tungt. Tungt, tungt, tungt.
Jag vill vara glad och skratta....
Jag vill njuta av livet...
Jag vill känna glädje över det jag har...
Jag vill göra roliga saker...
Jag vill kramas...
Jag vill tacka livet varje morgon...
Jag vill äta glass...
Jag vill vara mer än ensam...
Jag vill känna allt utom tungt...
... listan kan göras längre än ett inlägg på en blogg på allt jag vill....
Men det går ju bara inte.... nu har jag ramlat ner igen. Jag dör inte... men jag kämpar... gud, vad jag kämpar på här nu... med det tunga som bara finns här, fast jag inte inte vill.
Jag vet att jag måste igenom.... jag gör det också.... men ändå.... måste det verkligen vara så här?
Jag blir arg... arg på mig själv för att jag känner så här.... arg på livet som har satt mig här... arg på hela världen, känns det som.
Jag vill inte vara här.... men jag verkar inte ha något att säga till om. Det kommer som ändå...
(Jag tänker ofta nu.... herregud, vilken deppblogg det här har blivit.... och är det något jag hatar så är det deppskriv och depptänk.... så jag förstår verkligen de som inte alls orkar med att läsa.... det skulle inte jag heller göra! Men det är ju så här mitt liv ser ut just nu.... jag kan inte göra så mycket åt det.... och jag måste ju igenom på något sätt!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Klart att du får tycka att det är tungt. Du har det tufft och det är ju inte så konstigt att det färgar av sig på bloggen. Bloggen är ju också din egen, du får ha hur mycket deppskriv du vill i den.
Kram från Annette
Sänder dig mina innerligaste tankar och de varmaste kramar.
Du......bry dig inte om attdu tycker att detta är en deppig blogg. Det är väl klart att du tycker att livet är pest och pina och att ditt känsloliv åker berg o dal bana med dig, en bana du inte kan styra eller ändra riktning på.
Detta är ju din oas i tillvaron där du kan kräka av dig på livet och din situation. Att andra med mig tycker att du skriver gripande om dig och din mans öde är ju en bekräftelse på att du inte e ensam i världen. Vi finns här och vi läser och lider med dig.
Kramar
Åh vännen vad jag känner igen. Vet att jag skrev ett liknande inlägg förra sommaren om allt jag ville. Kommer ihåg vilken stark längtan jag hade att allt skulle bli som vanligt. Och nu är jag där! Nu kan jag göra (nästan) allt jag ville då. Du kommer också att komma dit. Jag lovar! Styrkekramar.
Ja du Elisabettan det är din bara din blogg och ord.. känner du så och vill skriva av dig.. gör det:-)
Man kan vända om man inte har något att säja eller man tycker det är för deppigt, men det gör inte jag.
Hoppas bara du ser lite solsken och ljusning snart.. mycket snart, trots allt har du din älskling kvar i livet, än om något förändrad.
Ha nu en skön midsommar med sill, nya päror, gräslök, gräddfil, en lille en (kanske en skoune).. jordgubbar och inte minst plocka vilda blommor på ängen och dansa in i sommaren.. kanske med din älskade ännu en gång:-) för vi gör själva vår tillvaro ibland som den blir trots allt.
Titta gärna inom till min "KakoMat caffeteria.. ta dig en mumsbit till kaffet och dansa runt till In the summertime :-)
Kramkram
Kära Elisabeth. Låt bloggen vara en deppblogg när du känner dig deppig. Jag vill läsa. Annars så skulle jag inte återvända hit. Om du skulle skriva något kul just i detta ögonblick, ja då vore ju inte bloggen det den är, då vore den förställd och förminskad.
