... så tungt som jag inte ens visste att det kunde bli. Tungt. Ordet ser litet och obetydligt ut när jag skriver det, men jag har inget annat ord som kan beskriva och sammanfatta det mörker som jag bara ramlade ner i igår. Tungt. Med saknad och längtan som bara vill göra ont... Med en stor oformlig helvetesspindel som igår växte till den tyngsta sten jag någonsin burit i magen...
Varifrån kom den... och varför ligger den kvar? Kanske vet jag...
Dagen började så bra igår... så där som vanligt med mysfika och Pontus P-promenad. Inte med någon tjohej-vad-livet-är-kul känsla, utan mer med känslan av att det nog skulle gå att vara i den här dagen också. Mysfika med Carolina... solen sken... jag hörde fåglarna... det var inte så mycket disk... duschat... fikat lite till... ja, lite så.
Jag bestämde mig för att ta en promenad upp till mamma och pappa. För att se hur det var med henne. I telefon hade hon ju försäkrat mig om att allting var bra nu.... att hon inte behövde stanna kvar på sjukhuset... MEN jag känner ju min mamma ganska väl! Om det fanns ett pris att vinna för bästa låtsas-må-bra-fast-man-inte-gör-det-föreställning, så skulle hon ha vunnit första priset många gånger!
Å jag vet inte.... men jag bär en stark känsla av att det är något. Något som ska komma. Jag hoppas till Gud att det bara är inbillning... men min intuition säger något annat. Jag brukar lita på min intuition... den brukar oftast ha visat sig stämma... men i det här fallet försöker jag hålla fast tänket på inbillning.
Å så tufft det är att låtsas... bara se så där lagom bekymrad ut när jag ser alla hennes blåmärken... hela hennes högra bröst är alldeles blått... hematom, jo jag vet vad det heter... vaden som är alldeles blå... hela hon har fullt med blåmärken... waranvärdet inte bra.... fragminsprutor igen... oron... hennes hjärta... hur länge ska det orka? Var det en propp eller blödning hon fick nu senast? Jag får bara diffusa svar hela tiden...
Gud.... och så när vi börjar prata om den förestående julen, så säger hon: "Jag tror nog inte att jag kommer att vara med nästa jul".
Bara så... ett konstaterande... aldrig har jag hört henne säga så.... pappa blev arg.... och jag blev bara tyst.
Sen pratade vi om de senaste jularna. De senaste fyra jularna. Men varför då? Varför var jag så dum och drog upp hur jag inte riktigt mindes julen 2005... och pappa gick och hämtade sin dagbok, och började läsa högt ur den.
"Sven-Erik kom med choklad... Sven-Erik och Elisabeth bjöd på julmiddag... Sven-Erik... Sven-Erik... Sven-Erik... " läste han. Tyckte jag. Bara Sven-Erik hörde jag.. ville jag höra. Ville jag minnas.
Jag satt tyst och hörde på.
Kanske var det här helvetesspindeln började växa?
Sen gick jag hem. Å det var där... precis i backen ovanför östra kyrkogatan... precis i solskenet... precis i löftena till Pontus P om att få korv när vi kom hem... precis där som den stora helvetesspindeln, bara från det ena fotsteget till det andra, högg tag i mig. Ja, jag kan inte skriva annat än högg... för det var precis så det kändes.
Hugget kom inte med någon medveten tanke... den kom med alla sorger hårt och väl förpackad i en enda tung knut av sten. En sten med tentakler... En helvetesspindel...
Jag kände hotet som var på väg upp.... tårarna... gråten... inte nu... inte här mitt i backen... jag lyckades svälja bort det. Svalde ner det.. och lade det ovanpå stenen i magen. Jag måste ju ta mig hem... å det gjorde jag. På någe sätt... med ena foten framför den andra.
Då hade gråten försvunnit... men inte helvetesspindeln. Den låg kvar.
