Att flytta är otroligt jobbigt. Och du flyttar dessutom för två hushåll. Det är det fysiska. Men sedan det psykiska, att "flytta isär" ofrivilligt. Efter detta kan det nog bara kännas lättare. Kan bara säga att jag sänder dig massor med tankar och förhoppningar om att det snart, snart ska bli en ljusning. Kram, Maggan
Kära Elisabeth. Du har det så jobbigt och tungt. Kunde jag så skulle jag komma och hjälpa dig, men tyvärr går det ju inte. Just nu - för tillfället -, så tror jag det är bra om du inte låter minnena ta över.
Du har inte med ditt sätt att vara eller ditt agerande kunnat hjälpa SE på något annorlunda sätt än vad du gjort. Du har handlat och handlar i kärlek. Kom ihåg det. Sjukdomar är inget vi kan styra över - tyvärr. Men du har hjälpt SE till ett fint boende, där han såsmåningom kommer att trivas. Vad jag förstår så kommer även du att ha närmare till honom sedan du också flyttat. Du kan ta ut honom på fika när du orkar och önskar.
Ta en sak i taget. Ett andetag i sänder. Tänk inte så mycket tillbaka - lätt att säga för en utomstående, jag vet - men just nu behöver du styrkan till att klara flytten. Och det gör du ! Du klarar detta. Det har funnits värre saker under denna tid som du klarat.Eller hur ?
Flytten är tung rent kroppsligt. Hoppas att när det väl gäller, att du har någon som lyfter och hjälper till med det tunga. Det är också tungt psykiskt. Jag förstår det.Men tänk så att ingenting har kunnat gjorts annorlunda. Livet är orättvist, och livet behandlar dig och din familj ohyggligt orättvist nu. Men det man inte kan styra över, kan man heller inte ändra på. Var snäll mot dig själv, plåga dig inte med att undra om du kunde sett något tecken tidigare, så du kunde hindrat sjukdomen att byta ut. eller så. Sån förmåga har ingen av oss, Elisabeth.Du gör rätt. Du kommer klara detta.Det är jag övertygad om. Varma kramar Nalle
Så lite så. Det blir bättre, jag lovar. Tack för kommentaren! :D Fortsätt gärna följa min rosa blogg, och bevaka gärna via Bloggkoll.com för att lättare hänga med. :) Kram! <3
Stora stora styrkekramar!! Önskar att jag på något sätt kunde avlasta dig. Men vännen, vad du gör, ignorera INTE trycket över bröstet. Lyssna på kroppen. Det är på tok för mycket för dig nu. Ta hand om dig så gott det går. Andas långsamt. Kram.
MEN så bra att du har mamma och pappa som kan hjälpa dig nu! Och vilken glädje det ändå är för föräldrar, hur gamla och ärrade de än är, att få ge sin hjälp och sin omsorg till sina visserligen vuxna barn. Ta bara emot, känn inget dåligt samvete, skulle inte du göra detsamma för C, med kärlek och stolthet? Min mamma är gammal, har afasi och är i stora behov av hjälp. Men ibland lägger jag mitt hjälpande åt sidan och berättar när jag har det svårt. Och jag SER hur hon är min MAMMA, hon vill höra, hon vill stödja, hon vill ge och hon blir stärkt och stolt av att få göra det. Även om hennes hjälp i dag inte kan innebära någon praktisk handling som att följa mig så hjälper hon mig på de sätt hon ändå kan. Måtte jag få göra detsamma för mina barn, hur gammal jag än är och hur vuxna mina barn än är. Sköt om dig!
Tack snälla för att du tittade in till mig, det gjorde mig så glad. Hoppas att den här helgen blir lugn och att du får återhämta dig litet. Många kramar till dig!
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
17 kommentarer:
Här får du en stor kram av mig så kanske det känns lite mindre jobbigt. *krama*
http://www.bimboboy.com/blogg
Här kommer en livboj Elisabeth! I den hänger kramar, tankar, flytthjälp och den energi du behöver. Jag vill så gärna hjälpa dig! Styrkekramar...
Att flytta är otroligt jobbigt. Och du flyttar dessutom för två hushåll. Det är det fysiska. Men sedan det psykiska, att "flytta isär" ofrivilligt. Efter detta kan det nog bara kännas lättare. Kan bara säga att jag sänder dig massor med tankar och förhoppningar om att det snart, snart ska bli en ljusning. Kram, Maggan
*knackar dig på axeln*
Får jag ge dig en kram?