Elisabeth, det är inte lätt att vara glad och glädjas åt livet just som du är mitt uppe i en sorg. Det är näst intill omöjligt. Du ramlar hela tiden ned, precis då du kravlat dig upp. Men det är inte konstigt. Du har mist så mycket på så kort tid. Hela din tillvaro har ju slagits i spillror. Det du får försöka börja med är de små sakerna som kan tillföra glädje. Försök hitta glädjeämnen utan att för den skull leta efter dem. En vacker fjäril kanske flyger förbi, en blomma.. ja vad som helst som du upplever som vackert och glädjerikt tar du till dig .Men skjut inte bort dina deppstunder. Tror du måste ha dem för att komma vidare. För att kunna lämna något svårt måste känslan levas färdigt i sinnet.Livet är inte alltid rättvist och vi förstår inte alltid meningen med allt som sker med oss. Men tids nog kommer du ur detta svåra. Men just nu ska du bara ta dagen som den kommer. Blir det en deppdag, låt det bli det. Nästa dag kanske förhoppningsvis blir lite bättre.Och nästa dag bättre än den förra. Men bli inte förtvivlad om du inte ser glädjen just nu. Det är så mycket som du måste passera innan dess.Tids nog så kommer en dag, då du kan skratta sådär hjärtligt innifrån ända ned till tårna. Det tror jag iaf. Kramar Nalle
Jag är övertygad om att vi alla som läser din blogg har förståelse för att det blir deppigt på bloggen ibland. Det är inte så underligt, det vore nog mer underligt om det inte var så. Men det är ju också så att emellanåt så tittar solen fram mellan de mörka molnen. Solen finns ju alltid bakom de allra mörkaste moln, man ser den bara inte ibland.
Apropå din kommentar på min blogg om att äta insekter, så berättade jag för min mamma om dessa delikatesser. Då sa hon (håll i dig!): Jamen det har jag smakat. Va, sa jag, hur kan du har gjort det? Då berättade hon att det var några missionärer från Asien som varit i deras kyrka och berättat om sin verksamhet i Thailand. Med sig hade de haft dessa snacks, och mamma hade helt orädd ätit av dem. De hade inte smakat illa, utan lite salt och krispigt. Jag blev faktiskt imponerad av min lilla mamma! När man köper dessa godsaker, så doppas de i het olja en liten stund, sedan upp i en pappersstrut och lite salt och peppar på. Sedan går thailändarna omkring och mumsar och njuter.
Jo, jag har lovat att smaka, men nog gruvar jag mig lite. Ska skriva om det på bloggen när jag kommer ner nästa gång, och även sätta in bilder.
(Hjälp, nu är väl mitt löfte bindande när jag skrev så...).
Hoppas att ni får en trevlig midsommarhelg, trots rådande förhållanden!
Kram C
Deppblogg eller inte,,,du skriver ju för din egen del, mest eller hur?
De flesta i alla fall skaffar sig en blogg för att skriva av sig och för att kunna se över sitt liv från en lite annan synvinkel, kanske får man kommentarer då och då. Men man startar ju bloggen för SIN egen del!
Då får DU skriva precis vad du vill och hur du vill, och om vad du vill,,,, blir det då deppigt en period - ja, då är det den perioden i ditt liv just då. Vill inte folk läsa,,,så varsågod och kliv av tåget,,,, eller hur?
nej, skriv som DU vill om VAD du vill och HUR du vill - Detta är ju din ventil,,,, stäng den inte bara för att den blir deppig emellanåt!
Stor karm på dig!
Sluta inte skriva......
Deppblogg? Nja, en blogg om livet hos dig just nu, skulle jag vilja kalla den i stället.
ALLT har sin tid, och jag tror lika fullt på att man måste få släppa ut lite, ha en pysventil, annars sprängs man, eller deppar ihop eller går under. Å då är det väl "elegant" att få ha bloggverktyget, som ventil.
Träffa goda människor, en del griniga, jovisst, men de flesta goda medkännande....
Vi som läser hos dig, nu kan jag ju egentligen bara tala för mig själv, men jag känner det som en ynnest att få ta del av dina tankar, din historia, er historia. Att kanske ge några ord på vägen någon gång, för även om jag läser alla dina inlägg så kommenterar jag ju inte alla - men jag nickar, hummar, håller med, känner igen mig, känner igen din "sorge-kurva", din "resa".
