Men kanske åkte vi iväg för tidigt... kanske hade vi förväntat oss att det skulle kännas precis som förut, när vi åkt iväg... kanske trodde vi att det bara gick att glömma sorg och sorgligt liv en stund... men så blev det inte alls.
Vi hade trevligt... bodde alldeles underbart vackert... fikafrukost med vacker utsikt...
... nationaldagsfirande på slottet....
... fikastunder och shopping....
... skoinköp...
... familjepromenad på Skeppsholmen....
.... ja, allt var verkligen så himla välbehövligt just nu. Och ändå... som vi kämpade för att låtsas... för varandra... till alla andra... så fanns det ändå med oss... hela tiden. Sorgen... där hemma... det förlorade och saknade livet. HAN...
När vi kom hem var det som om ridån gick ner fullständigt. Men... jag blev nästan skräckslagen? Vad var det här? Nu skulle jag ju komma hem med nya krafter... ny energi ... nytt hopp för framtiden... och så ville jag bara grina åt alltihopa!!
Tungt... tungt... tungt... är de enda ord jag kan beskriva det med.... så är det nu.
Igår träffade jag min väninna, vars man har samma sjukdom som SE, och som även han bor på Sjöjungfrun... och hon blev inte ett dugg förvånad... hon förstod precis!
Hon hade varit med om precis samma sak... varit bortrest och bara längtat hem... till den trygga bubblan...
..........
Så trots att vi hade några underbara dagar... mycket tack vare den stora gästfrihet vi mötte från SE:s kusin... , och trots att vi verkligen behövde byta miljö och komma iväg... så var detta resande lilla myrsteg ganska tufft!
Det är bara så svårt att vara stark somliga dagar...
12 kommentarer:
Man behöver inte alltid vara så stark. Ibland är man som starkast när man vågar vara svag.
Njut av det som var trevligt och känn ändå att det är skönt att vara hemma i tryggheten. Det finns ingen lag på att man SKA tycka att det är skönt att lämna hemmet. Man får sakna tryggheten.
Kom ihåg, babysteps.
Stora kramen och välkommen hem!
//Enastående mamma
Så trist att det bara blev en påminnelse om det tråkiga som väntar... Det tar säkert tid att lära sig leva med det jobbiga.
Det är väl inte så konstigt att det känns konstigt. Det är ju ofta så med både desom har en sjuk anhörig och de som har en nära anhörig som gått bort. Man tror att allt ska vara som förr men det fattas ju alltid den del av en som alltid varit med. En del som gjort det där lilla xtra, och som gjort att alla resor varit speciella. Du och Carolina får skapa något eget. Åka till andra platser, andra städer, länder osv. Låter som att ni skulle behöva det, så att ni kan få en oas i tillvaron. Må gott
Kanske var det så att du fyllde på med energi ikropp och själ som gjorde att kroppen tyckte att det gick att släppa fram mer av sorgen nu. En tanke bara... Styrkekramar...
Åh så tråkigt! Jag trodde inte ni skulle känna så... Tänk så lite man vet om hur kropp och själ reagerar.
Kanske senare, kanske en annan tid
Fortsätt kämpa med näsan ovanför vattenytan
Du fantastiska människa. Det är inte lätt att vara stark. Det är inte lätt att hitta ett fotfäste i det nya när hela marken sviktar under fötterna. Men kanske endå att det var bra att ni reste. Att det var bra att känna det ni kände även om det är tufft. Jag tror ni måste igenom alla möjliga faser och känslor. Att det är ett måste för att gå vidare. Med mysteg kommer ni att klara av det. Många varma tankar. Sitter en stund på er balkong och njuter av kvällen.
Sorgen är svår att övervinna....önskar så att ni får en skön vecka båda två.
Kram vännen
Inte så konstigt. Men förståss jobbigt. Någonstans ändå kanske det fylldes på lite.
Mängder med styrka och omtanke till dig, du starka och fantastiska. Kram!
bara stor kram idag
Jag tänker på dig och känner med dig.
Kram Bodil
Elisabeth, jag tänker på er båda två och skickar varma kramar och hälsningar. Man kan bara försöka leva i nuet och ta varje dag som den kommer. Jag ber skyddsänglarna vaka över er.
Maggan i Laxå
Tänker på dig...
Skicka en kommentar