Det är nästan...

... som att åka limousine. Att åka buss. Lokalbuss.

I livet före så skulle jag nog ha skrattat åt en sådan jämförelse. Då skulle en tur med limousine ha varit en tur med omåttligt njutbar lyxkänsla. Vardagsåkandet med buss eller bil.... ja, det var bara ett smidigt vardagssätt att ta sig någonstans. Ingenting mer. Då, i livet före....
I livet nu så skrattar jag inte alls åt det. För nu är det precis så det är... nu när vi inte längre har någon bil... inget körkort... då ger faktiskt en busstur med lokalbussen en ganska njutbar lyxkänsla! Bara att kunna sitta och åka någonstans... som till andra sidan stan, och köpcentret Strömpilen!

Det gjorde vi idag.

En utflykt med busstur, fika, tjuvprova parfymer, titta och önska sådant vi ska köpa sen... därborta i framtiden, köpa schampo... och åka hem igen. Å det låter inte mycket... men så himla bra det blev!
Vi dividerade om vilken parfym som luktade godast... vi fikade länge... satt och tittade på folk.. pratade bara om nu.... idag... och i en liten sekund så kände jag vinden som drog förbi. Den där vinden som kommer med hopp. Mitt i Carolinas prat om sin önskelista till jul... så kände jag... vi fixar nog det här... kanske ganska bra ändå! Jag tror, eller jag är ganska säker på, att Carolina kände den också!
För på bussen hem igen, så sa hon: "Mamma, gu ´va mysigt vi har haft det idag... kan vi inte fara hit snart igen?" Trött, ganska nöjd, tror jag... och med ett leende.

Så jag säger bara... tack Gud! Du hörde!!

En dag med glädje. Å den där vinden med hopp var en härlig känsla... jag ska spara det minnet.