... nästan varje dag. Sven-Erik.
Det är med vemodet runt omkring mig jag ringer... men det får han ju aldrig höra. Jag ser mannen i sina blå jobbarbyxor som går med grästrimmern runt sitt hus - jag ser Sven-Erik. Jag ser mannen som är ute och rastar sin stora schäfer - jag ser Sven-Erik. Jag ser mannen i sin vita arbetsbil som kör förbi - jag ser Sven-Erik. Jag ser paret som ligger och kramas i gräset - jag ser oss.
Jag känner doften av sommar - jag hör hans röst. Det gör ont - alltihopa.
Men det får han ju aldrig höra....
Igår hade han kokat kaffe. Det berättade han stolt flera gånger... liksom han frågade mig flera gånger vad jag gjorde.
Han hade strålande sol och varmt... vi hade ruskigt och kallt, några kilometer bort.
Han var hungrig som en varg... men han hade ätit Cornflakes.
Han var glad... jag var glad.
Han visste nog inte vem han pratade med... jag hörde det.
Jag visste vem jag pratade med... Sven-Erik. Min Sven-Erik... bara min... men ändå inte mer.
När vi lade på hade han glömt samtalet.
När vi lade på hade jag vemodet runt omkring mig.
.....
Det var en bra söndag ändå... vi hankar oss fram, jag och Carolina. Sakta så försöker vi hitta ljuspunkter tillsammans. Fick besök på kvällen av lillebror Fredrik och hans kompis Janne som hjälpte oss att få upp tv:n på väggen, den tunga spegeln, lite lampor och tavlor. Sådant betyder mycket... mycket nu. Att få hjälp med det man inte klarar själv... sådant som man inte behövde kunna, då det fanns någon annan som kunde. Sven-Erik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Jag kan inte ens föreställa mig din plåga när allt runt om påminner om SE. Det måste vara fruktansvärt att någon man levt med, pratat med, älskat med bara försvinner in i sig själv och inte känner igen dig eller vet vem du är. Men jag kan ändå förstå att det är oerhört svårt, smärtsamt och ledsamt. Ja vad kan man säga.......kan bara hoppas att det såsmåningom blir lättare för dig. Det är ju så den mänskliga hjärnan fungerar, den går igenom de olika stadierna av sorgehantering, oavsett om det är dödsfall eller svår sjukdom. Tror att både du och Carolina kommer till någon form av acceptans men att ni måste gå igenom det som är nu och inte forcera fram till att bli "lyckliga".
Varma Kramar
Kära du, nu var det länge sedan jag kommenterade trots att jag läser varje dag, jag ber om ursäkt. Dina ord går rakt in i hjärtat och jag gråter med dig likaväl som jag ler med dig när du haft en bra dag. Jag önskar som alltid att jag hade något klokt att säga, men orden vill inte riktigt komma till mig så jag sänder dig en varm kram.
//Veronica
Oj oj oj,,,vännen, det är så stor sorg att se sin käraste tyna iväg från en,,, jag har inte ord,,,
Cyberkramar
Du ska veta att jag tänker på dig, ofta!
Skickar ett stort lass med kramar till dig!
Jag tänker på dig nästan varje dag, vännen, och hoppas att du får kraft och styrka att acceptera det oundvikliga med denna hemska sjukdom.
Att det aldrig kan bli bättre eller som förr. Du får försöka glädja dig åt att din SE tydligen mår ganska bra efter förhållandena.
Tänk om han hade gråtit varje gång du ringer och varit ledsen och längtat hem. Just nu tror jag att det är du som lider mest. Varma kramar.
Men.. Det blir bättre. Med tiden.
Jag älskar dig.
/ Carro
Jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig.... Att den man älskar inte vet vem man är. Det är en grym sjukdom.... Grym mot de anhöriga. Jag kan inte överhuvud taget förstå Elisabeth... Men jag försöker tänka mig hur du har det och det gör nästan att ångesten griper tag i mig... Usch att behöva drabbas av det... Men ändå, ändå är du så stark... Du känner det kanske inte själv så men vi som läser dina texter här, vi kan se din styrka.... Önskar bara att jag kunde ta dig i armarna och ge dig en stor kram... Tror att du hade kunnat behöva det....
Kramar till dig min goa vän =)
Jag känner med dig... Har inga fler ord att säga angående din mans sjukdom...
Känner igen problemet med att inte ha en man i huset. Finns saker jag inte klarar alls, eller klarar med mycket besvär. Då tänker jag att jag skulle behöva ha "en karl i huset", med ett leende i mungipan. Att leendet finns där beror helt på att jag vet att jag egentligen klarar mig själv... men det vore bekvämare att ha en man i huset som kunde hjälpa mig ibland.
Var rädd om dig!
God kväll, jag läser ofta dina tankar om saknaden och den djupa sorgen.
I många år har jag jobbat med människor som Sven-Erik och har pratat med många anhöriga som inte kände sig förstått av omvärlden, oftast inte ens av familjen.
Hoppas att många läser dina tankar och funderingar. Det behövs.
Jag önskar dig all kraft i världen.
Ha en solig dag.
Det är inte för inte som den kallas för anhörigsjukdom den här sjukdomen. Jag önskar så att det fanns något att säga eller något att göra för att lindra din sorg. T o m en sådan sak som att borra upp saker på en väg blir ett grävande i sorgen i ditt hjärta. Jag är med dig i mina tankar! KRamar...
Tur att dina fina minnen finns kvar hos dig.Dom är värdefulla.
Minnen kan faktiskt få en att hålla uppe modet och dem kan ingen ta ifrån en.
Önskar jag hade en karl i huset också, jo jag har en men han jobbar så mycket att honom ser jag knappt till och då får man fånga honom i flykten."skratt"
Faktiskt så är det rätt jobbigt. känns ibland som man lever ensam o har allt ansvar här hemma för familj hemmet mm.
När vi åker bil tex vill han att jag ska köra för han e så trött och han somnar på studs och inte ens då finns möjlighet till att prata.Men de är väl bara att gilla läget när man e gift med en bonde.
Ha en skön dag i solen
Kramilikram ewa
Ps Det finns en Marias rest i vännäs också som har både pizza o mat.
Vilken resa du och din man gör.
Jag är imponerad över ditt mod, din ork.
Du skriver väldigt vackert och kärleksfullt!
Många kramar
Nästan skilda mamman
Vemodigt och sorgligt, fler ord än de du skriver själv går inte att få.
Det du får glädjas över är att SE trivs i "sin egen värld".
Tids nog kommer du att kunna plocka de finaste blommorna igen.
Kolla in min jordgubbe. En lite skörd från balkongen.
Inte för sent att prova.
Kram Nalle
Skicka en kommentar