Önskar framför allt att jag kunde vara ett stöd irl, men, avståndet mellan oss är ju för långt.
Men jag finns här hos dig, hoppas du känner min närvaro....
/Lena
Du underbara människa! Tack för att du orkar ge så mycket av dig själv till alla oss andra, fast du har det så svårt själv.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något för att hjälpa dig att komma över den här svåra tiden.
Hoppas trots allt att din sommar blir ljus och fin och att du kan börja leva ditt "nya liv" med tro på framtiden.
De varmaste kramar
Bodil
Du har all rätt att vara ilsken, besviken och ledsen. I din situation är det helt normalt. Situationen är långt ifrån lätt eller enkel då måste man få rasa lite.
Jag tänkte på en sak som slog mig just nu; När Johanna blev sjuk så var det en stor lättnad att tala med andra föräldrar med barn som hade samma sjukdom för att få råd, stöd och hjälp. Kanske det finns någon patientförening du kan vända dig till. De kan nog ge dig bra tips på hur du kommer vidare och hur du klarar minut för minut, dag för dag och så småningom orkar planera litegrann.
Jag kan bara finnas här som ett stöd och jag läser gärna din deppblogg. Jag älskar människor och alla känslor som är äkta är ju inget att vara rädd för.
Kramar i mängder,
//Enastående mamma med pojkvän numer :-)
Du skriver verkligheten här Elisabeth...!
Du har just nu en mycket stark känsloblogg där du berättar om vad det innebär att leva som hustru och dotter till en make/far som fått alzheimer...
Du har ingen inredningsblogg där du radar upp prylar för tilltalande blickfång för ögat, ingen inredningsblogg där du kan dra vita penseldrag över det mörka och vipsförvandla...
Din blogg, berör på sitt alldeles egna sätt och vis, i djupet av min själ...
VARM KRAM från Eva
Ja, det är lite svårt med allt depp... men det är ju värre för dig som ska leva med det. Men kom ihåg - det är många av oss som har liknande problem som vi lever med. Du är inte ensam. Men vi får alla ta oss igenom det svåra ensamma... det är inte lätt. Att du kan skriva av dig i bloggen är säkert en bra ventil. Jag skriver av mig i min pappersdagbok. Det är ingen kul läsning...
Kram på dig. Och du - man får vara arg på livet. Och man får vara glad ibland också, mitt i allt elände!
Livet är inte rättvist, livet är en tapper strid ibland. Jag har inga tröstens ord, även om jag önskade jag hade det. Men, precis som du skriver du måste igenom det. Tyvärr, har du inget val.
Sänder dig goda tankar!
Jag orkar läsa och jag förstår alltför väl hur du känner dig. Vet hur det är när man förlorat kontrollen över livet, dessutom om jag ska vara helt ärlig så har jag svårt att förstå varför vi inte ska eller får skriva det vi känner. Alla dagar är inte ljusa, alla dagar är tack och lov inte eller svarta men om vi ständigt ska gå runt och lura varandra, dölja och skyla över det som gör ont, då tror jag bara att vi skapar än mer avstånd människor emellan. Själv har jag lagt ut hela min svarta tid på bloggen och jag bryr mig inte vad någon tycker eller tänker, för mig kändes det bra, för mig kändes det som en bekräftelse att detta har faktiskt hänt en gång. Jag tycker om din blogg även när den är låg och deppig
Allt gott /Fideli
Var ska man lämna sorgen om inte hos sina vänner? Det är vänner som bär när det är tungt!
Kramarom...
Jag slänger ut en livlina till dig där nere. Klättra upp på den, ett litet steg i taget, när du känner att du orkar greppa den.
Ibland känns det bara tryggt att veta att den finns där, att titta på den... Det är kanske för jobbigt just nu att orka dra sig uppåt. Men den tiden kommer! Udner tiden har du oss alla här på din blogg hos dig. Vi finns här för dig! Om du visste hur mycket jag önskar att jag kunde vara närmare dig ♥
Skicka en kommentar