torsdag 22 november 2007

När det är svårt...




...för någon, vad gör vi då? Vän eller ovän, någon vi inte alls känner, eller någon vi känner mycket väl... spelar det roll för oss?
Ser vi alls när någon behöver vår hjälp? Eller ser vi bara dem vi väljer att se?

Min mamma brukar säga:

"Älskar du ett barn, då älskar du alla barn...
men älskar du BARA ett barn, då älskar du inga barn..."

Kanske ord som går lite till ytterlighet, men tänket... och sanningen i det sagda känns rätt. Vad som gäller för en.. gäller för alla, på något sätt! Är jag snäll mot en - då är jag snäll mot alla! Är jag omtänksam mot en - då är jag det mot alla.
Är jag inte snäll och omtänksam mot alla - är jag då så särskilt snäll och omtänksam?

Om min ovän blir sjuk, skulle jag hjälpa honom mindre än min vän?
Det är lätt, och nästan självklart att hjälpa en vän.... men en ovän?
Jag behöver för den skull inte vara snäll till dumhet.
Jag behöver för den skull inte vara omtänksam till utplåning.

Men vad jag behöver är insikt om vad ordet hjälpa egentligen betyder.... oavsett vem det är som ber om den! Eller inte ber om den... men behöver min hjälp ändå.

Så tänker jag lite...



Onsdag idag...

Sov lite bättre inatt... och var först uppe av alla! Carolina hade sovmorgon, och jag hade en massa samtal som behövde ringas. En egen liten stund med en kopp kaffe, tänt ljus och morgontidningen.... det var en stund att njuta!

SE vaknade och vi fikade tillsammans. (Påtår för min del då....) Märkte att han var lite "off"... lite tystlåten och... ja, han hängde inte riktigt med när jag pratade.

SE och jag tog en promenad bort till Coop... i ett solgnistrande vinterväder! Inte för att vi har så mycket snö att skryta med... men tillräckligt för att solen ska ge diamantreflexer i snön. En härlig promenad, tyckte jag! SE däremot var fortfarande "off"... så när jag berättade att hans mamma skulle åka till sjukhuset imorgon för sin operation så var det ungefär som om jag pratade om en kopp kaffe. "Jaha, just det" var hans enda kommentar. Sen vände han bara på huvudet och läste högt "HSB"... som var registreringsbokstäverna på en parkerad bil som vi precis passerade... (Gud, vad det är svårt det här... kommer han alls ihåg att hon är sjuk? Antagligen inte... för han pratar inte, frågar inte... ingenting. Operation, vad är det... vem ska göra det... är hon sjuk... mamma...det är som om ingenting kan förstås, eller är viktig! Jag vet ju att det hade varit precis tvärtom om han hade varit frisk... )

Carolina åkte till skolan...

SE påtade med julgransbelysningen... vilket alltid har varit hans område. Men inte nu... han fixar det inte så bra längre. Nu behövde en lampa bytas... och han var på väg att slänga alltihopa, bara för att han inte fick det att fungera. Men Jonas, min son, kom till undsättning. och efter att lampan bytts så var belysningen ok igen. Det var annat också som inte riktigt klaffade... men som sagt, jag hade ju sett att det var en off-dag idag...

Jag städade skafferiet... kul... inte! I den här gården går det aldrig att slänga en tom förpackning... utan de får vackert stå och vänta tills jag förbarmar mig över eländet... !

SE gick och vilade och jag tog en promenad med Pontus P till mamma... hon var ensam, då pappa hade åkt iväg med "gubborkestern" för att spela på något sjukhem...
Det var skönt att vara lite själv där...!

Middag - bara jag och SE. Carolina hade ledarskapsutbildningen (LUB) i kyrkan ikväll...
SE frågade säkert 5-6 gånger om det bara var vi idag.... jag tror att han gillade det.. mycket!

SE gick och vilade igen... inte jag.

Ringde svärmor... för att peppa inför morgondagen! Hörde, liksom igår, att hon nog är ganska orolig inför den här stora operationen... men det sa hon förstås inte! Lilla svärmor... hade jag haft möjlighet, eller hade SE varit frisk, så hade någon av oss varit hos dig nu. Följt med dig, hållit dig i handen... och bara funnits där. Jag tycker det känns så så så hemskt att jag inte kan finnas där nu... för dig. Nu...då du hade behövt någon som allra mest..

Carolina kom hem från LUB... och vi satt länge, bara jag och hon och pratade om hennes dag idag... vilket vi oftast gör när hon kommer hem. Inte så långa stunder alla dagar, men tillräckligt tror jag, för att hon ska få berätta och ventilera sin dag... det är viktigt! Igår berättade hon att hon varit till skolans kurator för att hon hade känt att hon behövde gå dit. Hon hade bara känt att hon önskade "en normal familj"... men tydligen hade kuratorn inte haft en av sina bästa dagar.... och sagt att "ja, lös problemen idag - imorgon kommer det nya!" Va? Antingen måste Carolina ha missuppfattat henne, eller så måste det vara en kurator med en klart negativ inställning till livet...!

Mysfikafilm med SE... som vanligt! SE mycket trött ikväll...

Nu är jag trött jag också... efter en ganska intensiv dag. Ska släcka ned nu... och hitta sängen!

15 kommentarer:

Annika sa...

Nämen, kan kuratorn verkligen ha svarat så?! Oproffsigt värre!
Hoppas det var en missuppfattning för din dotter behöver så väl vuxna runtom som hon kan känna tillit för eller hur? Det gör väl alla barn men ibland mer än vanligt.

