idag. Det är så lessigt så jag vet inte vad....!
Det kändes redan imorse när jag vaknade. Det bara fanns där. Trots att Carolina, som var ledig från skolan idag, kom med kaffe. Trots att solen gjorde, och fortfarande gör, sitt bästa för att skina bort det lessiga.. så fanns det bara där ändå. Idag är det så...
Pappa skjutsade ut mig till SE:s boende. Jag måste bara lämna lite fickpengar... för det insåg jag ju... att vara tillsammans med SE idag skulle jag inte fixa.
Han satt och åt lunch när jag kom.... han tittade upp... och jag sa: "Hej snygging".
Han sa: "Jo, hej". Kort och precis som om jag var vem som helst. Någon som han inte kände.
Sen tittade han ner i tallriken igen, och fortsatte äta.
En av vårdarna och jag gick till "kontorsrummet", och jag lämnade pengarna. Började säga någonting om hans kläder... nya byxor... och... ja, sen kände jag bara gråten som var på väg upp... satte handen för munnen... sa att jag kunde inte säga någe mer...
Hon hörde ju och förstod. Hon strök mig över armen och sa: Men du, ta det bara lugnt... det är inte lätt... jag förstår... " och säkert sa hon mer.. men jag kommer inte ihåg det nu.
"Jag kommer tillbaka en annan dag"... var allt jag fick fram. SVALDE NER....!!
När jag gick förbi SE igen... så satt han fortfarande och åt.
Han tittade upp på mig. Lite förstrött. Jag var ju vem som helst...
"Du, jag kommer förbi dig sen..." var allt jag kunde säga. Jag ville fort därifrån...
"Jaha", sa han bara. Kort... och fortsatte sen bara äta.
Jag gick fort... och sen hade jag fullt sjå att inte alldeles bara bryta ihop i bilen hem. Pappa såg ju ändå. Han förstod ju...
Det är bara en så lessen dag idag...
Det är ju bara så grymt på någe vis...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Oh vad jag önskar att jag kunde komma förbi och ta med dig på en gråta-ut-all-gråten-pratstund.
Ikväll klockan 20 ska jag tänka lite extra på dig.
kramkramkram
Förstår så väl att du är ledsen, vem skulle inte vara det om den man älskat och fortfarande älskar inte känner igen en utan bara tycker att man är en "vem som helst".
Att se, att det inte finns något som helst igenkännande i ögonen, det måste vara fruktansvärt jobbigt så jag förstår din ledsamhet och jag blir så heligt förbannad på de som kommenterar anonymt och bara är elaka och tycker att du "ska rycka upp dig"...
Du är duktig Elisabeth, glöm inte det och låt allt ta den tid det tar och kom ihåg, att ledsen, det får man vara lika mycket som man får vara glad.
Var rädd om dig och Carolina (och Pontus P också förstås).
Ha dé!/Åsa
Kära Elisabeth, det är inte grymt på någe vis, det är grymt på ALLA SÄTT Å VIS.
Det måste vara hur svårt som helst att se honom sitta där och äta, och intressera sig mer för maten än för dig. Det måste vara mycket svårt. Det hjälper ju inte då att säga att han inte lider, att han tycker maten är god och att det har liksom blivit hans största intresse nu.Det hjälper inte. Förstår det.
Det har ändå varit lite glädje runt dig nu den senaste tiden, och det är bra. Toppen. Även Carolina har fått känna på glädjen den senaste veckan.
Det är inte lätt att hantera den berg-och-dalbana som ni åker i.
Men om det blir fler toppar på berget, så kommer kanske dalarna inte kännas lika hårda att falla ned i. Vi får hoppas på det.
Håller alla tummarna för att glädjen kommer och knackar på igen, alldeles snart.
Kramar Nalle
:´-( Jag gråter med dig,,,,,
Ja, det är grymt och så förståeligt att du känner dig helt förbränd av sorg.
Bra i alla fall att du skriver om hur du mår, och bra om du kan gråta också. Vi är många som tänker på er!
Kram!
skickar bara en JÄTTESTOR varm kram!
Här kommer ett lass med tröstkramar.Jag är inte så bra på att skriva tröst ord, så kramarna får räcka.
Fy sån hemsk känsla! Ändå tycker jag det är bra att du kan gråta åxå! Önskar jag kunde göra ngt!/Kram
Jag skickar ånga varma kramar till dig! Det får räcka med det, för det finns inga ord som kan göra din sorg och smärta mindre.
/Ingrid
Kära vän. Det är tufft, livet. Även om det är jobbigt tror jag att det är bra att du tillåter dig att vara precis så ledsen och förtvivlad. För det är ju det det är, en stor förtvivlan över att livet tog en annan vändning och du fick inte ens vara med och bestämma. Nu sitter jag här igen hos dig en liten stund så du slipper känna dig så ensam. Kram
Jag har ingenting alls att säga för att kunna trösta dig.
kanske det är just en sådan dag då du måste få vara ledsen.
Hoppas att du vet att mina tankar vandrar till dig varenda dag.
Tröstekramar från mig i Bollebygd
Hamnade här och har nu bokmärkt din blogg... för att återkomma när jag får tid att sätta mig ner och läsa.
Jag arbetar inom hemvården och därför vill jag gärna läsa din blogg för att få mer inblick i anhörigas situation.
Hoppas det går bra...
Läste ditt senaste inlägg har inte hunnit mer... men det var starkt...
Jag önskar att du orkar ta till dig några glada stunder mitt i din stora sorg.
Önskar dig styrka och kraft.
Kram/ Mona
Det är grymt och man får vara ledsen. Hur ska man annars orka vara gladare nån gång?
kramar, vännen...
Man får lov att ha sina "lessendagar" också. Bättre det än att samla allt inom sig. Kan tänka mig att det kändes extra när han betedde sig som han gjorde. Känner igen det där från jobbet.
Hoppas att den här dagen blir bättre.
Kram Elzie
Jag känner med dig! Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt, mer praktiskt än bara via webben! Kram till dig
Du får vara ledsen. Du måste vara ledsen! Det är fullt naturligt lilla du.
Har själv jobbat på demensboende. Det är så svårt att vara anhörig... Du vet att han har det jätte bra! Men vad hjälper det? Man vill ju ha honom hos sig som vanligt, i sitt liv.
Massor med varma kramar från Södertälje!
Skicka en kommentar