... och jag vet inte ens varför. En sådan där dag då allting, precis allting känns förtvivlat svart och tomt.
Dagar eller stunder som känns... ja, som om ingenting finns kvar. Det är så mycket som jag har förlorat, och under så lång tid...
Jag har inte alls varit stark idag... varken för mig själv, eller för någon annan.
Skällde på Carolina... utan anledning.
Grät på toan... det bara kom.
Grälade på Pontus P... inget tålamod.
Jag tror det här är en av mina tyngsta dagar någonsin.... ensam.
Idag tog cykelvägen till Willys... den väg som jag och Sven-Erik gick nästan varje dag i två år. Jag går den nästan varje dag nu också... men utan honom. Saknar hans hand i min, hans kommentarer om det som händer runt omkring, hans skratt.... jag saknar hela honom!!! Idag kändes det bara så extra tungt att gå den vägen....
Jag glömmer aldrig läkarens ord, när de höll på att ta ett av alla dessa prover på Sven-Erik... när hon i rummet bredvid sa till mig: ".... men att det rör sig om någon form av demens, det kan jag säga redan nu".
Då rasade jag ihop... härinne.... men sen kom Sven-Erik, provet var klart... vi kunde åka hem... han var glad... jag måste vara glad... men härinne.... inom mig... så... gud, dom orden kommer jag att minnas så länge jag lever....
Att jag visste redan då... och ingenting kunde jag säga. På nätterna låg jag och hittade på strategier, och målade upp tänkbara scenarier... vad jag skulle säga för att trösta, hur jag skulle peppa och hitta på roliga saker, hur jag skulle berätta för Carolina och alla andra, hur vårt liv skulle bli nu....
Det blev tungt...!
Jag skriver inget mer... jag vet bara att jag måste ju ta mig igenom det här nu på något sätt.
Det är tungt...! Men imorgon är en ny dag... jag hoppas på den!
Tack alla ni som orkar bry sig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
En lång utdragen tortyr som fortfarande pågår och vrider runt i ditt hjärta och din själ. Som så så många gånger förr: Jag tänker på dig och sänder all positiv energi jag kan!!! Stora varma styrkekramar...
Det är vidriga dagar du måste ta dig igenom. Jag önskar jag kunde ta en dag åt dig. Att alla vi kunde turas om att ta en dag i taget åt dig, så du får vila. Bara vila, vara och andas.
Mängder av omtankeskramar!!!
Ja inte kan man vara till så mycken tröst här på bloggen. Det känns svårt att läsa hur tungt Du har det, men jag besöker Dig varje dag och sänder många varma tankar till Dig... kramar Ylle
Håller om och kramar.
Hoppas du hittar styrka att kunna ta dig igenom helsike som du och familjen har hamnat i, en utomstående kan inte i sin vildaste fantasi sätta sig in i er situation. Hoppas ni finner styrkan.
Kram
Kramar om och försöker förmedla lite ny styrka till dig min söta vän.
Vännen.
Jag tror allt att du är tillräckligt stark för att just nu tillåta dig att vara svag.
Jag vet att det krävs mycket styrka för att klara av att vara svag.
Mod krävs det också i stora mängder.
Kramar från Ingela i Bollebygd
Vissa dagar känns bara som om allt mörkt och tråkigt hade samlats då och man vill bara att den ska ta slut.
En tröst är kanske att nästa dag måste bli li-i-i-i-te ljusare.
Jag går bredvid dig...
kramar, vännen...
Kära Elisabeth. Du har det verkligen tungt nu. Dagarna går upp och ned. Du tappar humöret ibland. Det är inte alls svårt att förstå, varför du gör det. Så mycket som du tvingas gå igenom. Så mycket som du tvingas till att bearbeta. Kropp och psyke skriker ju - nej ! Men på något underligt sätt så får man styrkan tillbaka igen.Trots att det känns nu som om du aldrig mer kommer att bli glad. På riktigt.
Är det möjligt att du kan ta ut SE på en liten promenad, även fast han är på sjukhuset? Fråga. Eller tänk på det. Även fast era samtal inte kommer vara som förr, så kanske han kan gå bredvid dig, bara en kort lite promenad ?
Är det lång tid tills han skall flytta till det andra boendet ?
Tror det kommer bli bättre då. För er alla. Jag tänker på dig hela tiden. Imorgon är en annan dag. kanske en dag som är mer glädje i än idag. Vi får hoppas det. Många varma kramar Nalle
Kramar om dig min vän och jag hoppas att styrkan skall finna hos dig igen....
Kram allra goaste Du
Åh ja, kära Elisabeth, vi bryr oss! Själv känner jag mig bara så hjälplös som inte kan göra annat än skriva några rader till dig... En sak jag undrar som du kan berätta om du vill är om S-E fick reda på sin diagnos någon gång, förstod han vad som höll på att hända? Läste en gripande artikel i SVD för ett tag sedan, länge sedan nu, om en kvinna som fick Alzheimers vid ganska ung ålder. Jag minns att hon fasade för vägen till glömskan mer än själva glömskan...Tänker på dig. Du är inte ensam och kom ihåg att det blir bättre.
hör din sorg, tomhetens eko och kramar om dig, och hoppas att du känner närheten och omtanken om dig..det är där i sorgen som styrkan återvänder så småningom, när man minns allt det fina, och det som kan ge ljus i mörkret, en känsla som idag kan göra så ont, kan sen en dag bli något som ger dig styrkan!En dag i taget...Kram..och sänder all min kraft till dig..
Har inte kunnat lämna några fotspår för min omtanke sedan lång tid, men nu hoppas jag att det ska gå att printa i väg en cyberkram. Skickar en tanke till dig varje dag, och många fler har de blivit på sistone.
Min kära, kära Elisabeth.... Du har redan hjälp mig supermycket =) Du fanns där för mig när allt var nattsvart..... Du är en underbar människa och jag förstår att allt är jättejobbigt för dig nu. Önskar bara att jag kunde minska din smärta. Om du vill kan jag maila dig uppgifterna till andra bloggen. Massa massa kramar till er där uppe i norr ;)
Skicka en kommentar