Lämnar en stor kram här till dig min allra goaste vän
Kramkram
MEGA BILJON STOR KRAAAM I min stora famn till dig idag!!
Kära Elisabeth. Du har det så jobbigt och tungt. Kunde jag så skulle jag komma och hjälpa dig, men tyvärr går det ju inte.
Just nu - för tillfället -, så tror jag det är bra om du inte låter minnena ta över.
Du har inte med ditt sätt att vara eller ditt agerande kunnat hjälpa SE på något annorlunda sätt än vad du gjort. Du har handlat och handlar i kärlek. Kom ihåg det. Sjukdomar är inget vi kan styra över - tyvärr. Men du har hjälpt SE till ett fint boende, där han såsmåningom kommer att trivas. Vad jag förstår så kommer även du att ha närmare till honom sedan du också flyttat. Du kan ta ut honom på fika när du orkar och önskar.
Ta en sak i taget. Ett andetag i sänder. Tänk inte så mycket tillbaka - lätt att säga för en utomstående, jag vet - men just nu behöver du styrkan till att klara flytten. Och det gör du ! Du klarar detta. Det har funnits värre saker under denna tid som du klarat.Eller hur ?
Flytten är tung rent kroppsligt. Hoppas att när det väl gäller, att du har någon som lyfter och hjälper till med det tunga. Det är också tungt psykiskt. Jag förstår det.Men tänk så att ingenting har kunnat gjorts annorlunda. Livet är orättvist, och livet behandlar dig och din familj ohyggligt orättvist nu. Men det man inte kan styra över, kan man heller inte ändra på. Var snäll mot dig själv, plåga dig inte med att undra om du kunde sett något tecken tidigare, så du kunde hindrat sjukdomen att byta ut. eller så. Sån förmåga har ingen av oss, Elisabeth.Du gör rätt. Du kommer klara detta.Det är jag övertygad om. Varma kramar Nalle
Så lite så. Det blir bättre, jag lovar. Tack för kommentaren! :D Fortsätt gärna följa min rosa blogg, och bevaka gärna via Bloggkoll.com för att lättare hänga med. :) Kram! <3
http://www.bimboboy.com/blogg
Säger och gör som bimbo boy!
*krama*
Stora stora styrkekramar!!
Önskar att jag på något sätt kunde avlasta dig.
Men vännen, vad du gör, ignorera INTE trycket över bröstet. Lyssna på kroppen. Det är på tok för mycket för dig nu. Ta hand om dig så gott det går. Andas långsamt.
Kram.
En stor, varm kram, jag tänker på dig!
*kram-kram-kram*
Sänder dig massor av styrka, energi, lite mer mod!
Stor kram till dej!!!
Vilken dikt, vilka ord du skrivit.
Du finns i mina tankar.
Hoppas att du hinner andas mitt i allt du håller på med.
Kramar från Ingela
MEN så bra att du har mamma och pappa som kan hjälpa dig nu! Och vilken glädje det ändå är för föräldrar, hur gamla och ärrade de än är, att få ge sin hjälp och sin omsorg till sina visserligen vuxna barn. Ta bara emot, känn inget dåligt samvete, skulle inte du göra detsamma för C, med kärlek och stolthet?
Min mamma är gammal, har afasi och är i stora behov av hjälp. Men ibland lägger jag mitt hjälpande åt sidan och berättar när jag har det svårt. Och jag SER hur hon är min MAMMA, hon vill höra, hon vill stödja, hon vill ge och hon blir stärkt och stolt av att få göra det. Även om hennes hjälp i dag inte kan innebära någon praktisk handling som att följa mig så hjälper hon mig på de sätt hon ändå kan. Måtte jag få göra detsamma för mina barn, hur gammal jag än är och hur vuxna mina barn än är.
Sköt om dig!
Vad snäll du är! :D Serien går i repris. Kolla Kanal 5:s hemsida för mer info. ^^
Tack snälla för att du tittade in till mig, det gjorde mig så glad.
Hoppas att den här helgen blir lugn och att du får återhämta dig litet.
Många kramar till dig!
Skicka en kommentar