliter på ens egen kropp. Var rädd om dig gumman! ♥
Å vad är det för människor som är så elaka? Hur har folk bara mage? Jag hoppas verkligen inte att det är någon som står dig nära som beter sig så här!?
Skicka en kommentar