... framåt kvällen och natten. Solen går ner - bokstavligt talat. Lite kan jag förstå det... då jag alltid har varit en morgon- och förmiddagsmänniska. En sådan där som har mest energi och lust till den nya dagen när den precis har vaknat och bjuder på ljuset. Alltid har det varit så... och det finns ju kvar. Men nu... dagarna går bra, men kvällarna... och nätterna... de tycks bara kasta ner mig i... ja, jag vet inte... men det blir så stort svart och ogripbart. Alltihopa. Allt som har hänt ramlar bara in allt mer nu... precis som solen går ner.
Samma år som som SE fick sin diagnos (2005) så hade jag nyss börjat ett nytt jobb. Ett jobb som jag var så glad över... efter en lång tid på mitt föregående arbete med stora omorganisationer och mycket övertalighet. Däribland jag. Det var också en turbulent tid... med mycket gråt och lite sov. Så när jag fick erbjudande om arbete på ett privat företag som arkivarie så var jag så himlens tacksam.... tills domen kom och gjorde slut på oss. Sven-Eriks dom.
.........
Jag tror allting ramlar ner på mig nu. Som en skur av stenar som ramlar ner i huvudet på mig... så kommer allting nu. Lite utpytsat... och mest på kvällen... så kommer det bara.
Jag tror... så skriver jag... för jag vet ju inte. Jag vet bara att det känns så tungt ibland... som nu... och saker... allt som hände... under så lång tid... nu kanske vågar sig fram.
Jag inser att det varit lite tungt ganska länge...
Jag skriver ner det. Lite utpytsat det också. Jag önskar mest att det fanns en soparkiv någonstans för sånt här. Sorgliga saker som man bara kunde arkivera under ad acta, och sen bara gallra bort till förbränning:
Gallringsförteckning
(Förteckningen utan årtal, men är upprättad i kronologisk ordning efter händelser. Vissa av serierna går också parallellt med varandra.)
A. SORGLIGA SAKER
A1. Arbetet jag
A1a. Omorganisation gamla jobbet 2003-2004
A1b. Sjukskrivning och elände 2004-2005
A2. Arbetet SE
A2a. Sjukskrivning 2005-2006
A2b. Pension 2006
A3. SE sjukdom
A3a. Åren före diagnos t om 2004
A3b. Året för diagnos 2005
A3c. Åren efter diagnos... 2006 - ej avslutad. Se ny förteckning "Nya livet"
A4. Huset
A4a. Sälja huset 2005
A4b. Sökning nytt boende 2005
A4c. Utflyttning 2005
A5. Himlastigen 52
A5a. Inflyttning 2005
A5b. Boende nov 2005- april 2008
A5c. Utflyttning 2008
GALLRAS: Juni 2008
Så skulle en gallringsförteckning över "sorgliga saker" kunna se ut. Jag gjorde den bara för att... ja, jag vet inte riktigt varför... men jag har i mitt tidigare arbete gjort många, många sådana här gallringsförteckningar... och just nu så leker jag med tanken... tänk, tänk om man bara kunde göra så här... en gallringsförteckning över sorgliga saker. Gallra ut från ens inre... och så vore det bara borta!!
..........
Carolina och jag var på stan idag... tog en fika, och köpte en liten present till lillebror Fredriks flickvän som fyller år imorgon. En trevlig stund på stan...
Vi gjorde middag tillsammans... såg film tillsammans... tog kvällspinken med Pontus P tillsammans... det är så nu. Tillsammans. Nya livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
jag tror att man gallrar lite genom att skriva om det, att på pappret se det som skett, som att konstatera att; ja det har verkligen hänt
Vi arkiverar allt inom oss och tar fram det emellanåt, när det inte dyker av sig självt vill säga, sorger har en tendens att göra det
det bleknar men det tar lite tid, ibland lång tid
jag har inte dina erfarenheter men jag kan förstå känslan av att något man inte kan styra över gör slut på familjen,,, jag har varit där och gudarna ska veta att jag har fått kämpa som dåre ...
