... för jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har sovit två timmar...
Igår kväll hade de stor födelsedagsfest... min familj... bara några kilometer härifrån.
Varken jag eller Carolina var bjudna. Vi hyrde film, och åt ostkrokar...
Jag vet inte om vi klarar det här någe mer... vi håller på att drunkna
Elisabeth
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
Elisabeth detta är förfärligt att familjen kan bete sig på detta sättet. Kan de sova om nätterna när de gör så! Varför bjuder din syster inte över dig och Carolina. Ni är verkligen mer värda en brödsmulor. Ha det gott min vän tappa inte modet/Många kramar från din vän Tussegumman
Taskigt att ingen bjöd in er, alla vet väl att ni är ensamma just nu.
Skickar världens största livboj, klamra er fast, ta djupa andetag... och det kommer att bli bättre. Fast just nu känns det kanske inte så.
Kramar till er båda! Håll ut!
Vaddå inte bjudna?!?
Jag tror inte alls att ni håller på att drunkna. Ni är på väg åt rätt håll, långsamt uppåt. Men ibland skymmer mörkare moln solen och då är det svårare att skymta ljuset vid ytan...
Ibland är det synd att Sverige är så avlångt.
Stor styrkekram!
Makalöst! Har ni blivit bortvalda - eller orkar de inte se er ledsna? Jag gapar av bestörtning... det är ju när det krisar som familjen behövs...
Kram på dig
Kramar Om! Länge! Och lägger ut massor av flytbojar i form av styrka, energi och omtanke så ni orkar hålla näsan över vattenytan. Det kommer att vända. Det kommer att bli bättre. Någonstans därframme finns ljuset.
Jag försöker tänka, en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget som blir till en vecka som blir till en månad som blir till ett år när det är som värst. Jag har tre barn, varav två är allvarligt sjuka och ibland vet jag inte hur jag ska orka andas, ens orka med att finnas tillhands när man upplever att livet har "gett" en för mycket. Men en minut i taget blir en timme i taget blir till en dag som blir till en vecka och man kom sig igenom trots allt.
Vad beror det på att familjen inte hör av sig? Är det för jobbigt att se dej må dåligt? KRAM!
Kära Elisabeth, så trist det låter och konstigt. Menar du din mamma, pappa, Jonas? Eller är det S-E släkt som inte bjuder med er? Det verkar ju som om du pratar i telefon med systrarna och en släkting lånade ut lägenheten i Stockholm.
Ibland får man skaffa sig "nya" släktingar. Blod är inte alltid tjockare än vatten. Men är man trött och nere, så orkar man inte alltid knyta nya kontakter, jag vet.
Här får du i alla fall en varm kram från mig och en stark förhoppning om att du och Carolina snart mår mycket bättre.
Maggan i Laxå
Dalar o svacker, uppförsbackar och medvind.. det där är en del av livet för så många och de allra flesta tror jag. Bara det att alla delger inte sina begivenheter.
Många försöker med sin käckhet få till ett liv som verkligheten s öga ser i dunkel.. så är det nog:-)
Hoppas du känner dig en aningens bättre till mods idag.. Sova är en förutsättning förståss.. jobbigt det där med sömnen ibland.
Ha de kram på dig
Men snälla någon! Vad tänker folk med??? Jag förstår inte hur dom kan bara lämna er så där vind för våg när ni mitt uppe i en storm... Det gör mig så himla ont att läsa.
Jag tycker du gör som du skrev i några inlägg sedan. Hitta nya vänner och bekanta som vill vara där för er. Prata med folk ni möter på stan och så.
Å kommer ni till Sthlm igen... Här finns jag! :-D
Men! Var ni intebjudna ? Var det en sådan fest att man skulle vara bjuden? Alltså, jag blir alldeles matt. Fattar inte. Varför vill de er så illa ?
Men kära Elisabeth, håll inte tankarna vid liv där de osynliga är! Det som vi skrev om igår. Men förstår ju, dummare är jag ju inte, att när de står så nära dig så känns det extra hårt att inte vara välkommen.
Om det vore jag, så skulle jag nog bryta helt,passar det inte en gång, så behöver det inte passa nästa heller.
Blir så arg på dessa personer som inte har hjärta i kroppen utan behandlar folk illa.
Det var inget upplyftande jag skrivit denna gång. Nu tog istället ilskan över för de som utsätter er för detta. Kramar Nalle
Att inte bjuda ... så himla trist!
Att bjuda och låta den andra avböja, om man nu tror att den inte orkar, det är artigt.
Det här är mobbing.
Att inte bjuda, för man tror att det drar ner stämningen, ja men då får man väl göra nåt för att höja den! Är det en stor fest kan ju inte två människor dra ner alltihop.
Jo, möjligen om den ena är festföremålet som inte tål sprit ...
Vilka hade fest? Utan att bjuda er? Kan verkligen förstå att det käns tufft. Ni kämpar på och kämpar på. Men låt det inte komma åt er. Ni vet att det finns andra som hejar och stöttar. Min mamma har en vän med många syskon som han aldrig träffar. han brukar lite syrligt säga att sina vänner väljer man. Och så kan det vara. Inte säkert att det är så lyckat att umgås även om man är släkt. Ibland har vi en sån romantiserad bild av her det ska vara. Att man ska umgås och vara glada tillsammans men det kan vara så att man kommer närmare andra än sin släkt. Att man känner större samhörighet med andra. det kan kännas tugnt men jag tror att det är så för väldigt många människor.
Kram och tuffa på du klarar det här.
Vavavava! Inte bjudna!!? Nämen nu får dom väl ge sig ialla fall...
Håller om och lyssnar på dig!
Kramar i mängder
Har suttit här och läst det du skrivit den senaste tiden. Jag hittar inte orden. Tårarna rinner och jag sitte rhär och funderar på vad jag kan göra...
Om det bara fanns något...
Kära ni,
paket är på väg till bara er.
Massor av värme och närhet till er båda.
Anette
Vill hjälpa - men vet inte hur ....
Men Vad??? Det lät ju inte kul,,, vilken berg och dal bana vi lever i ibland,,,
Men det är väl det som kallas livet antar jag,,,
Jag sänder här ett ton med livbojar. Det är fel. Det är nu mer än någonsin ni behöver gemenskap med nära och kära. Men kära kan man ju inte kalla dem. De största och varmaste kramarna!!!
Nämen fy så hemskt att ha en fest utan er!!! Vi bor på en halvholme och det är väl runt 8 boende här. Förra sommaren var det fest i södra ändan och den kvällen satt vi ensammen ute på altan och hörde dom...
Tänker på er.
Skänker fler kramar, en hel korg full
Varma goa och omtänksamma kramar, bara ta !
Nalle
Vill bara säga Go natt till er.
Må denna natt skänka er god sömn och en morgondag med mindre tårar och mer glädje.
Kram Nalle
Åh, vad ledsen jag blir när man utesluter er på detta viset. Varför??
Men då har de klart och tydligt talat om för er vilka de är och sådana "vänner" vill ni inte ha ändå. Ni är bättre än dem på alla tänkbara sätt; värdigare, starkare, modigare, mer ansvarstagande, rakryggade, mänskligare och ärligare. Känn er inte utanför och förolämpade. De är inte värdiga att kyssa era fötter ens. De har gjort bort sig för evigt.
Min pappa skrev i min poesibok en gång: "Om någon förolämpar dig, så res ditt huvud så högt att förolämpningen inte når upp." (Jag tror att det var ett kinesiskt ordspråk.)
Kramar till er båda, vännerna...
Skicka en kommentar