Den förstörde hela kvällen. Inte så att jag satt och grät, och dog.... utan mer bara att allt blev så tungt. En av mina tyngsta dagar hittills...
Men nu... just nu... känns det ganska ok igen. Så där överlevnadsbart! En tanke slår mig... kanske kan man lämna något bakom sig, om man skrivit ner det? Konstig tanke... men jag känner att det känns lite lättare nu, sen jag har skrivit om det svåra igår.
Kanske ingen orkar läsa detta långa... men DET gör ingenting! Man kan inte orka ta till sig andras elände hur mycket som helst... man är bara människa. Men för mig känns detta inlägg som skillnaden mellan en liten pyttaspindel och en stor helvetesspindel!
Åtminstone just nu...
Tack alla ni som ändå orkar följa mig. DET är också viktigt för mig att skriva! För jag vet mycket mycket väl, att utan er omtanke och värme skulle vägen framåt ha varit bra nog mycket svårare att ta sig fram på! Jag skriver ordet ödmjuk.. för er! Tacksam och ödmjuk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Klart jag orkar läsa det du skriver.
Det är väl det vänner är till för att orka med någon även om det inte är så roligt alltid.
Jag finns här för dig hela tiden och om du behöver mig så vet du vad jag finns.
Kramar Bodil
Ibland lättar det om man skriver ned det som är tungt och jobbigt. Man får lite perspektiv och kanske lite andra tankar... när de tunga tankarna är på pränt... liksom.
Andra gånger tar det lite mer tid och än fler bokstäver innan det kan lätta.
Jag hoppas att det lättat för dig och att stenen och helvetesspindeln givit sig iväg någon annanstans.
Stor kram på dig!
Jag orkade läsa hela.
Och kanske försvinner känslan ur kroppen om man skriver om den. Ialla fall för den här gången.
Snälla, om jag kan lätta din börda bara en endaste liten pyttsan genom att läsa så gör jag det 1000 gånger om....
Varma tankar o stora kramar
Att skicka styrkekramar känns pyttigt. Men det är vad jag kan göra just nu. Och fortsätta försäkra dig om att det BLIR bättre. Jag lovar.
Ta hand om dig vännen!
Kära kära Elisabeth en varm varm kram och en strykning över kind och rygg. Skriv skriv! Vi finns här som stöttare som lyssnare.
Ewa
Klart att vi orkar läsa. Är med, läser tänker på er och önskar att det fanns mer att göra än att bara skriva en ynka liten kommentar.
Kram!
Är in varje dag och kikar i din blogg men skriver inte varje dag för du har fullt upp att läsa alla inlägg och det är klart vi orkar lyssna på dig och hoppas att nått gott kan komma ur allt elände din dotter och du går igenom.
Styrkekramar
Klart att vi orkar läsa. Du (ni) finns i våra tankar. Våra nära och kära "känner" dig genom oss. Du är en del av våra liv.
Alla har vi tuffa tider av olika storlekar och alla kämpar vi vidare med hjälp av varandra. Vi kämpar med vårt, du med ditt och hur det än är så finns vi där för att lyssna och dela. Styrkekramar skickas genom etern.
Att sortera ut ur huvudet är ett stort och viktigt steg i rätt riktning.
Och föräldrar....ja vad gör man?
Jag hade litat på min intuition.
Hur ska du då tackla det? Jag önskar att jag hade ett bra svar till dig.
Många kramar
anette
Jag tänker på er. Kram
Klart vi orkar läsa.. skriv bara skriv.. du är med mig i tanken trots att vi aldrig setts.
En stor VARM kram
Liv
Skriv, skriv du vackra människa.
