... skulle jag skriva. Men det får bli imorgon... jag orkar inte nu.
Carolina blev så himla ledsen över.... ja, allting.... livet, pappa, alla minnen, varför just vi... och tusen andra saker som hon behövde få fram. Vi har suttit tills nu...
Länge längre längst....
Ännu så länge...
ännu så länge är vi två
Vi har ännu lite skydd mot stormarna...
Jag skyddar dig ännu, min älskade
Gå inte än...
ännu så länge är vi två
Vi har ännu lite tid kvar tillsammans...
Jag skyddar dig en stund till, min älskade
När stormen tilltog..
fanns inte längre vi två
Vi hade inte längre något värn...
Jag kunde inte skydda dig längre, min älskade..
Men längst kommer min saknad att vara....
(Till SE från E...juni 2007)
Det stormar här nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag ilar upp till er med stormskydd! Sveper in er i en kokong och skyddar er så mycket jag kan. Kramar...
En jättekram!
Ewa
Vad fint och gripande du skriver!
Stor varm kram och förlåt för att jag inte varit här och kommenterat på länge. Men du vet att jag läser varje dag och tänker på dig!
Kära du!!
Vilken fin dikt. Känns som att den passar perfekt in på din och Cs situation just nu. Men efter stormen kommer lugnet. Hoppas att det kan infinna sig i din sargade själ så snart som möjligt.
KRAMAR
Men kära vän, vad din dikt liknar den jag hade i Jannes dödsannons...jag är ledsen..men jag var tvungen att berätta. Nästan exakt samma ord.
Kram, kram, kram
Skicka en kommentar