När det är svårt...

...för någon, vad gör vi då? Vän eller ovän, någon vi inte alls känner, eller någon vi känner mycket väl... spelar det roll för oss?

Ser vi alls när någon behöver vår hjälp? Eller ser vi bara dem vi väljer att se?

Min mamma brukar säga:

"Älskar du ett barn, då älskar du alla barn...

men älskar du BARA ett barn, då älskar du inga barn..."

Kanske ord som går lite till ytterlighet, men tänket... och sanningen i det sagda känns rätt. Vad som gäller för en.. gäller för alla, på något sätt! Är jag snäll mot en - då är jag snäll mot alla! Är jag omtänksam mot en - då är jag det mot alla.

Är jag inte snäll och omtänksam mot alla - är jag då så särskilt snäll och omtänksam?

Om min ovän blir sjuk, skulle jag hjälpa honom mindre än min vän?

Det är lätt, och nästan självklart att hjälpa en vän.... men en ovän?

Jag behöver för den skull inte vara snäll till dumhet.

Jag behöver för den skull inte vara omtänksam till utplåning.

Men vad jag behöver är insikt om vad ordet hjälpa egentligen betyder.... oavsett vem det är som ber om den! Eller inte ber om den... men behöver min hjälp ändå.

Så tänker jag lite...

Onsdag idag...

Sov lite bättre inatt... och var först uppe av alla! Carolina hade sovmorgon, och jag hade en massa samtal som behövde ringas. En egen liten stund med en kopp kaffe, tänt ljus och morgontidningen.... det var en stund att njuta!

SE vaknade och vi fikade tillsammans. (Påtår för min del då....) Märkte att han var lite "off"... lite tystlåten och... ja, han hängde inte riktigt med när jag pratade.

SE och jag tog en promenad bort till Coop... i ett solgnistrande vinterväder! Inte för att vi har så mycket snö att skryta med... men tillräckligt för att solen ska ge diamantreflexer i snön. En härlig promenad, tyckte jag! SE däremot var fortfarande "off"... så när jag berättade att hans mamma skulle åka till sjukhuset imorgon för sin operation så var det ungefär som om jag pratade om en kopp kaffe. "Jaha, just det" var hans enda kommentar. Sen vände han bara på huvudet och läste högt "HSB"... som var registreringsbokstäverna på en parkerad bil som vi precis passerade... (Gud, vad det är svårt det här... kommer han alls ihåg att hon är sjuk? Antagligen inte... för han pratar inte, frågar inte... ingenting. Operation, vad är det... vem ska göra det... är hon sjuk... mamma...det är som om ingenting kan förstås, eller är viktig! Jag vet ju att det hade varit precis tvärtom om han hade varit frisk... )

Carolina åkte till skolan...

SE påtade med julgransbelysningen... vilket alltid har varit hans område. Men inte nu... han fixar det inte så bra längre. Nu behövde en lampa bytas... och han var på väg att slänga alltihopa, bara för att han inte fick det att fungera. Men Jonas, min son, kom till undsättning. och efter att lampan bytts så var belysningen ok igen. Det var annat också som inte riktigt klaffade... men som sagt, jag hade ju sett att det var en off-dag idag...

Jag städade skafferiet... kul... inte! I den här gården går det aldrig att slänga en tom förpackning... utan de får vackert stå och vänta tills jag förbarmar mig över eländet... !

SE gick och vilade och jag tog en promenad med Pontus P till mamma... hon var ensam, då pappa hade åkt iväg med "gubborkestern" för att spela på något sjukhem...

Det var skönt att vara lite själv där...!

Middag - bara jag och SE. Carolina hade ledarskapsutbildningen (LUB) i kyrkan ikväll...

SE frågade säkert 5-6 gånger om det bara var vi idag.... jag tror att han gillade det.. mycket!

SE gick och vilade igen... inte jag.

Ringde svärmor... för att peppa inför morgondagen! Hörde, liksom igår, att hon nog är ganska orolig inför den här stora operationen... men det sa hon förstås inte! Lilla svärmor... hade jag haft möjlighet, eller hade SE varit frisk, så hade någon av oss varit hos dig nu. Följt med dig, hållit dig i handen... och bara funnits där. Jag tycker det känns så så så hemskt att jag inte kan finnas där nu... för dig. Nu...då du hade behövt någon som allra mest..

Carolina kom hem från LUB... och vi satt länge, bara jag och hon och pratade om hennes dag idag... vilket vi oftast gör när hon kommer hem. Inte så långa stunder alla dagar, men tillräckligt tror jag, för att hon ska få berätta och ventilera sin dag... det är viktigt! Igår berättade hon att hon varit till skolans kurator för att hon hade känt att hon behövde gå dit. Hon hade bara känt att hon önskade "en normal familj"... men tydligen hade kuratorn inte haft en av sina bästa dagar.... och sagt att "ja, lös problemen idag - imorgon kommer det nya!" Va? Antingen måste Carolina ha missuppfattat henne, eller så måste det vara en kurator med en klart negativ inställning till livet...!

Mysfikafilm med SE... som vanligt! SE mycket trött ikväll...

Nu är jag trött jag också... efter en ganska intensiv dag. Ska släcka ned nu... och hitta sängen!