... nu den senaste tiden, så känns det svårt att skriva. Det blir allt tuffare... och att skriva ner det tunga och det svåra blir som att bekräfta, och befästa hur verkligt eländigt det är runt omkring mig.
Det är lättare att svälja ner det, lägga locket på... och inte låtsas om.
Jag är stark... det har jag skrivit många gånger. Det är jag också... en överlevnadskonstnär, som i hela sitt liv hittat strategier och lösningar på hur jag ska ta mig igenom när det har blåst kallt. Jag har alltid vetat att det finns ingen där som tar emot mig när, och om jag faller... något jag lärde mig redan som liten... och som, helt krasst, har hjälpt mig många gånger...
Sven-Erik kom med kärlek... för första gången i mitt liv så kände jag att det fanns någon som skulle ta emot mig om jag föll.... någon som i sin kärlek till mig skulle stå stark som en fura, och hjälpa mig när det stormade.... jag var för första gången i mitt liv inte ensam. Det hade jag aldrig mött...
Nu kan han inte det längre... och jag är tillbaka där jag började. Ensam...
Någon sa till mig: "Elisabeth, du kanske inte är så stark som du tror".... och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara först.... kunde det verkligen vara så, tänkte jag. Att jag inte alls var så stark som jag ville lura mig själv att tro isåfall... kunde det vara så? Men... nej! Så var det inte... eller rättare sagt, så är det inte!
Jag är stark... och aldrig har jag varit starkare än vad jag är nu!! Så är det bara...! En styrka som man besitter förändras inte över en natt... en riktig kraft sviker inte när man som bäst behöver den!
Men.... denna styrka, som jag under så lång tid kunnat dela med Sven-Erik, den är borta... nu måste jag hitta tillbaka till den styrka som jag hade innan jag mötte honom... överlevnadskonstnären som inte längre har någon att luta sig mot! DET är ännu svagheten i min rustning...
Naturligtvis har jag gått hos kurator. Via besök och telefonkontakt har jag haft kontakt med kuratorn vid Geriatriken.... nu har jag tagit kontakt med en "egen" kurator på vårdcentralen. Sen, och som jag skrev i ett tidigare inlägg, så har jag också varit med i en anhörigförening via demensförbundet... men att det inte var möjligt för mig att gå på de senaste träffarna, då jag inte kunde lämna SE ensam med Carolina... nu är ju läget ett annat!
Men en kuratorskontakt eller träffar i en anhörigförening kan ändå aldrig ersätta stödet från vänner och familj...
..........
Jag tror inte det finns en enda anhörig, och vars make/maka har blivit sjuk i denna borttynande och fruktansvärda sjukdom, som inte kan vittna om den ensamhet som de drabbats av... ensamhet som ger dem ännu mer sorg och förtvivlan... alla vänner och bekanta försvinner... den övriga familjen försvinner också... och fanns det från början en förståelse för situationen, så minskas den alltmer som tiden går, för att till slut försvinna.
För dem går ju livet vidare... de förstår inte att för den närmast anhörige så är det en lång och smärtsam resa som ska göras tillsammans med den sjuke... där diagnosen "demens" bara var startskottet på denna helvetesresa...
Varför förstår de inte? Vill de inte förstå? Kan de inte förstå? Jag tror att det lutar åt det förstnämnda... de vill inte förstå! De vill helt enkelt inte kännas vid att någon man känt har drabbats av den sjukdom man själva så stort fruktar. Bättre, och framförallt tryggare... att då välja att ta avstånd, att inte se... att låtsas att den sjuke och närmast anhörige inte finns! Så tror jag...
Jag har svårt att förstå ett sådant ställningstagande.... HUR kan man välja att titta bort när någon har det svårt? Det är något som övergår min fattningsförmåga..... oavsett vad det gäller för något! Om någon kommer till mig och ber om hjälp, eller berättar om svårigheter... då, och det har jag skrivit förut, då har jag fått en gåva... och kanske kan jag då ge den hjälp, eller stöd som jag förstår att denna någon behöver just då för att ta sig igenom.
Ärinte det vad livet handlar om egentligen?
Abraham Lincoln, Amerikas president nr 16, sa: "Den skall icke klandra som icke kan hjälpa"...
..........
Det har hänt mycket de senaste dagarna... bra och dåligt.
