... ikväll. Orden får raderas om och om igen. Avskärma känslorna lite nu...
För hur ska jag kunna skriva om hennes sorg. Den som bara kom ikväll... och den som måste få komma.
Denna förtvivlans förtvivlade gråt som hon burit så länge.... orden "min pappa..." var det enda hon kunde få ur sig. Å som hon sagt det.. så grät hon ännu mer.
Ikväll var det så svårt för henne... lill-kajsa våran...hon bara grät ... och jag fick sitta och hålla henne i famnen. Mascaran rann.
En lång stund... flera timmar har vi suttit så ikväll. Det är då en mamma har alla tröstande ord och kramar som finns. Det är då en mamma är som starkast. Strök henne länge över ryggen...
Sen sa hon...
"Mamma, jag vill bara vara liten.... jag vill att pappa ska komma hem nu... jag vill att allt det här ska suddas bort... och vi bor hemma igen!"
"Mamma, jag kunde hugga av mig benet - bara han kom hem igen"
..........
Nu har hon gått och lagt sig. Å jag ber att det svåra gråtet har kunnat mildra något i hennes svåra längtan... efter det som var... efter hennes pappa. Det som aldrig går att få tillbaka...
Nu finns inga mamma-krafter kvar. Måste samla nya tills imorgon. Höstlov.
Men jag skriver ett namn: SVEN-ERIK....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Tassar in så här på morgonkulan och lämnar ett litet avtryck. Med varma kramar och önskan om att ni får en fin dag tillsammans.
Tårar hör till er stora sorg -att han finns..men ändå inte. Pappa är en trygghet, hur ska man kunna stå stark utan den? Det går, jag vet...men man måste ner i sorgegroparna för att hitta vägen igen. Tårarna måste fram även när dom gör så ont så ont, de lättar på trycket som annars hotar att spränga oss.
Ewa
Hon behövde få ut detta, din flicka. Vilken tur att du fanns där och kunde hålla om, hjälpa och lindra det ledsamma. Tänker på er båda och skickar många kramar
Tack söta du för dina kommentarer,,,jag blir så glad för dina ord, och jag blir glad att du uppskattar mina komentarer till dig,,,att jag kan stötta lite lite i ditt stora,,,
Ja, det är hemskt att sörja och vara ledsen och arg, och förtvivlad,,,men ännu hemskare att se sina barn sådana.
Jag riktigt känner hur det river i hjärtat,,,
Skönt att ni i alla fall har varandra - mitt i allt elände är ni inte ensam,,,, ni har varandra, och delar samma sorg och samma förtvivlan.
Tänk vad det för er närmare varann,,, i kärlek.
Kramar i massor.
Åååh, vad bra att hon släppte fram det. Det är så skönt att bara få gråta ibland. Skönt när tårarna bränner innanför ögonlocken innan dammluckorna brister och allt får komma. Allt i en hulkande förtvivlad ström, bara släppa allt. Det läker även om det gör så fruktansvärt ont. Tårarna läker och helar mer än man tror - kraften i det renande salta tårarna är alltför ofta underskattad. Tillsammans med en trygg famn så gör det onda till slut gott.
Tänker på er - varje dag - Kram,
//Harriet
"Det går åt mycket ljus nu"... Apropå det har jag ett annat knep: Vig- eller snarare BOKA in- en halvtimme varje dag till att i skenet av solen eller en varmt strålande lampa göra enbart roliga saker (göra vykort, sjunga klämkäcka sånger, surfa på vackra sidor, sticka eller bara sitta rakt upp och ner. ) Under den här tiden ska du bara tänka positiva saker (skriv ev ner några meningar att sedan rabbla som ett mantra). Så fort något negativt kommer in ska du fösa bort tanken och bara koncentrera dig på skenet i ansiktet och dina positiva tankar.
Jag har börjat göra såhär när jag går på body balance. Har innan tänkt ut några uppmuntrande meningar som jag ligger och övertygar mig om under avslappningen. I början hade jag svårt för att ta det på allvar, men nu upptäcker jag att jag känner mig tryggare, snyggare och bättre gång för gång...
Cyberkram!
Åh vad jag förstår att det skär i mammahjärtat. När det gäller sina barn kan man ge sitt liv för.
Bra att hon kan sörja att få gråta ut det är jättebra. Helt normalt.
Förstår att du e helt slut och känner dig kanske ännu mera ensam i ditt föräldraskap.Kram på dig
ewa
Åh denna flicka som är begåvad med en underbar mamma som är så stark! Du är en fantastisk mamma! Men du då??? När ska du få släppa ut din flodvåg. Sluta tänka på någon annan än dig själv??? Jag är med dig i mina tankar!!! Kramar...
Alla vill vi vara smp ibland... Alla vill vi ha någons varma famn att krypa upp i... att få gråta ut i...
Jag är så glad att hon har din famn. Men... Jag är orolig för dig!
Inte undra på att Carolina är ledsen, så ledsen och förkrossad som hennes mamma är...
Finns det verkligen ingenting, ingenting som skulle kunna få dig att släppa tankarna på din sorg för ett ögonblick? Ingen verksamhet utom hemmet, kanske bara för några timmar om dagen till en början. Vad som helst, bara du kommer hemifrån...
Varma kramar
Skickar upp en tröstekram till er...
Kramkram
Läser vad Musikanta skriver och det är klokt. Men förmodligen svårt.
Läste idag en intervju i Aftonbladet med en av de drabbade i Göteborgsbranden. Hon som miste både sin storasyster och lillasyster och nu för något år sedan även sin mamma. Hon berättade just om det där att folk förväntade sig efter att tag att man skulle sluta må dåligt, komma igen. Och att det var jobbigt, för hon saknade ju fortfarande sina systrar oerhört.
Jag tror att man måste ta det i sin takt. Sen så är ju den här bloggen, som jag förstår det, en ventil där allt det jobbiga får komma ut. Det är ju det vi som följer er får läsa.
Detta sagt så hoppas jag att du hittar sådant i tillvaron som får tankarna på annat ett tag. Även om de ledsna känslorna finns kvar tror jag att det är bra med andningshål, så som Musikanta föreslår.
Skicka en kommentar