Anonym sa...

Hej Elisabeth!

Tack för dina rader hos mig. Hoppas natten varit lugn.

Idag är jag lite spänd, de ringde just från Vårdcentralen och bokade in en tid här hemma hos oss i eftermiddag för att göra en bedömning av makens minnesfunktion. Misstänker de att det är alzheimers han lider av ska det sedan eventuellt följas upp med en datortomorgrafi.

Önskar dig en fin dag!
Kram

Anonym sa...

Hej igen!
Det spelar ingen roll vem de är, vän eller ovän alla behöver hjälp o kan man hjälpa så ska man ge hjälp. När jag första gången steg in i din blogg o värld så kände jag instinkt att du behöver någon som ger en hjälpande hand om de så bara är ord så hjälper jag dig, du finns ofta i mina tankar. Fastän jag bor i väst o du i norr så är inte vägen lång i våra tankar.
Kram

Kajsa sa...

Det var då verkligen inte proffsigt eller empatiskt sagt av en kurator!
Mitt ena barn blev misshandlad på skolan för några år sedan, Han som gjorde det uppförde sej väldigt retfullt mot andra några år senare och blev tillslut knuffad så han slog i huvudet och började kräkas...jag frågade då om nån hjälpte honom...fick ett skrämmande svar som tog mej hela kvällen till att förklara vissa saker ur en mänsklig synpunkt.(svaret var: varför det? han bara bråkar hela tiden med alla)
Jag vill att man försöker glömma sånt som har hänt och ger en andra chans till bättring.

Eleonora sa...

Min allra sötaste Elisabeth, du har då verkligen mycket omkring dig. Det verkar inte vara någon ende på allt som händer i din omgivning. Du är så klok och sansad och finner rationella lösningar (vad jag förstår) på allt i din väg. Du är en underbar mamma till Carolina.

Ordet "hjälp" har för många en negativ innebörd - att man inte klarar av en sak själv - vad ska man säga istället? bistå, assistera, ge ett handtag,??

Du är snäll, omtänksam, hjälpsam och outtröttlig - alla ord i dess positiva bemärkelse!

Hoppas lilla svärmors operation går bra. Jobbigt för svärfar också. Du är i mina tankar min söta vän. Många varma kramar

Anonym sa...

Vänskap behöver vi alla i det verkliga livet å väl som runt om i bloggvärlden.. en hjälpande hand är alltid välkommen och jag ger ut min i de mån jag kan:-)
Nu så måste jag rusa.. kommer inom lite senare och läser mer.
Kramar alltid

Bloggblad sa...

Det var ju inte direkt uppiggande att påpeka att det kommer nya bekymmer i morgon...

Jag kände mig väldigt kluven i Berlin - så många tiggare som satt på trottaren, en av dem satt där varenda gång vi passerade, både tidigt och sent. En tiggande mamma ammade sitt barn sittande på trottoaren... och några småflickor sprang med pappersmuggar och tiggde...
Och jag la inte i nånting. Kände mig hemsk å ena sidan - men å andra tror jag egentligen inte att de skulle behöva tigga.

Anonym sa...

Du skriver så klokt!
Hoppas att ni har haft en bra dag idag.

Kramar

Christina sa...

fel yrke och det är beklagansvärt.
Tack goa rara Elisabeth för att du bryr dig, du är enastående.
Kram vännen min

Dubbelörn sa...

Klantig kurator el en tonårings missuppfattning av en vuxens förklaring... Oavsett så är det tråkigt för hon behöver enbart någon som lyssnar med empati...

Har tagit fram julkartongerna o då känns livet redan betydligt ljusar *skrattar*

Varmaste kramen till dig
(post är på väg)

Anonym sa...

Tyvär så kan vi inte hjälpa alla fast vi skulle vilja. En del människor har väldigt stor empati medan andra har mycket mindre eller ingen alls. Vet jag med mig själv att jag försöker så gott jag kan och efter den förmåga jag har just då, det räcker väldigt långt hos de flesta tror jag. För det är bara att inse att vi kan inte hjälpa alla även om vi skulle vilja. Ovän, hmmmmmm, min syn på "ovänner" är att jag själv väljer att se dem som "ovänner" pga mina tolkningar på andras beteenden och kommunikation

Anonym sa...

Nu var jag nog för snabb tror jag gömde visst. Ha det gott och kram

Anonym sa...

Usch vilken hemsk kurator....Om det var rätt uppfattat. Hoppas du har haft en fin kväll söta du. Jag är tyvärr ganska ordkarg nu...Men vill ändå ge mig till känna. Kram

Anonym sa...

Idag har jag läst hela ditt inlägg och läste vad kuratorn sagt till Carolina, vilket gör mig upprörd för så säger man inte till ett barn eller ungdom eller någon överhuvud taget som har det jobbigt. Visserligen så är det ju så att om vi löser ett problem så har vi ju inte löst alla problem för all framtid och det vet de flesta redan om. Och som kurator eller terapeut ska man tänka sig för vad man säger och hur man säger saker och ting. Dåliga dagar får egentligen inte existera så det är ingen ursäkt tycker jag.

Ha det gott och en stor varm kram

Tussegumman sa...

Vilken konstig kurator så svarar man väl inte! Hoppas Carolina hittar någon som hon kan prata med! Ett sätt kan kanske vara att blogga som du...Ha det gott min vän Kramar till dig Carolina och SE från Tussegumman