Det braa:
På måndag fick vi besök av lillebrors ex från Göteborg. Min lillebror och hon var tillsammans för många år sen, men vi har ändå haft kvar en nära kontakt och relation... och jag tycker så mycket om henne! Det var väl inte riktigt tänkt att hon skulle bo hos oss... men nu blev det så iallafall... och det är jag väldigt glad för nu. Igår gjorde vi ett besök hos SE... och han blev nog glad... än om han nu såg ganska lättad ut när vi gick, och han fick gå och dricka kaffe! Vi åkte ner på stan och gick en stund i affärer istället... och fikade på Bibliotekscaféet. Små guldstunder, så värdefulla... något jag skulle behöva så mycket mer av nu!
Det dåliga:
Det vill jag inte skriva om nu... jag skriver inte för att hänga någon. För att någon är dum... så behöver ju inte jag vara dummare! Men för tydlighetens skull, och för att alla som har följt min blogg vet hur det varit med SE:s systrar, så är det ingenting som dom är inblandad i på något sätt... det är värre än så!
NU glömmer vi det här... imorgon skriver vi om fredag... och att jag och Carolina ska åka ner på stan och fika på Smäck... eller vad det nu heter! Ett djupt andetag... och jag ska verkligen göra allt jag kan för att morgondagen ska bli bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Min söta Elisabeth! Jag tror att folk drar sig undan för att dom inte vet hur dom ska vara, vad dom ska säga för att inte såra och jag tror folk är rädda för att engagera sig.
Du har styrkan - du skulle ställa upp om någon bad om hjälp, säger du. Men din styrka är nog unik och långt ifrån alla människor har kurage och empani i den omfattning som du har. Men du har gått i en hård krävande skola - och du vet hur man ska handla.
Ock ändå är det ju så enkelt - det är bara att finnas till för den drabbade, att ringa, att bjuda på en kopp kaffe, att erbjuda bilskjuts, att be om sällskap på en promenad - enkla saker som vem som helst skulle kunna "erbjuda" en medmänniska.
Om alla så bara lyser med sin frånvaro, så förstår jag att du känner dig ensam,ledsen och besviken. Men vi alla bloggisar - vi finns här för dig, tro mig!
Kramar om dig länge och mjukt och håller dig i handen idag, söta vännen min
Jag förstår inte fullt ut hur du har det men genom att du delar med dig i din blogg så förstår jag lite grann. Kanske blir jag en bättre vän om någon i min omgivning kommer i eran situation.Så tack för de insikter du ger!
Men, tror du att vänner, bekanta mfl väljer att inte förstå?
Jag tror att de inte kan förstå, att det som händer är så ogreppbart för den som inte finns nära.Att de av olika skäl varken kan eller har orken att följa med på den "resan", vi vet inte alltid vilka "resor" andra gör parallellt med vår egen. Kanske får vi inte ens vetskap om den - av någon slags omtanke -"hon har mycket nog ädå, varför ska jag belasta henne med mitt". Fast sedan finns det säkert de som väljer att inte förstå, som nästan alltid i livets skeden använder sig av struts-tekniken, "köra huvdet i sanden så finns inte problemet." De har inte ens en liten susning om hur ont deras beteende gör i en redan trött själ. Sortera bort dem, för din egen överlevnads skull!
Hoppas att du finner några små glädjekorn även i denna dag!
All önskan om en bra fredag för dig och Carolina!!! Stora kramar Gisan
Hur kan man vända bort blicken och inte es när nån har det svårt...Det sticker i mitt hjärta när läser dom orden. För hur kan man gör det? Det behövs så lite för att göra en människa riktigt glad. Skickar dej en stor varm kram!/Kajsa
Kära Elisabeth. Det är så skönt att läsa att du inte tvivlar på din styrka. Du kommer klara detta !
Men så har du människors oförmåga att sätta sig in i ditt och SE´s problem, som vänder ryggen till er nu. Det är tufft. Men jag tror - precis som du - att de varken vill eller vågar stå öga mot öga med en sjukdom som bryter ned en människa så som SE´s sjukdom gör. De vet innerst inne att det kan drabba vem som helst, även dem själva! Det är där rädslan för "att se" och "finnas" finns. Man vill inte förstå och ta till sig något. Då är det lättare att leva utan detta. De har gjort ett val. Och det valet de gjort är en svaghet hos dem Elisabeth. En svaghet som du inte skall ta på dig. Tids nog kommer även dessa människor att förstå, men då är det försent att stötta dig. Det är när de själva märker sin egen oförmåga, som de själva får se lidandet. Inte förrän då vaknar de.
