Jag tror inte att det finns en enda en av oss som tycker om att vara ensam! Jag tror inte att människan är skapad för att leva ensam. Ändå är det många som lever just det.... ensam.
I min värld håller jag på att lära mig det nu. Att leva ensam. I många år var jag en del av någon annan. I många år möttes jag alltid av någon som sa godnatt älskling, och godmorgon älskling.
Det är svårt. Å det blir, som för de flesta andra gissar jag, alldeles väldigt påtagligt när kvällen kommer, Det spelar nästan ingen roll hur underbar dagen har varit.... det spelar nästan ingen roll att man känner det trygga i att veta att barnen har det bra. Det spelar nästan ingen roll just då.... just där i kvällen och natten... för det är precis då som man skulle ge nästan vad som helst för att slippa sitta där.... ensam.
Så är det... så är det åtminstone för mig. Men jag håller på att lära mig det....
Å igår kväll... trots att jag just nu inte så gärna vill tänka på hur det kändes just då... så måste jag ju inse att det gick bra. Jag överlevde både kvällen och natten....
Kanske var det för att jag ändå visste hur roligt Carolina hade?
Kanske var det för att jag hade haft en sådan underbar dag?
Jag skulle tro det....
..........
Igår så ringde min lillebror och sa: "Hörru, vad gör du? Vi ska ner på stan nu... vi kommer förbi och hämtar upp upp dig... och C har bakat bullar... och du kan följa med oss en sväng... och..." och sen minns jag inte riktigt vad han sa mer. För han sa nästan allt i ett och samma andetag!
"Ehhh...jaha... men gu´va roligt!" var allt jag fick fram. Men det var ju det... så himla roligt. Att de tänkte på mig. Att få komma bort lite... få några timmar roligt med andra vuxna.
(För så är det ju... och så ska det vara... Carolina ska vara med sina kompisar... och hennes mamma ska vara med.... ja, andra.)
Så... de kom. Å det blev några härliga, och välbehövliga timmar med komma-bort-äventyr! Många skulle nog inte höja på ögonbrynen nämnvärt till att sätta sig i bilen, och åka på ÖB och Rusta... men för mig var det nästan som "balen på slottet"! Vi fikade på Ullas Konditori... åkte bil.... både på ÖB och Rusta... handlade... skrattade... åt gott på Charlies pizzeria... och lite som "pricken över i:et" så fick jag en stor påse bullar med mig hem.
Å precis som jag skrev... många skulle nog kanske inte höjt på ögonbrynen och känt lyckan över att få vara med på ett sådant äventyr... men för mig var det det!! Min bror och svägerskan C som tog sig en heldag med mig.... jag tror inte ens att de själva förstod hur mycket det betydde för mig... och hur viktigt det var. Att ett sådant äventyr hjälper.... hjälper när kvällen kommer... och ensamhet och längtan liksom gör sitt bästa för att förstöra lördagskvällen. Det är då man kan suga lite på sockerbiten från dagen...
Så tack till lillebror och svägerskan. Äventyret bär idag också....
..........
Carolina... ja, hon har jag inte sett röken av än på morgonen. När jag kom hem igår, efter mitt äventyr, så höll de på att laga middag.... hon och hennes två kompisar. Jag förpassade mig själv till vardagsrummet... och sen hörde jag skratten... slamret... och surret... och så doften av kladdkaka.
Sen gick de iväg och skulle ha film-maraton hemma hos den ena klasskompisen. Så... jag gissar att det är en rätt hålögd dotter som dyker upp idag!
Men jag är så otroligt lycklig för hennes skull... hon behöver mycket sånt här!
..........
Så än om jag vet att jag aldrig mer kommer att mötas av något godmorgon, eller något godnatt från han som är, och var livet för mig... än om jag vet att det kommer att komma ziljoner mer ensamma kvällar... och än om jag vet att det är så så så svårt... så vet jag också:
Det går...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Mycket gott att höra :-)
Jag tycker att det var ett stort äventyr du var ut på, varför ska egentligen sådana vara större än så...nej, jag förstår hur du menar!
Hoppas dagen idag blir i gott givande också.
Här regnar det...mycket...och jag är mycket eländig i min förkylningshosta.
Kram från Eva
Vilken otrolig resa du gör Elisabet, och så långt du har kommit.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.....kramar i masssor
Åh, jag känner igen den känslan. Det kan vara ett äventyr att åka till Rusta om man gör det med vänner. Det ör inte vad man gör eller när man gör det utan det är omtanken från någon annan, som värmer så otroligt och som etsar sig fast.
Kramar, vännen...
Förstår hur det kan kännas att få sitta ensam. Ensam med minnen och tankar för det är då dom dyker upp som svamparna ur jorden just när tystnaden och stillheten breder ut sig.Kul att dottern har lite kul det behöver hon. Hon behöver få va tonåring och fnittra o skratta och va med kompisar det är viktigt i den åldern.Roligt att du även fick en egen dag med vuxna och fick uppleva något annat. Hoppas det blir många fler såna dagar för dig.
Torsdag (9/10) till veckan hur har du det då ? Vi kannske skulle ta det där fikat vi har pratat om så länge nu ?