Allt gott
Fideli
Tillsammans är man mindre ensam. Har du läst boken? eller sett filmen?
Kanske hjälper listan utan att du tänker på det. Kram till dig
Kära Elisabeth, det är jättebra att göra som du gjort. Att skriva ned händelser och sedan "arkivera dem". Gör ett förlustdiagram. Som olika skalor där du markerar att så och så kändes det. Den här förlusten var svårare än den andra osv. Men sedan när du gjort det, så försöker du lämna all smärta bakom dig.(Ja den nuvarande som ännu håller på kan du ju inte lämna). För hur det än är och hur smärtsamt det än har varit, så kan du inte hålla kvar något som redan varit. Det skriver jag inte för att förringa dina känslor. Ånej, inte alls. Du har mycket sorg som passerat under de senaste åren, som biter sig fast i det undermedvetna.
När du nu kommit en bit på väg i ditt sorgearbete med SEs situation, så kommer allt det andra också fram som du måst trängt undan.
Att skriva ned är en bra bearbetning.
Men det kommer att komma nya tider med ljus i "Det nya livet". Du känner det inte så nu, för just nu tar smärtan överhand. Men ljus och glädje kommer att finnas både för dig och Carolina i er framtid tillsammans. Kram Nalle
Jag tror att det är så att vår organism bara släpper på så mycket som vi klarar av att hantera. Nu när du kommit en bit på väg kommer det mer av det. Sånt som du inte riktigt klarat av att se och sörja tidigare. Det är som det ska vara, men tufft förstås. Jag skulle önska att du kunde få vila lite, få vara liten och bli omhändertagen om så bara för en stund. Nu är inte livet riktigt så, men jag och fler med mig är med dig och försöker att peppa och stötta. Många många varam kramar.
Älskade vän, du är så stark som kan pränta mer allt det svåra..
Det är en konst som du behärskar.. att berätta trots att "Världen rämnar" omkring dig.
Du berättar så att man riktigt känner din smärta
Din blogg gör oerhört nytta ska du veta.. DU gör oerhörd nytta överallt, hemma och här..
Jag håller nog med Fideli. du gallrar nog genom att skriva ner saker här..mera än vad du kanske själv förstår och det är jättebra!!
Tack för att just du finns Elisabeth!
*Kramar om*
Men du, tänk om man verkligen skulle göra så med händelser i livet...på riktigt "arkivera".
Tänk om det skulle underlätta, att veta, att den händelsen har jag lagt i mapp B14 - under rubriken Elisabeth maj 2007?
Jag har läst en gång att man ska göra så med sina jobbiga tankar - ta tag i dem, säga högt för sig själv:
Detta orkar jag inte nu, jag lägger det där. Och peka på en fiktiv papperskorg (eller arkiv).
För att eventuellt plocka fram, vid senare behov, eller inte alls!
Något att tänka på?
I vilket fall som helst tycker jag inte det är ett inlägg du behöver fundera på att ta bort, som du nämner ovanför. Absolut inte!
Allt du skriver är nödvändigt för din resa!
Kramrar!
Genialisk tanke att sortera upp i dina minnen. Det ger dig ju möjlighet att bearbeta det hela eftersom du sorterar in i fack.
Jag ska använda mig av det sedan nästa gång jag behöver det. Tack för din hjälp.
Kram,
//Enastående mamma
Å vad jag känner igen mig hos dig, på andra sätt, andra sorger, lika sorger fast andra, tiden före,efter och nu...livet är som en skogstig emellanåt, man famlar för att hitta rätt, håller hårt i allt som kan tänkas hålla en upprätt och ta en framåt utan fart..för farten har man tappat, man stapplar, försiktigt fram en dag i taget, en timma i taget, en minut, en sekund..i längtan tillbaks till tryggheten..ÅÅÅ Elisabeth..förstår att du har det svårt emellanåt, men det blir bättre, även om man aldrig tror det..Stor varm kram..du fina kvinna..
Ha, kul idé! Skrattar igekännande då jag också är/har varit arkivråtta!
Skicka en kommentar