Visst är det så att det kan lätta av att skriva om hur man känner det. Det är nog samma ventil som det pyser ur när man muntligen får lätta sitt hjärta för någon som står en nära, när man har sorg och oro inombords. Det är bra att du skriver, kanske är det minst lika bra som någon annan terapiform när man är i en krissituation. Synd bara att tårarna inte ville komma när du kom hem, men jag förstår ju att du inte vill släppa fram dem ute på stan. Annars har jag en stor tro på tårarnas välgörande effekt på ett värkande hjärta. Att gråta ändrar ju inte på förhållandena som sådana, men det lättar på trycket och gör att man blir av med det där som känns som att det ska explodera inombords.
Jag önskar dig och C allt gott, och att din mamma ska krya på sig!
Visst orkar jag läsa.Jag hoppas det du känner som ska hända är bara inbillning. Jag vill inte att fler bördor ska drabba dig.Du ska veta att du finns i mina tankar varje dag.Om det är något om så bara det lilla som jag kan hjälpa dig med så hoppas jag du kan be om det.Det finns ett talesätt som jag ofta tänker påoch det är" Det högsta är ej att att falla utan att resa sig efter varje fall "
Det tycker jag att du har bevisat många många gånger
En stor kram
ewa
Jag läser alltid det du skriver. Önskar jag kunde hjälpa - men det kan jag nog inte.
Tänker på dig och dina spindlar - ber för dig om jag får. Ber för Carolina och för S-E. Vilken tur att Pontus P finns där också jag gissar att han fått många tårar i pälsen.
Han älskar dig alltid som den du är, hur du än mår. Hundar är fantastiska när man behöver närhet.
Jag vet - har varit ensammen så länge och min hund har varit underbar.
//Harriet
Kära du.
jag följer dig, men är mycket dålig på att kommentera just nu.
Har ganska fullt upp med en massa saker.
Vill bara att du ska veta att du aldrig är glömd.
Kramar från Bollebygd
Visst orkar jag läsa Elisabeth, men jag har inte haft så mycket tid till bloggen. Men du ska veta att du finns alltid i mina tankar. Jag har inte glömt dig för att jag inte har hälsat på dig på senste tiden.
Hoppas det lättat lite nu.
maila mig om du vill. Imorgon kommer Gisan till Stockholm. Vår genemsamma lilla sol:)
Kramar Nalle
Jo det klart att jag orkar läsa! Det är inte så att jag inte vill läsa för att dagarna är tyngre. Givetvis vill jag inte att det ska vara så. Men jag finns här bredvid dig och med dig. Även när det är tungt. Som du har gjort alla mina tunga dagar och fortfarande gör, trots att din kraft inte ens räcker till dig själv. Stora varma kramar...
Jomen självfallet läser jag och mitt i allt det tunga och oroande du skriver om, kan jag bara klart och nyktert konstatera att "vad hon uttrycker sig bra, så lätt att förstå, så fint hon beskriver sina känslor" och då förstår du att man läser vidare och får själv uppleva en massa känslor på vägen. Varma kramar min söta Elisabeth. XXX o OOO
Absolut att vi orkar, det behöver du inte bekymra dig om. Däremot är det inte mycket vi kan göra för att lätta på din börda mer än att skicka ut varma tankar ut i universum och hoppas att de når dig! Stor kram!
Vill bara skicka en kram
Jag är inne och läser hos dej nästan varje dag, men skriver inte alltid någon kommentar, du har fullt upp med allas kommentarer. Jag tänker på dej mycket min vän.
Styrkekramar i massor som vanligt från mej.
Tittar in för att hålla om dig längelänge!
Massor av ljus, bus och glädje skickar jag till dig!
Jag tittar in hos dig nästan varje dag men skriver inte alltid kommentarer, jag följer med på din levnadsresa och skickar tankens kraft till dig och din dotter.
Ibland kan det hjälpa att själv läsa det man skrivit för att det ska kännas bättre....gammalt uttryck man skriver av sig.
Storkramen från mig.
Så bra du beskrev den där spridande ångestspindeln! Inte så konstigt att den hoppar på dig när det ser ut som det gör omkring dig. Cyberkram
Skicka en kommentar