Hör av dig på mail el blogg till mig.
Kramis ewa
Ja, tänk, det är inte alls så att det är de stora sakerna som har största värdet. Små, till synes enkla upplevelser, kan ge mycket större utbyte än de stora, dyra arrangemangen. Har man lärt sig att uppskatta vardagens små ting, då är man rik.
Brukar ibland tänka på de superrika s.k. kändisar som man läser om eller ser på TV, de saknar inte pengar och prylar, men är de lyckliga tror du, har de förmågan att värdesätta de små enkla tingen i livet? Nej, jag tror inte det. Skulle vi vilja byta liv med låt säga Paris Hilton, Britney Spears eller Robbie Williams? Nej, inte för en sekund! Tvärtom tycker man synd om dessa människor som kan bada i pengar, men verkar sakna lyckan.
vännen..jag har sagt det förr...säger det igen..det går, ett steg i taget..och härligt att du har så fina människor omkring dig! varm kram..
ps..hoppas morgondagen också blir lika bra för dig!
Låter som en härlig dag. Äventyr kan komma i det mest oväntade färger, former, skepnader och tillfällen. Låter precis som vad du behövde. Blir glad för din skull.
Kramar från Liv
Det där kan tyckas litet äventyr i vardagen, men det kan betyda så mycket.. ett besök på Rusta och ÖB för oss.. det är det lilla som gör skillnaden och du har haft en strålande dag.. Jag blir så glad av att läsa dina rader här.
Kul att Carro oxså ser lite glatt på sin tillvaro:-)
Du frågade mig om färgningen o rödpigment.. jag har oxså lite tendens till röd/gulton, men det där är spelar ingen teater alls för mig med MOOD som slingvisare och de där blåtonmagikerna från Loreal:-) Blir aldrig vare sig röd eller gulton nu för mig med de där medikamenten..
Så klart kan jag inte svara för hur ditt hår blir, men testa på någon slinga på underhåret eller så
Jag har alltid foliehätta, hur dumt det än ser ut och så minst en timme i den där hatten:-)
Kram på dig o ha det gott.
Det var så väldigt länge sedan som jag var här inne hos dig, söta du.
Jag har helt enkelt inte riktigt haft orken.
Men den är tillbaka nu.
Jag funderade länge på att byta min sida till bara en blogg. Det har jag gjort nu. Hjärtligt välkommen in. Om du vill.
DU gör en helt otrolig livsresa, vännen!
Många varma kramar!
Jag tror att jag förstår lite av din känsla av äventyr då färden går i bil till staden. I vissa lägen så betyder en sån sak, som andra inte tänker på, skillnad som mellan natt och dag. För även om kvällen var tung, så väldigt tung, så hade du din dag att tänka på.
Jag förstår mycket väl om du inte orkar tänka i såna banor just nu, men jag kan starkt rekommendera att gå en kurs. ABF, NBV, Vuxenskolan m fl har ju ett väldigt brett register. Det är ett underbart sätt att komma ut, ge själen näring. Men jag vet också att det i vissa lägen är otänkbart. Ville bara dela med mig av tanken. Kramar...
Det var en trevlig dag du fick med din bror och hans fru! Kram kram
Såna där äventyr behöver vi alla, få känna att någon bryr sig om det lilla här i livet.
Jag håller tummarna för att forskningen går snabbt, man är väl lite rädd för att drabbas själv men mest rädd för att vara med om resan en gång till med en annan person eller veta att någon annan ska få se någon de älskar försvinna.
Ha en bra dag, du förtjänar det. Du ska veta att din kommentar satte ett leende på mina läppar.
Ja, visst går det,,,,även om det tar tid,,, det där med att vara ensam känner jag igen,,, ibland blir man helt tokig av ensamheten. Men för att kunna bygga upp sig själv krävs en del ensamhet också. Skönt att du får goda dagar också med lite överraskningar och lita utflykter :-) Vad härligt att du kan ta till vara på de små stunder av bubbellycka som du får :-)
Kram
Jag förstår precis känslan.
Lyckan över att orka/kunna göra något litet. Något utöver det vanliga.
Nu anstränger jag mig för att inte glömma. Jag vill fortsätta uppskatta allt det där lilla.
Du fortsätter så duktigt på din väg framåt. Alla dessa pyttesteg leder faktiskt någonstans även om det inte känns så just nu. Sakna kommer du säkert alltid att göra, men känslan kommer att bli en annan.
Stora styrkekramar!
ja, det är inte lätt att vänja sig vid att vara själv. Jag fasar för den dagen min son flyttar hemifrån för då kommer det bli så tyst. Fast ändå vet jag att det är livets gång. Jag håller redan på att planera olika kurser jag ska gå på på kvällarna, som vävning tillexempel..då träffar jag nya människor och har en trevlig sysselsättning. Kanske det kan inspirera dig att hitta nåt liknande. Någonting kreativt som gör dig glad. Härligt att du hade en fin utflykt! Kram Myselfz
Så härligt att ni roar er, det är ni värda hundrafalt.
Önskar er en fin dag
Kram vännen
Skicka en kommentar