Jag tar inte dessa människors agerande i försvar. Absolut inte. Men jag vill inte att dina tårar skall rinna för dem, när deras tårar inte rinner för dig.
Du är ensam. Ja. Du står på ruta ett igen, säger du. Jag förstår hur du tänker, men försök att tänka att alla dessa år som gått, 23 år, har satt en erfarenhet i dig, som du inte hade då du var ca 25 år. SE har hjälpt dig att leva och du honom i 23 år nu, och den erfarenheten som det fört med sig hade du inte på ruta ett. Förstår du hur jag menar?
Men visst förstår jag hur du menar. Att du står ensam igen, utan någon som du kan dela din vardag och dina tankar med. Så som ni gjort förr.Att se sin älskade brytas ned. Det måste verkligen vara en "helvetesresa" som du säger. Jag vill åka med dig på denna resa. Jag kommer att stötta dig hela vägen - om du vill det. Kram Nalle
Att inte
Mod är inte alltid högröstat. Ibland är modet den stilla röst som vid slutet av dagen viskar: "Jag försöker igen imorgon".
Dessa ord vill jag ge till dej Elisabeth, en modig kvinna som dag efter dag går igenom något som måste vara det värsta en människa kan vara med om.
Kramar från mej (Gun-Britt) som har följt din blogg under en längre tid men som inte gett mej till känna.
Korta kommentarer kör jag med nu... med tanke på min arm.
KRAAAAM!
Förstår du har det ensamt och jobbigt, men det kommer säkert en tid då du finner dig själv igen och du dansar till lite på grönare sommaräng:-)
Bra du har en del kontakter som du kan finna det "braa" i.
Sköt om dig.
Kram
Har inte du och dottern någon möjlighet att åk bort några dagar...så din hjärna får koppla avden går ju på högvarv hela tiden och eftersom du verkar vara ensam rätt mkt så får tankarna tid att ta fäste ....Finns det yoga eller något liknande där du bor i så fall skulle jag rekommendera dig att börja med det om du nu inte gör det.
Hoppas du uppfattar dessa tankar som ett sätt att stötta dig och det är inga pekpennar......
Tänker på dig och skickar lite stärkande tankar i vårsolen!
Idag kom min bokreabeställning o där fanna jag dessa kloka rader.
Ger dig samma rader som jag redan givit en annan idag...
"När ni är sorgsna, blicka in i era hjärtan, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det som en gång beredde er glädje"
Profeten Khalil Gibran
Så bra att du har proffs att prata med - själv tycker jag det är mycket skönare än att prata med vänner om mina bekymmer. Vänner orkar inte alltid med att bära andras bördor, du har rätt i det, tror jag, man vill inte se, vill inte förstå, det är ju jättejobbigt - väcker en massa känslor... Ett proffs orkar och törs. Och man behöver inte lyssna tillbaka artigt på proffset...
Sen har jag märkt själv, att jag blir så stark jag måste. Undrar ibland hur jag ska orka - men då finns kraften där och det blir en dag till, och en till... och sen om jag bemödar mig om att våga se de ljusa stunderna, kan jag hämta kraft ur dem.
Men du har lite väl mycket just nu... du skulle behöva en mental avlastning, men hur skulle den se ut? Man kan ju inte stänga av sitt liv... Jag försöker lära mig att stänga av tankarna stundtals. Ibland lyckas det. Då går jag efter mantrat: Jag skiter i allt... :) (Det är sant, fast det låter som ett skämt, och det brukar funka!)
Kram på dig!
Elisabeth.
Detta inlägg läste jag först nu klockan 18.40
På förmiddagen jobbade jag och hade inte kollat några bloggar alls.
Jag vet att du förstår vad jag menar med dessa ord.
Vissa saker hade jag alltså inte läst förrän nu i kväll.
Kramar till dig - vi hötrs!
Min mamma brukade säga att"man orkar det man måste", men jag vill tillägga att dessemellan måste man vila och ladda inför nästa "måste".
Jag önskar dig en skön och vilsam helg.
Kramar, vännen...
Skicka en kommentar