... helvetes helvetes svårt, kan jag skriva nu. Idag... vet jag inte vad jag ska skriva.
Jag är så ledsen... så ledsen... så ledsen... jag har suttit här och gråtit... Carolina har tröstat... och det är bara så tungt just nu. Jag bara gråter nu också..
Jag trodde att sådant som gjorde ont, bara gjorde ont till en viss gräns.... men det gör ont bortom att det gör ont!! Värre än något annat... kan någon förstå det?
Kan någon förstå en smärta djupare än livet som fanns? Kan någon förstå hur det är att titta på det dyrbaraste man ägde och se... bara se det skal som en gång var? Kan någon förstå att det var min älskade som satt där mitt emot mig och log... så glad... men som aldrig mer ska stryka mig över kinden och säga: "Det ordnar sig, gumman!
Livet är grymt och orättvist.... jag vill bara skrika åt livet.... VARFÖR?????
Livet som skulle levas livet ut med dig... det är slut. SLUT!!!!!!
Måste samla ihop mig lite... ska gå ut och fika med Carolina... försöker skriva mer sen... men det är tungt, och gör ont idag..
Men Gud, vad hade jag inte gett för att han skulle ha suttit här bredvid mig... just nu... och bara sagt: Det ordnar sig, gumman!"
Sven-Erik...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Kan förstå att du kämpar med din enorma ensamhet efter den person som din älskade man var i tidigare tid.
Likaväl som jag inte kan förstå, då jag aldrig upplevt det här svåra själv..
Kramar det vet du och så är du en kämpe så småningom kanske det ljusnar.
Kära Elisabeth. Livet är grymt och orättvist. Att se sin älskade brytas ned så som nu händer, måste vara värre än svårt.Och ännu svårare är att fatta varför detta måste ske!! Men det vet ju ingen, Elisabeth. Det är otroligt grymt.
Att släppa fram tårarna som du gör , är bara bra.Dina tårar har varit instängda länge. För att du skulle orka. Det låter som en upprepning, jag vet. Men släpp ut alla tårar. Du behöver inte skärpa dig. Du har en stor sorg att bära. En stor tung sorg, som inte skall motas bort.
Att du gråter inför din dotter behöver du inte skämmas över. Carolina är såpass stor, fast ändå liten. Hon vet ju ändå att tårarna finns där. Tillsammans kommer ni gå ur detta starka, mot en ljusare tid.Ni har varandra. Det är fint.
Men jag undrar ändå om Carolina fått sin hjälp än ? Den hjälp hon så väl behöver. Ni ska inte behöva tjata er till hjälp. Det är en rättighet som ni skall ha - båda. Får du någon hjälp att hantera detta? Tänker på er ständigt. Många varma kramar Nalle
Älskade, älskade Elisabeth!!! Du finns lika mycket i mina tankar som vanligt trots att jag inte skriver just i dagarna. Men det har enbart med tillgång till tekniken att göra. Jag önskar att jag kunde finnas hos dig. Inte för att jag kan ta bort det onda. Men jag finnas där ändå. Trösta och lyssna, pyssla om. Kramar...
Kära Elisabeth, så svårt, så svårt att se detta. Tänkte jag skulle titta in och se hur mötet igår var. Om jag kunde så skulle jag ge dig en varm kram!
Läser... Är här en stund hos er...
Det gör ont i mig att läsa.
Jag önskar jag likt på ett barns knä kunde blåsa bort det onda. Eller på något annat sätt lindra din smärta. Det enda jag kan säga är att det med säkerhet blir bättre, jag lovar. Men jag förstår att det är en klen tröst nu.
All min omtanke till dig, du fantastiska. Stora stora kramar!!!
Nej Elisabet, jag tror ingen kan förstå ...
Jag blir så ledsen när du är ledsen, vännen du måste söka hjälp för din egen och för Carolinas skull.
Åhh dett är så hjärtskärande....
Tänk om jag kunnat vara vid din sida, trösta och krama dig, viska i ditt öra att det kommer att ordna sig, inte nu men sen.
Varma kramar till er, alltid.
Kolla efter mail.....
Kram, kram och åter kram......
Tänker på er.....
Kram ugglan
Elisabeth, jag skulle göra vad som helst för att kunna säga något som kunde vara till tröst, men orden saknas mig.
Jag vill i alla fall att du ska veta att jag tänker på er varje dag och tackar min himelska stjärna att jag inte är i er situation (ännu).
Många varmar kramar!
/Ingrid
Skickar en till kram som jag hoppas skall värma ditt hjärta. Nalle
Är det lite bättre?
Varför skall du drabbas så hårt?
Frågorna är många idag, önskar så att du får känna dig lite bättre för det är du värd, hundrafalt.
Varm kram
Det är riktigt jobbigt att läsa.... Blir så ledsen =( Önskar så att jag kunde lätta dina bördor vännen....Kram
Så bra att du äntligen kan släppa fram gråten. Den behöver komma ut. Vrålas ut! Jag har gått igenom liknande saker med min man. När han tittat på mig och frågat om vi är släkt på något vis. Eller setat vid frukostbordet och konverserat mig och berättat att Sylvia brukar göra si och så utan att ha en aning om att jag är just den Sylvia han pratar om. Den smärtan man känner är ohygglig. Som du säger - bara skalet kvar.
Men du skall veta kära vän - att man lär sig leva med detta också. I mitt fall tog det över två år innan jag hade hittat ett sätt att hantera det utan att börja gråta så fort jag tänkte eller pratade om honom. Nu har jag ett bra liv - och våra roliga och fina minnen har kommit tillbaka. Inte bara den tråkiga sista tiden. Många tankar och mycket kärlek till dig. /Sylvia (pantersylvia)
Elisabeth hur mycket skall du behöva kämpa! Du måste igenom det här jobbiga men jag känner med dig att detta är allt för jobbigt som du har gått igenom. Att du blev medveten med våldsam kraft att din SE inte är här längre psykisk att du måste fortsätta ensam. Förstår att en sådan smärta nästan kan kännas fysiskt i din kropp. Gråt ut min vän men du måste ha någon som kan hjälpa dig så att du orkar igenom detta. Många styrkekramar till dig från Tussegumman
Tror jag vet om den smärtan... Den smärtan som är djupare än livet o som kväver en inuti... Den smärtan gör ont, mer ont än något annat... Finns inga gränser, smärtan är outhärdlig!
Jag vet, jag har varit där... o jag överlevde... Men det tog tid, lååång, låååång tid...
Livet är o kommer alltid att vara orättvist... Varför finns fortfarande i mina tankar...
Varmaste kramen
Ja, jag tror det. Bottenlös smärta och förtvivlan. Man tror och hoppas att man nått botten men så upptäcker man till sin stora skräck att det har man inte alls. Men så kommer en dag då det inte gör precis lika ont hela tiden. Ett liten ögonblick känns det nästan uthärdligt. Det ögonblicket är värt allt. Du kommer dit också. Det blir bättre.
Skicka en kommentar